I hissen upp till rummet tar jag av mig mina högklackade. Fötterna värker. Trampdynorna är svullna. En mening ringer i mitt huvud:
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…
Jag står mitt i ett festande böljande folkhav med en gigantisk discokula ovanför mig.
Waterfront är fullt av dansande människor. De är överallt.
Musiken är upptempo maximalt, det är fullt ös på scenen och det glittrar över kropparna klädda till fest.
Det är en fantastisk stämning.
Bandet och Nina Söderqvist levererar 100%. Ståuppkomikerna Lasse Nielsen fick oss att vika oss dubbla av skratt till middagen.
Lena Philipsson var en succé.
Jag står mitt i alltihop med ett glas champagne i handen.
En svävande känsla. Som om jag betraktar det utifrån.
Det är ett sånt där ögonblick när jag hinner ikapp mig själv. När jag både är och registrerar att jag är.
Jag har varit en del av detta sedan 1996 när jag var med på mässan första gången.
Det har gått 23 år.
Idag är jag med i min roll som styrelseordförande för vår branschförening och ikväll firar vi att vi funnits i 30 år.
Denna samling människor som sliter och kämpar med sina företag. Det är så mycket blod, svett och tårar, för att använda ett klyschigt uttryck.
Men jag vet. Jag har varit där.
Jag har upplevt både framgång och motgång.
Uppgång och nedgång.
Jag har krupit runt på mässgolvet och lagt golv.
Plastat pallar så jag fått blåsor i händerna.
Målat väggar, satt upp elskenor och riktat spotlights.
Jobbat med hög feber och kroppen full av mediciner.
Jag har gjort kanonaffärer och jag blivit blåst av kunder som inte betalat.
Åke hem med gråten i bröstet efter dålig försäljning.
Och haft försäljningsrekord jag aldrig kunnat drömma om.
Klockan är halv tre när jag kommer in på rummet. Jag ställer mig i fönstret och tittar ut över den öde tomma mässan.
Jag vet precis hur Formex låter. Sorlet, ljuden, stegen.
Jag vet hur det luktar. Jag skulle känna igen den doften var som helst i världen.
Jag upplevde 9/11 på mässan. Vi stod och titta på TV-monitorerna som slogs på och kunde inte fatta vad det var vi såg.
Och några veckor efter tsunamin hade vi mässa. Vi miste kollegor där och vi hade kollegor som förlorade sina barn och familjemedlemmar.
Jag minns så många människor som inte längre finns kvar. Av olika anledningar.
En del har sålt sina företag och lämnat, andra har gått i konkurs, några har lagt ner och gått vidare med annat i livet.
Några har lämnat jordelivet, en del alldeles för tidigt.
Jag inser att jag fortfarande håller skorna i handen så jag lägger ifrån mig dem på golvet.
Jag sätter på musik på låg volym, ”Il n’y a pas d’amour heureux”, det finns ingen lycklig kärlek…
Jag börjar packa ihop. Imorgon ska jag checka ut och åka hem. Jag viker kläderna, plagg för plagg.
Nålar ner mitt hår.
Drar av mig min champagnefärgad klänning.
Sminkar av mig.
De orden som en fd kollega, som var inbjuden till festen, sa till mig när vi kramade om varandra och sa hej då, ringer i huvudet…
– Det känns som det är sista gången vi ses, Helena…
Ett spjut av vemod och sorg rakt igenom all den där glädjen och upprymdheten som jag känt ikväll.
Alla de där som inte längre är kvar här.
De man en gång såg för sista gången.
Utan att veta att det var det…