Månad: juni 2019

Så mycket som händer på 365 dagar.
Nu har jag ett år att se tillbaka på och jämföra de olika årstiderna, de olika flighttyperna och de olika resenärerna med varandra. För det är skillnad.
På sommaren har vi verkligen fullt upp. Det minskar lite med affärsresenärer, men leisure och charter peakar så det är otroligt mycket flighter.
På vintern är det lite mer inrikesslingor, mer affärsfolk, men det är ett magrare utbud av flighter.

Men vad är egentligen skillnaden?

Affärsresenären reser, som namnet säger, i jobbet.
Det är oftast kortare destinationer, både inom Sverige och till städer i Europa, som tex London, Bryssel, Berlin, Frankfurt, Paris, Amsterdam, Köpenhamn, Oslo, Helsingfors osv.
De reser under hela året, men minst under sommaren.
De reser oftast med enbart handbagage då de bara är borta över en dag eller två.
Problemet som kan uppstå är när det är fullt plan och alla har ett handbagage i form av en rullväska. Då blir det snabbt fullt i bagagehyllorna.
Vår servering består av mat och dryck i Plus-klassen och kaffe eller te i Go-klassen. Go-passagerarna kan också köpa något utöver kaffe och te såklart.
Dessa passagerare är resvana.
Våra Diamond- och Pandionmedlemmar finns här.

Leisureflighterna går till orter som Palma, Nice, Alicante, Malaga, Faro, Barcelona osv.
De avtar och blir färre över vintern, ökar under våren och peakar som sagt över sommaren för att sedan minska under hösten igen.
De leisureflygningar som tar vid över vintern är de till Kanarieöarna eftersom det är där klimatet är som mest gynnsamt. SAS har ganska mycket flygningar dit under vintern.
Här är det inte lika mycket handbagage då de flesta har en väska incheckad, men visst, är det fullt hus så är det trångt i bagagehyllorna här också.
Servering består ofta av bubbel, vin och gin och tonic, med lite snacks till.
Sitter man i Plus-klass ingår tre alkoholhaltiga drycker att konsumera ombord. De får inte tas med från planet.
I Go-klass får man köpa, men kaffe och te ingår som vanligt.

Och här brukar vi ha PETC = pet in cabin = liten hund eller katt i mjuk bur som går att få in under sätet framför. Av oss allmänt kallad Pet, rätt och slätt.
Pet måste sitta i sin bur och får inte tas upp för att sitta i knät under resan.
En gång kom en chihuahua springande i gången under Safety Demonstration och det är ju inte så bra…
Dessa resenärer är ganska resvana, men det är en skillnad på de som reser ofta i jobbet och dessa.

Och så kommer sommaren… och då blir det en massa charter!
Vi har en del vintercharter också faktiskt, men det går inte att jämföra med sommarchartern.
SAS kör inte charter i egen regi, utan det är charterbolag som Airtours, Ving och Apollo som köper flygningarna av SAS och gör detta i samarbete med oss.
Detta konceptet är lite annorlunda.
Här kan man tex inte köpa någon mat ombord utan allt måste vara förbeställt.  Det kan bli lite körigt ibland då alla ska serveras sin mat.
Är det dessutom varm mat så är det extra jobbigt då det är bökigare att hantera och förbereda.
Dryck och snacks går alltid att köpa och här kostar all dryck, även kaffe och te.
Det är bara om man har förbeställt mat som kaffe/te ingår.
På charterresorna kan man också förbeställa taxfree-varor, sk Pre-Pack.
Dessa ligger på ditt säte när du kommer på planet.
Vi har också vår lilla tax-free vagn med hudvård, godis, smycken osv till försäljning ombord. Det har vi på alla flygningar som är över två timmar.
Denna kommer att tas bort under hösten. Det är september som är sista månaden.
Orsaken är vikt och bränsleförbrukning. Det är ett led i SAS strävan att minska utsläppen för ju mer vikt man har ombord, desto mer bränsle förbrukas. Charterresenären är den minst resvane av de tre jag nämnt.
De är alltid så glad och positiva. Det märks att de ska på semester.
Jag gillar dem skarpt.

Nu är jag nyfiken på vad det kommande året bär med sig.
Jag ser fram emot nya härliga crew, spännande destinationer och alla våra trevliga passagerare.
Jäklar vad livet är fint! Älsk på det!

