Månad: september 2019

Även en superpedantisk tidsfascist kan försova sig.
Jag erkänner! För det hände mig en lördagsmorgon i september…
Går in på toaletten. Sätter mig, lugnt och fint. Tittar med trötta ögon upp mot klockan på väggen vid badrumsskåpet…. Kvart i fyra.
KVART I FYRA!!!!
JAG HAR PICKUP OM 50 MINUTER!!!
Det brinner till i hela huvudet och det går vågor av obehag över hela huden.
Det här är inte jobbet man kommer försent till!

I en minut far jag runt som en speedad whippet.
Ni som vet, ni vet hur de brukar bete sig… Fullständigt galet!
BH:n åkte på. Strumporna före trosorna.
Allt i totalt fel ordning.
Men sen kickade den inre organisatören in…

Det tar mig ca 15 minuter att gå till hotellet för att möte de andra.
Det kommer jag inte att hinna. Inser att jag får ta en taxi till Landvetter.

Jag ringer kapten på högtalartelefonen samtidigt som jag fixar facet.
Han har antagligen inte vaknat, alternativt är han i duschen, för ingen svarar.
– Hej Johan. Helena här.
Flygvärdinna på flighten till Samos nu på morgonen. Vi flög igår.
Jag har försovit mig. Kommer inte till pickup på hotellet utan tar en taxi direkt till Landvetter.
Ring gärna och bekräfta att du hört mitt meddelande.

Varför ringer jag Kapten?
Jo, för att han är chef för hela flighten. Jag hade dessutom flugit med honom dagen innan och när vi var ute en sväng på em och sa Hej Då, så bekräftade jag att jag skulle komma till hotellet för pickup.
Om jag inte tänker bo på hotellet med resten av crewet så måste jag meddela min purser och min kapten om detta så de vet.
Därav mitt samtal till kapten. Jag visste att han skulle vänta på mig i repan eftersom det var det sista vi sa innan vi skildes åt.

Nästa samtal går till Taxi Göteborg.
Beställer upphämtning kl 04.30 på Västra Liden för vidare transport till flygplatsen.

Jag avskyr att stressa på morgonen.
Jag går hellre upp 15-20 minuter innan jag behöver för att kunna gör mig iordning i lugn och ro.
Men så effektiv som jag var denna morgonen har jag sällan varit.
JÄKLAR vad snabb jag var!

Jag tog ett rejält djupt andetag och började göra det jag gör varje dag.
Jag vet att jag gör mig iordning på 15 minuter om jag kommer ner i varv. Det var dags att hitta dit nu.
Det yta som gäller så jag prioriterade det som syns. Om jag hann skulle jag dusch, om inte skulle det få bli ”raggardusch”. Det är ingen som märker, bara jag själv som är obekväm. Det får jag ta.
Kapten ringer och bekräftar under tiden som jag fixar det sista med håret.
– Ingen fara. Det är lugnt.
Vi ses på Landvetter.

Skönt med den typen av personer. Såna som litar på att man löser det.

Och jag hann duscha. Perfekt!  
Och bädda sängen.  
Och flyktigt gå igenom flighten i Ipaden OCH äta ett microägg samtidigt.
Såg taxin från köksfönstret när jag hällde upp kaffet i termosmuggen. Ingen klarar detta utan kaffe!
Greppar väskan, kastar mig nerför trapporna, in i taxin och järnet mot Landvetter.
Anländer 3 minuter innan crewet och står och väntar på dem när de hoppar ur taxin.

Om det funnits ett pris för att snabbt svida om från trött ”hår-i-tofs-på-huvudet/bettskena-i-mun/grus-i-ögonen”-person till välmakead och välkammad flygvärdinna…. Då hade jag kunnat tänka mig att ställa upp!
Det är på misstagen man lär sig och jag tror det lär dröja väldigt länge innan jag gör om detta.

I Upplands Väsby flyger planen lågt och morgondimman stiger från marken.
Det luktar kyla. Det är frostigt luften. Solen bänder sakta isär molnen på sin väg upp. Jag följer det från pendeltågets fönster på väg mot Arlanda.
Jag ska inte jobba idag. Jag ska åka till min andra hemstad. Jag ska till Nice.

Det är kallt på planet så jag tar på tröjan igen. Sitter längst bak vid ett fönster, som vanligt.
Det är en dansk flight med danskt crew. Jag mellanlandar i Köpenhamn och får sedan samma plan och crew ner till Nice.
Börjar läsa när vi lyfter, somnar efter en kort stund och sover i en timma.

