Mobilen vibrerar 04:30. Snabb dusch, make-up och uniform på. Macka i magen och pendeln till ARN.
Från tågfönstret ser jag ångorna från nattfukten stiga sakta i stora sjok från ängarna när solen värmer på.
Pre-briefing med crewet, security och buss till gate 34 inrikesterminalen. Det är en ToR GOT på rostern idag. Det är allt.
Jag jobbar fram med Hargo som går higher. Hon är alltså inte purser utan SCC, senior cabin crew, och får ta ansvarsrollen när det inte finns någon purser.
Vi har få passagerare ner och fullt upp.
När jag snyter mig på nervägen släpper äntligen det lock jag haft för vänster öra i tre dagar, sedan jag flög sist.
Hade svullnader pga en övergående förkylning och det gav mig ett rejält lock på ena örat. Jag har slitit som en tokig i tre dagar för att få det att släppa och med tryckförändringar i ett flygplan så fixade det sig.
Ett veritabelt hallelujamoment!
Jag checkar ut strax före 11. Kort dag.
Pendeln tillbaka till Solna. Uniform av och träningskläder på och sedan t-banan till Fridhemsplan.
Går mot Söder via Västerbron. Den med vyn över Stockholm. Den som jag åkte över varje morgon i flera år med bussen när jag bodde här. Den jag lärde mig älska. Oavsett årstid. Oavsett väder.
Promenerar på Söder via små gångvägar. Gamla Lundagatan som delvis bara är en grusstig uppe på berget och sedan över till Monteliusvägen som ligger på ”utsidan” av Skinnarviksberget. Utanför Bastugatan. Där Ivar Lo-Johansson bodde. Där Fogelströms ”Stad-serie” utspelade sig.
Till slut hamnar jag på Mosebacketerrassen. En räkmacka och ett glas vitt. Vädret är underbart. Solen skiner. Det är en dag i mitt flygande liv. Så som det ser ut just nu. Lugnt. Tillfredsställande. Lyckligt? Ja faktiskt.
Läste en artikel att en person ansåg att man inte skulle slösa med att säga att man är lycklig. Jag undrar varför? Vad är det för hemskt med det? Kan den ta slut då?
Dumheter, tänker jag! Slösa på! Sprid! Gödsla! Är min känsla lycka så får jag både känna den och tala om att jag känner den.
För jag tror nämligen att lyckan, glädjen, kärleken – vad än det är du känner – blir starkare och mer verkligt om du uttalar det och bekräftar det.
Så tänker jag.
Fredag natt. Mobilen är satt på 02:55. Fem minuter senare stiger jag upp. Samma rutin som dagen innan.
04:05 går jag ut till den väntande taxin. Daggen töar redan i gräset utanför huset. Chauffören lastar in mina kabinväskor och vi åker mot Arlanda Express. Stockholm passerar. Det är folktomt. Solen är uppe sedan ett tag. På radion spelas ”Sommartid” med Magnus Uggla.
04:55 rullar tåget in på ARN. I rulltrappan upp mot Terminal 5 bombarderas min näsas luktceller av doften av nybakade kanelbullar från Pressbyrån. Doften av Arlanda om morgonen.
Idag flyger jag en charter till Ioannina i Grekland med ett roligt crew. Ulrika, som jag känt sedan vi var på samma anställningsintervju, Philip, som är en ny bekantskap och håller på att söka in på pilotutbildningen, och så Emily, vår purser, också ny för mig. Vid spakarna har vi Conny och Robert.
Vi lämnar av Stockholmare och lastar på Göteborgare. Landar i GOT strax efter 13 och bestämmer oss för att gå ut och äta tillsammans alla sex. Jag bokar bord åt oss på Nonna där vi får fina platser på uteserveringen. Vi trycker ner så mycket pasta vi förmår i våra magar innan vi bryter upp för en tidig kväll i säng och en tidig pick-up dagen efter.
Jag släntrar iväg uppför backen mot mitt hem. Trött och mätt. Lyxigt att få sova hemma.
Och vet du vad, du i artikeln, jag är lycklig! Och det kommer jag att fortsätta slösa med att säga så länge jag känner så.