Varje år måste vi alla, cabin crew och flight crew, nödtränas.
Det är både teori och praktik. Teorin kan vi göra på vår iPad i förväg och det är tester vi måste bli godkända på. 
För att göra teorin möter vi upp i mindre grupper ute på CAE Avition Academy för att under en intensiv dag drillas av ett par instruktörer.

Jag hade fått tid i tisdags. Det är exakt på året sedan jag fick mina vingar.
Vi var 11 st i vår grupp, 8 från kabin och 3 från cockpit.
Vi delades in i två grupper.
Sammansättningen hade att göra med vilka plantyper vi flyger.
Vi som bara flyger Boeing och lilla Airbus på short haul var en grupp och de som flyger dessa inkl. stora Airbus var i en grupp.
Det är lite annorlunda för piloterna. De flyger enbart en plantyp – antingen Boeing eller Airbus. Cabin crew utbildas att flyga båda.

Vi började dagen med var sin stor kopp kaffe… 😊 och namnlappar på skjortbrösten.
Sedan drog vi igång med ”Decompression”.
Vad är då detta…?
Jo, det innebär att trycket i kabinen blir för lågt och syretillförseln inte fungerar som den ska.
Syrgasmaskerna faller då ut automatiskt och piloterna ser omedelbart till att ta ner planet på en säker nivå där syrgasmaskerna inte längre är nödvändiga, vilket är ca 3000 meter.
Syrebrist är farligt och hjärnan klarar sig inte länge innan den börjar påverkas.
Det tar inte många minuter innan du börjar känna dig yr och inte längre fungerar som du ska i huvudet.

Det är därför viktigt att man omedelbart tar på sin syrgasmask, över BÅDE näsa och mun, och sedan behåller den på till kabinpersonalen gett klartecken att läget är under kontroll.
Syret i maskerna varar i 12 minuter på en Boeing och i 15 minuter på en Airbus.

Vi gick sedan över till att gå igenom hjärt/lungräddning och hur vi hanterar vår hjärtstartare som finns ombord.
Vi fick träna på dockor. På vuxna personer börjar man med att göra 30 st bröstkompression följt av konstgjord andning 2 ggr.
Sedan upprepar du. Och upprepar. Och upprepar. Och upprepar….
Detta är för att hålla cirkulationen igång i kroppen och förhoppningsvis får hjärtstartaren hjärtat att hitta sin rytm igen och börja slå av sig självt.

Vårt stora Emergency Medial Kit (EMK) är nyligen omarbetad och väldigt genomtänkt.
Det är välutrustat med både sådant som vi som är icke sjukvårdsutbildad kan använda, men också med en hel del som enbart får användas av sjukvårdsutbildad personal.
En del av de som jobbar i kabin är det, men skulle det inte finnas någon bland oss så frågar vi via PA:t om det finns någon ombord som kan hjälpa oss.

Det där med att öppna dörrar i ett nödläge för evakuering är en viktig sak att kunna.
Det måste fungera om det behövs. Och det ska gå snabbt!
Var sitter ”evacuation” och ”emergency” knapparna?
När trycker vi på dessa?
Vilka kommandon ropas ut till passagerarna?
Har du någon gång suttit vis en nödutgång vid ”over wing exit” så har du blivit briefad av den som har position 2R (Boeing) eller 2L (Airbus) på vilket kommando som du ska öppna nödutgångarna över vingarna: ”emergency – open seat belts – get out”!!
Vi fick öva på alla dessa moment, i vilken ordning de ska göras och på att öppna dörrarna till båda flygplanstyperna. Dessa är nämligen olika.

Det sista vi gjorde var ”fire drill”.
Vi har en mock-up ute på CAE som är till just för detta.
Där tänds det på och vi får agera och göra det vi förväntas göra om det uppstår en brand ombord.
Man kan väl lugnt säga att det är nog det allra värsta som skulle kunna hända på 10 000 meters höjd.

Med tanke på detta tycker jag det är ofattbart att man överhuvudtaget någonsin fick lova att röka på ett flygplan!
Betänker man också att den nödutrustning vi oftast använder är syrgas till passagerare och man vet hur otroligt brandfarligt syrgas är så är det ännu mer galet!
Det kunde ju fått ett helt plan att snabbt förvandlas till en fullkomlig dödsfälla.