Långt därnere kullar Alperna sig vackert i diset. Mellan bergssjoken är det ett lapptäcke av åkrar i bruna, havregula och mörkt gröna nyanser.
Jag älskar inflygningen mot flygplatsen i Nice. Ser hela kusten från Cannes, Antibes och de vågformade byggnaderna i Marina Baie des Anges.
Havet kommer närmare och närmare innan vi till slut sätter hjulen i marken.

Fredo är och möter mig. Vi tar spårvagnen till Magnan och sedan buss upp till honom.
Sist jag var här var inte spårvagnen till flygplatsen klar.
Vi beger oss omgående in till stan för att äta. Inser snabbt att jag har för varma kläder…
Vi hamnar på Cours Saleya som så ofta. Marknaden är över för dagen. Blommor, frukt och grönsaker packas in i bilarna och platsen spolas ren.
Vi beställer lunch och en flaska rosé.  Efteråt strosar vi runt i stan en lång stund. Hamnar på Place Garibaldi, på Place Massena och till sist på stranden ”Beau Rivage” där vi ser kvällen komma, dricker Aperol Spritz och bara pratar.

Jag har levt med denna staden i 34 år. Sett hur den förändrats genom åren.
Från 1984 då jag första gången kom hit till nu.
Jag är inte här för att shoppa eller sola och bada. Jag vill bara vara när jag är här. Jag älskar att gå runt i stan. Kan gå i timmar. Hel staden är full av minnen för mig.
Jag inser att svalorna, som är så många och högljudda med sitt tjirpande när jag är här om sommaren, inte längre hörs.
Men färgerna är de samma.
Medelhavsfärgerna – blått som går över i turkos och glasgrönt för att mörkna i oliv.
Skymningarna är som en blek pastellpalett i vitt, rosa och blått. Vackert som om det inte vore på riktigt.
Och dofterna – sälta, cypress, pinje och värme.

Jag tycker så mycket om att få träffa mina bekanta som finns kvar här nere. En del har jag kontakt med via sociala medier, andra vet jag var jag hittar, på vilka ställen de finns för förmiddagskaffe och lunch.
Alla de jag fortfarande har kontakt med lärde jag känna på ”Felix Faure”, stället ”to be” i Nice på den tiden då jag bodde här.
En av kvällarna äter vi middag där, Fredo, Christina och jag. Stället har förändrats liksom vi.

Nu har jag tankat värme, sol, skratt och nostalgi för ett tag.
Det är dags att åka hemåt, men jag är snart tillbaka.
Jag har en bit av mitt hjärta här – för alltid.
Nice och franska Rivieran gör så med en…

Jag sitter på trappan till främre dörren på planet och njuter av värmen. Jag sitter mitt i min flygande vardag med alla dess flygplats- och flygplansljud.
Jag både stänger ute dem och tar in dem samtidigt.
Plan lyfter och landar i en strid ström. Jag älskar att se dem lyfta. Kan nog aldrig tröttna på det.
Har fascinerats av det i många år, långt innan jag fick flygandet som profession. Alla dessa år jag reste på inköpsresor satte jag mig ofta i närheten av ett fönster på flygplatsen där jag kunde se dem komma och gå.

Det vackraste var att se en riktigt stor jumbojet, en Boeing 747, lyfta. Det är en fantastisk känsla att sitta i den och lyfta också.
Det gjorde jag vid flera tillfällen från Frankfurt till Hong Kong med Lufthansa.
Den brukar kallas ”Queen of the Skies”.
SAS har tyvärr inga ”drottningar” i sin flotta. Det hade annars varit en upplevelse att få arbeta ombord på en.

Sensommardagarna i Göteborg är vädermässigt upp och ner. Ena dagen sol, andra dagen regn. Morgnarna är kyliga men att lyfta när dimman lättar från Landvetterskogarna är vackert så det gör ont.
I tre dagar har jag flugit charter till Grekland – Ioannina, Samos och Heraklion/Kreta. Jag ska göra samma sak denna helgen, men byter Heraklion mot Rhodos.

Att få njuta en halvtimma i värmen och solen i Grekland är ändå bra skönt. Det är välbehövligt och gör gott. Det är kort, men det är en fin stund.
Jag följer allt som händer runt omkring mig.
Ser några plan lyfta mot den blå himlen.
Ser piloten går runt planet och göra sin ”walk around”, sin okulära besiktning av planet.
Känner de speciella lukterna från en flygplats om sommaren – varm asfalt och jetbränsle.

