Livet innan jag blev flygvärdinna

För det fanns ett liv innan jag blev flygvärdinna, sommaren 2018.
I 20 år drev jag eget företag inom import och partihandel med inredningsprodukter.
Det blev mycket resor i hela världen.

Jag gjorde inköpsresor i Asien och Europa och jag gjorde försäljningsmässor i Sverige, Norden och Europa.
Ibland låg jag ute drygt 4 veckor i ett sträck. Vi kunde börja i Stockholm, fortsatte till Oslo för att sedan avverka Birmingham och sist Frankfurt.
Slitigt som satan men vansinnigt kul. Detta race gjorde vi två gånger om året.

Inköpsresorna till Asien gjordes också två gånger om året.
Alltid Hong Kong och Guangzhou, gamla Canton, i Kina. Många gånger också New Delhi i Indien.
Så galet roligt och så otroligt mycket jag fick uppleva.
Vilka erfarenheter och minnen dessa år har gett mig och vad mycket människor jag lärt känna. Jag ångrar inte en dag.

På inköpsresorna besökte jag oftast fackmässor där jag fick kontakt med leverantörer som kunde tillverka produkter jag var intresserad av.
Jag satte ihop en kollektion som jag sedan ställde ut på inredningsmässor i Sverige och Europa.
Butikerna kom dit och lade sina order som vi sedan levererade till dem.
Detta är i korthet vad mitt arbete gick ut på.
Som mest omsatte företaget nästan 18 Mkr och vi var då 9 anställda förutom mig.

Men min lust tog slut. Jag hittade inte längre kraften och kreativiteten att driva mig själv och företaget vidare.
Det var dags att gå vidare, men mot vad, det visste jag inte.

Många säger att man ska kämpa, att man inte ska ge upp.
Jag tänker inte så.
Att kunna och våga släppa taget om något som blivit din identitet och som du till sist måste inse har nått sitt slut, är bland det starkaste och modigaste du kan göra.
Det är inte att ge upp.
Det är att tillåta sig själv att låta något nytt komma in i livet.
Att förhoppningsvis hitta en ny mening och med det en massa glädje.

Vari ligger det stort i att kämpa vidare, utan glädje, mentalt uttröttad och med blodsmak i munnen?
Och det gäller inte enbart ditt arbete utan också ett förhållande som nått sitt slut.

Jag är mycket medveten om det svåra i att ta steget.
Jag har tagit båda.
Jag har lämnat ett yrkesliv som inte längre gjorde mig glad.
Och jag hat avslutat ett förhållande som till slut var ett kärlekslöst helvete och tog all livsglädje från mig.

Men detta är det enda liv vi får.
Detta är inget genrep inför något annat som kommer.
Det är mina dagar som försvinner.
Och jag har inte tid.
Jag är 55 år, snart 56, mitt liv måste få vara så fyllt av lycka och glädje som det bara går.

Och hur det ser ut vet bara jag själv om jag följer min mage…