Till vår hjälp i brandbekämpning har vi ”smoke hoods”.
Det är skyddshuvor med syrgas inuti och dessa sluter tätt så att vi inte andas in giftig rök under tiden vi släcker en brand.

Detta var en komprimerad snabbgenomgång av allt som gjordes under dagen.
En rolig dag. Och en viktig.
Jag insåg att väldigt mycket av det jag lärde mig under utbildningen satt kvar i huvudet, men också hur viktigt det är att vi varje år får en uppfräschning av minnet, inte bara teoretiskt utan också praktiskt.

Jag har aldrig haft ett arbete där jag behövt ha uniform så det var en speciell känsla i början.
Nu har jag vant mig.
Jag känner mig fin i den och stolt över att få representera det företag jag arbetar för.

Vår uniform består av ett flertal plagg för att täcka in olika behov och olika årstider.
Vi kan väja mellan byxor, kjol eller klänning som grund.
Till detta måste vi alltid ha kavaj eller väst som måste vara knäppta och på dessa ska våra ”vingar” vara fästa.
Alla dessa plagg utom klänningen är mörkt blå i färgen. Klänningen är kornblå.

Till byxorna och kjolen kan vi välja lite olika överdelar. Det finns kort eller långärmad topp.
Dessa är likadana, bara ärmlängden som skiljer. Och de har samma färg som klänningen, dvs kornblå.
Vilken man väljer är individuellt, men har oftast med årstid att göra, men de som har tatueringar på armarna behöver ha den långärmade alltid, för att täcka dessa.
Det finns också en stickad jumper, turtleneck, i samma färg. Den värmer bra på vintern.
Vi har också en mörkt blå cardigan som vi kan använda om det blir kyligt, både vintertid, men också i kabinen resten av året om vi har kortärmat.
Jag är frusen av mig så jag har ofta de långärmade plaggen…

Det kan bli kallt i kabinen fast det är varmt ute.
Det är svårt att få till en stabil temperatur i hela det långa planet och framför allt i bakre galleyet kan det vara svalt.
Är det sen kväll/natt och passagerarna sover och vi har lite att göra smyger sig kylan på.
Jag är ju ingen kvällsmänniska så hela jag blir en kall och trött liten boll vid dessa tillfällen.

En viktig detalj i vår uniform är scarfen.
Den kan vi knyta på det sätt vi själva bestämmer. Den är ju lite som pricken över i, eller hur?
Jag brukar ha den ganska stram och välstruken, men den senaste tiden har jag varit lite mer ”loose” i scarfstilen.
Andra väljer att göra en stor rosett av den.
Det finns många varianter.

På vintern har vi en fodrad mörkblå kappa och vår och höst, eller kall sommar, har vi en poncho i mörkt blått med kornblå kanter som vi kan använda.
Vi har också en yllehalsduk.
Handskar får vi stå för själva och de ska vara enkla svarta.
Det samma gäller strumpor. Vi har en utvald färg som finns på Twilfit där vi också har specialpris på dessa om vi arbetar på SAS som cabin crew.

Skor och stövlar måste vi stå för själva.
Vi ska ha enkla svarta läderskor utan detaljer som rosetter eller snören osv.
De måste ha mellan 2-10 cm klack. När vi arbetar i kabinen kan vi byta skor till lågklackade.
På vintern kan vi ha stövlar i samma stil och höjd.
Jag har valt att ha ganska låg klack på mina, endast 2 cm.
Jag har svårt att gå i höga klackar någon länge stund och jag vill vara bekväm när jag jobbar.
Jag har lagt i mjuka inlägg i dem så det blir så bekvämt som möjligt. Dagarna kan bli långa och stegen i kabinen måååånga…
I stövlarna har jag isolerande och värmande ilägg för vintern.

När vi arbetar och serverar i kabinen tar vi av vår kavaj eller väst och tar på ett förkläde.
Det är för att markera ett arbetande moment, men också praktiskt då vi inte riskerar att smutsa ner vår kavaj som är ett mer representativt plagg som vi visar oss i på ett annat sätt än förklädet.
Förklädet har också två bra, lite större fickor som ibland kommer väl till pass.