Jag sitter på trappan och förlora mig i tankarna en kort stund innan jag måste in och kolla att cateringen levererat rätt antal mat och att vi får den ”uplift” av dryck vi behöver.
Jag har fått förmånen att arbeta i hela fyra dagar med en purser som troligtvis förlängt mitt liv med ett år tack vara alla skratt.
Hela teamet har varit toppen, både i kabinen och på flight deck.
Passagerare tackar spontant för en rolig flygresa. Det känns verkligen bra.

När vi landade i Göteborg efter turen till Samos satt jag på flight deck.
Eftersom vi kom söder ifrån så flög vi inte över stan. Det hade annars varit kul att få se den ovanifrån.
Det är inte ofta vi kan sitta hos piloterna. Är vi minimum crew är det inte möjligt. Då har var och en sin position och den måste vi sitta på vid start och landning.
Men när vi flyger charter från ”utestation”, dvs inte från vår hemmabas på Arlanda, då är vi alltid en extra. Det är då denna möjlighet kan ges.

Men varför är vi en extra?
Jo, om någon skulle bli sjuk kan man inte få in någon stand-by eftersom det inte är på Arlanda.
Charterbolaget som vi flyger åt har därför valt denna lösning för att inte riskera att behöva ställa in resan för sina passagerare, vilket skulle vara mycket kostsamt för dem.

Den tidiga sommarens blå nätter har bytts ut mot sensommarens mörka mjuka.
Det finns en kvardröjande värme i luften.
Jag jobbade kvällspass den senaste slingan. Inte så jättesena som tur var eftersom jag blir så himla trött mot slutet av passen ju senare de är.

Gillade dock att få sovmorgnar.
I Stockholm åkte jag in till stan och drack en kaffe på Vetekattens lugna söta innergård, hemma i Göteborg tog jag långa svettig PW genom en sommarvarm stad och i det lite svalare Sundsvall kämpade jag mig uppför trapporna till Norra berget.

Under söndagen drabbades vi av rejäla förseningar pga åskovädret som drog fram över landet.
Det påverkar så många och det skapar så mycket oro och frågor hos alla passagerare med ”connections”.
Vår danske kapten på en av flighterna bad faktiskt passagerarna att inte ställa för mycket frågor till oss då vi inte sitter på mer information än den vi delger via PA:t.
Många tror att vi har kontakt med andra flighter och kan be dem vänta med att lyfta. En del tror att vi har möjlighet att boka om dem så de kommer med nästa avgång.
Det enda vi kan göra är att se är ifall det finns fler flighter till deras destination under dagen, men huruvida det finns plats på dessa har vi ingen aning om.
Vi kan aldrig lova något eftersom det inte ansvarar för den biten och följaktligen inte kan komma åt den informationen. 
Det är till SAS informationsdisk man måste gå för att bli hjälpta vidare.

Finns information så skickas den till piloterna och vi får en sk ”connection list”.
Vi kan då tala om från vilken gate deras flight förväntas gå, om den är försenad, om de blivit ombokade till en ny avgång eller om de måste stanna i Sthlm en natt innan de får flyga vidare.
Det är så mycket vi vet i dessa lägen.

På måndag morgon hade allt lugnat sig och jag kunde ta en tur genom Sundsvall, där vi till sist landade som planerat, men försenade. 
Sthlm – Sundsvall är förövrigt, jämte Visby, vår kortaste flygsträcka.
Charmig liten stad såg det ut som, när jag via Storgatan letade mig fram till trapporna som skulle ta mig upp till utsiktsplatsen på Norra berget.
Vägen upp till toppen var trappor och en trälagd gångväg med fotstöd i form av tvärlagda träpinnar. Den övergick till slut i en stig och till sist en grusbelagd väg.
Den torra varma lukten av sommarskog var borta. Det var en tydlig doft av höst nu. Fukt, mossa, mättade löv, svamp och hög klar luft.

Och från restaurangen på toppen luktade det lunch.
Där pågick ett BNI-möte. Memory flashback för mig.
Jag köpte en kaffe. Mest för att jag ville använda toaletten. Den hade vägkrogsstatus, toaletten alltså, och för att piffa upp den lite hade någon bestämt sig för att ha små doftljus tända. Nice try.
Jag slog mig ner vid ett fönster och tittade ut över Sundsvall.
Min mage började snart kurra högljutt. Jag hade ännu inte ätit frukost. Behövde gå ner och göra det innan pick-up. 
Jag valde att gå samma väg tillbaka.

Frukost i lugn och ro på hotellrummet, varm dusch, makeup på plats, hår upp och till sist uniform på.
Packar ihop det sista och hissen ner till repan.
Redo för sista dagen på denna slingan.