Med tanke på att jag haft eget företag i 20 år var det en annorlunda erfarenhet att söka arbete.
Men mitt CV, personliga brev och den film jag skulle spela in på mig själv där jag på engelska kortfattat skulle svara på och utveckla tre frågor fick godkänt.
Strax före jul fick jag diverse tester skickade till mig på nätet; tre olika i engelska språket, ett där man skulle söka information samt ett personlighetstest, alla med tidspress.
Det var nervöst, det måste jag medge. Jag fixade mig en rejäl kopp kaffe, satte telefonen på ljudlöst, stängde av musiken, tog ett djupt andetag och tryckte på startknappen…
Veckorna gick. Inget hände. Jag började misströsta och började inse att jag inte fixat testerna och var borta i urvalsprocessen.
Men så en fredagmorgon i februari när jag satt med huvudet djupt begravt i havregrynsgröten och håret på ända, ringde telefonen.
– Hej, vi ringer från SAS. Vi har försökt maila dig men våra mail studsar tillbaka. Finns det någon alternativ mailadress vi kan nå dig på?
De fick mailadressen till kontoret där jag arbetar deltid, men innan vi lade på så var jag ju tvungen att fråga:
– Vad stod det i mailet?
– Ja, jo, vi vill gärna träffa dig på en intervju.
Behöver jag säga att det telefonsamtalet gjorde hela den helgen!
En dryg vecka senare, en iskall marsmorgon, flög jag upp till Stockholm med magen full av fjärilar och kaffe. Vi var tolv personer som var kallade till samma intervjutillfälle. Det var både gruppintervjuer, gruppövningar och enskilda intervjuer.
Två dagar senare fick jag besked att jag var antagen till utbildningen under förutsättning att mitt belastningsregister var rent, kontrollen av min person visade grönt ljus och att jag klarade hälso- och drog/alkotestet…
Nu var jag ytterligare ett steg närmare. Tänk om jag faktiskt skulle gå hela vägen…!