En del av vår uniform är ju också våra väskor.
Min förlängda arm som jag drar runt på.
Vi får tre stycken från Samsonite; en kabinväska på hjul, en mindre som går att fästa på den rullande väskan och som rymmer väldigt mycket.
Den behövs då man ligger ute på slingor eller pendlar som jag gör.
Till sist har vi den lilla axelremsväskan.
Dessa tre funkar förvånansvärt bra för mig att få med det jag behöver.
Ok… jag har alltid varit ett packarproffs och jag vill verkligen inte ha med mer än jag behöver, så dessa tre räcker för mitt behov under 3-5 dagar.
Det svåraste är vintertid då kläderna är tjockare och tar mer plats.

I mitten på maj då jag var uppe och jobbade låg jag ute på en fyradagars slinga.
Förra gången hade jag tre enskilda dagars arbete.
Så vilket är bäst?
Vilket är att föredra?

Jag kan ju inte svara för alla utan bara från min ”point of view” så klart.
Alltså… jag tänker så här, som vanligt – det jag inte kan påverka får jag göra det bästa av, men får jag välja så faller valet på slingor.
Men jag kan ta lite ”pro and cons” med båda.

Slingor – pros / Endagars con
Bo borta – Eftersom jag inte bor i Stockholm så kommer jag inte hem till mitt eget hem. Då kan jag lika gärna vara på hotell.

Leva i resväskan – Jag tycker ju om att leva några dagar i resväskan, att vara en liten nomad. Det får mig att inse hur lite jag faktiskt behöver…

Pendla till ARN – Jag behöver inte ta mig ut till ARN för att arbeta. Jag blir istället upphämtad vid hotellet och körd till flygplatsen. Det kortar tiden det tar att göra sig iordning innan jobbet. Det samma gäller när vi landar – jag behöver inte ta mig hem för egen maskin. Det är skönt att sätta sig i en taxibuss och bli körd till hotellet.
Det tar tid att ta sig ut till ARN. Och det tar tid att ta sig därifrån. Tidiga morgnar och sena kvällar kan jag dessutom känna mig lite utsatt när jag rör mig i tunnelbanan.
Det är inte så roligt folk som befinner sig där vid 03/04-tiden på natten, så har jag tidig check-in tar jag taxi till Arlanda Express vilket så klart är kostsamt.

Nya ställen – Jag gillar att få komma till nya städer. Visst, vi har inte de mest exotiska layover-orterna men det är nytt, det är inte den vanliga vardagen.

GOT-stopp – Jag tycker självklart om Göteborgsstopp eftersom jag då ges möjlighet att få sova hemma. Det är en lyx för mig. Det gör också att jag inte behöver packa ner lika mycket om jag får en natt eller två hemma. Och det ger mig möjlighet att byta ut grejer i min resväska om det behövs.

Mer sömn – Att inte behöva ta sig ut till ARN gör att jag kan sova ungefär en timma längre på morgonen då det är ungefär den tid det tar från det jag lämnar mitt rum till dess jag är på basen.

Slingor – cons / Endagars pros
Resväskan – Det som är lite tufft är att alla väskorna packas tunga och fulla vid slingor. Det är en ju del man behöver ha med sig.
Jag muttrar och svär inombords när jag släpar dem uppför de rangliga trapporna till planet.
Fördelen med endagars blir då det motsatta när det gäller resväskan. Det är skönt att bara behöva ta med sig det man behöver för en flight och jag tar bara med mig precis det jag behöver om något skulle hända så jag måste övernatta, dvs min necessär.

Begränsad plats i resväskan – Eftersom man inte kan packa ner allt så kan det bli lite svårt att gå ut om man råkar hamna mitt i kyla och snö i norra Sverige.
Alla vet ju att det kan behövas både tjock jacka och stövlar för att kunna röra sig ute då. Jag försöker ha med mig träningskläder så jag kan träna inomhus eller utomhus vid barmark och temperatur som funkar.
Jag har ett ombyte personliga kläder och uniformen reser jag i.

Stockholm och vännerna – Jag älskar det faktum att jag har getts möjligheten att återknyta kontakten med Stockholm och mina vänner här uppe – både nya och de från den tiden då jag bodde här.
Jag kan ta en fika eller ett glas vin med någon av alla dessa om jag har en ledig förmiddag eller kväll. Jag kan gå långa promenader genom stan och återse ställen som jag tycker om.

Men vet ni – oavsett slingor eller endagars så älskat jag det här jobbet!
Just nu byter jag det inte mot något och jag drar gärna min väska många år ytterligare.