Jag är inte bara flygvärdinna… jag är pendlare också…
När jag skriver detta sitter jag på tåget på väg från Sthlm. Jag har varit uppe och jobbat ett pass igen.
Landskapet utanför tågfönstret är mitt emellan vår och vinter.
På vissa ställen, där solen inte nått, ligger snön kvar och trycker.
På andra ställen börjar det likna vår, ni vet sådär bart och kalt och färgerna… lite urvattnade, nyvakna och lite rädda för att ta steget fullt ut och ropa vår. Det är bara himlen som är klart blå.
Och ja, pendlandet har verkligen blivit en stor del av mitt liv, men det insåg jag snabbt att det skulle bli.
Det tar tid och livet i resväskan blir ännu mer påtagligt när man pendlar och vi är många på SAS som gör det.
Många bor i Göteborg och andra städer runt om i Sverige, men jag har också jobbat med kollegor både i kabin och i cockpit som bor på Mallorca, i Frankrike och på andra ställen runt om i Europa.
Alla dessa timmar på tåget måste ju fyllas med något. Och vad det blir, ja, det varierar från gång till gång.
Jag skriver mycket så klart, både dessa bloggtexter, men också inlägg till Instagram och Facebook.
Ibland redigerar jag bilder, rensar bland alla som finns i mobilen och sparar ner några som passerar nålsögat.
Andra gånger väljer jag att titta på ett avsnitt eller två av en serie jag följer. Ibland blir det en film istället.
Jag passar på att svara på sms eller messenger till vänner som hört av sig. Jag ringer min mamma…
Men varför väljer jag att åka tåg…?
Varför flyger jag inte istället…?
Jag flyger väl gratis…?
Nej, det gör jag inte när jag tar min upp för att påbörja ett arbetspass. Lika lite som någon annan får betalt av sin arbetsgivare för att ta sig till sitt jobb, så får inte jag det heller. Men jag kan flyga på ID-biljetter som våra personalbiljetter kallas, och det gör jag ibland.
När jag börjar tidigt på morgonen tar jag alltid tåget upp på eftermiddagen eller kvällen dagen innan.
Jag brukar åka någon gång mellan 15:00/19:00 beroende på när jag ska upp på morgonen, eller natten….
Samma gäller när jag går av sent sista dagen på en slinga. Då sover jag i Stockholm och åker tåget hem tidigt dagen efter.
Om jag däremot går på ett arbetspass senare på dagen kan jag ta flyget upp och landa direkt på Arlanda, i uniform och redo att börja jobba. Och motsatsen gäller om jag checkar ut tidigt. Då kan jag ta ett plan direkt hem till Göteborg på kvällen.
Det finns dock ingen garanti för att jag kommer med eftersom jag flyger på personalbiljett som är på stand-by.
Jag brukar för säkerhets skull alltid kontakta mina kollegor som jobbar på flighten jag har biljett till för att höra med dem om det finns plats på ”klapp” antingen i bakre galleyet eller i cockpit ifall det skulle vara tokfullt i kabinen.
Och vad betyder ”klapp”…?
Jo, det är det extrasäte som finns i cockpit och som också finns i bakre galleyet och som används då man tex har elever ombord.
Det känns ibland som mina kabinväskor är en förlängning av hela mig. De sitter liksom fast i min hand och när jag rör mig utan dem känns det som om något fattas… som jag har glömt något…
Och jag har blivit en fena på att packa smart och litet. De där plaggen som ”kan vara bra att ha”, nej det finns inte längre… Inga extra kläder får följa med.
Det samma gäller prylarna i necessären. Bara precis det som behövs.
Allt detta resande har blivit en livsstil för mig. Det känns som jag alltid är på språng nu för tiden. Och jag har alltid gillat att vara på väg. Det här yrket drar väl helt enkelt till sig människor som har det suget… reslusten.
Mina bästa minnen av mina år med mitt fd företag är alla inköpsresor jag gjorde över hela världen och alla olika människor jag träffade. Det var det som bröt av vardagslunken och fick tillvaron att glittra och resesuget att virvla till i magen.
Nu har jag inte längre någon vardagslunk överhuvudtaget. På morgnarna när jag vaknar får jag ofta ta några sekunder och tänka till var jag befinner mig, vilken dag det är och vad som står på agendan just idag.
Det finns inte längre ”en vanlig dag” för mig verkar det som. Nu känns det som det glittrar hela tiden.
Tänk att det bodde en sådan liten nomad i mig…