Att utbildas till flygvärdinna…

Tisdagen den 22 maj tog jag tåget till Stockholm. Jag hade bokat rum på ett ställe på Söder som jag kände sedan tidigare och där jag bott vid ett flertal tillfällen. Det ligger vackert på Skinnarviksberget med utsikt över staden och Riddarfjärden. Dagen efter började jag min utbildning till flygvärdinna. 

Första dagen hade vi lektion på Crew Base på Arlanda. Resten av tiden tillbringade vi mest ute i Hangaren, men också på CAE Aviation Academy, båda en bit från själva Arlandaterminalerna. Vi fick vår arbets-Ipad som vi genast var tvungna att vänja oss vid eftersom hela kursen låg där och gjordes via denna. Vi var 13 i gruppen, 2 män och 11 kvinnor. Alla var mellan 19 och 29… och så jag som var 55. Vi hade så roligt och blev ett sånt fint gäng.

Det var långa dagar. Jag gick upp vid 05:30 för att göra mig iordning och ta mig från Söder ut till Arlanda. Vi hade lektioner mellan 08.30 – 16:30 och sedan var det kvällsplugg. Morgondagens lektion skulle vara inläst och genomgången kvällen innan och var det tester, vilket det nästan alltid var, så skulle dessa vara gjorda och godkända. De där gångerna tekniken inte vill samarbeta var jag nära sammanbrott. Vissa kvällar höll jag på till 23-tiden innan jag stupade i säng. Vid de tillfällen vi hade praktiska övningar fick vi vara i en ”mock-up” och träna. En kväll hade SAS bokat bassängen i Märsta där vi fick öva på livräddning och hur man tar sig upp i en flotte med flytvästen på.

Så där satt jag uppe på Söder med vidöppna fönster mot den vackraste försommar vi haft på decennier och hörde planen som flög in mot Bromma samtidigt som jag tryckte i mig så mycket det bara gick om säkerhet och nödsituationer ombord ett flygplan. Jag tog ett break för att sträcka på mig och fixa lite mat och sedan fortsatte jag medan skymningen och sommardofterna smög sig på.

Många säger ibland lite nedvärderande, och okunnigt vill jag tro, att en flygvärdinna är en servitris i luften. Och ja, det är vi också, men vi är primärt inte där som servitris. Vi är piloternas ögon och öron i kabinen. Vi är där för att alla ska kunna få hjälp om något oförutsett inträffar. Vår prioritetsordning är Säkerhet – Punktlighet – Service. Vi är utbildade i brandbekämpning på 10 000 meters höjd och vi har lärt oss att utföra hjärt/lungräddning och första hjälpen. Vi vet hur man flyttar en förmodad bomb till en plats på flygplanet där den förhoppningsvis kommer att leda till minsta möjliga skada om den skulle brisera. Vi har fått lära oss enkelt självförsvar och hur vi ska sätta handklovar och bälta en oredig person ombord. Vi vet hur man förbereder för nödlandning och hur vi evakuerar planet på 90 sekunder.

Under dessa tre veckor som vi matades med all denna kunskap hade vi tre prov som vi var tvungna att klara av. Vi fick inte ha mer än max ett felaktigt svar på de 15–20 frågorna som varje prov innehöll. Den dagen jag hade gjort de sista två proven och fått godkänt var det en sådan lättnad. Jag hade klarat det! Jag var i mål! Den 14 juni fick jag mina ”vingar”. Denna symbol bär vi alltid på vår uniform. Det som börjat över en fisksoppa på Bee Bar i november året innan var nu färdigt. Nu kunde ett nytt kapitel i mitt liv börja.