I Upplands Väsby flyger planen lågt och morgondimman stiger från marken.
Det luktar kyla. Det är frostigt luften. Solen bänder sakta isär molnen på sin väg upp. Jag följer det från pendeltågets fönster på väg mot Arlanda.
Jag ska inte jobba idag. Jag ska åka till min andra hemstad. Jag ska till Nice.
Det är kallt på planet så jag tar på tröjan igen. Sitter längst bak vid ett fönster, som vanligt.
Det är en dansk flight med danskt crew. Jag mellanlandar i Köpenhamn och får sedan samma plan och crew ner till Nice.
Börjar läsa när vi lyfter, somnar efter en kort stund och sover i en timma.
Långt därnere kullar Alperna sig vackert i diset. Mellan bergssjoken är det ett lapptäcke av åkrar i bruna, havregula och mörkt gröna nyanser.
Jag älskar inflygningen mot flygplatsen i Nice. Ser hela kusten från Cannes, Antibes och de vågformade byggnaderna i Marina Baie des Anges.
Havet kommer närmare och närmare innan vi till slut sätter hjulen i marken.
Fredo är och möter mig. Vi tar spårvagnen till Magnan och sedan buss upp till honom.
Sist jag var här var inte spårvagnen till flygplatsen klar.
Vi beger oss omgående in till stan för att äta. Inser snabbt att jag har för varma kläder…
Vi hamnar på Cours Saleya som så ofta. Marknaden är över för dagen. Blommor, frukt och grönsaker packas in i bilarna och platsen spolas ren.
Vi beställer lunch och en flaska rosé. Efteråt strosar vi runt i stan en lång stund. Hamnar på Place Garibaldi, på Place Massena och till sist på stranden ”Beau Rivage” där vi ser kvällen komma, dricker Aperol Spritz och bara pratar.
Jag har levt med denna staden i 34 år. Sett hur den förändrats genom åren.
Från 1984 då jag första gången kom hit till nu.
Jag är inte här för att shoppa eller sola och bada. Jag vill bara vara när jag är här. Jag älskar att gå runt i stan. Kan gå i timmar. Hel staden är full av minnen för mig.
Jag inser att svalorna, som är så många och högljudda med sitt tjirpande när jag är här om sommaren, inte längre hörs.
Men färgerna är de samma.
Medelhavsfärgerna – blått som går över i turkos och glasgrönt för att mörkna i oliv.
Skymningarna är som en blek pastellpalett i vitt, rosa och blått. Vackert som om det inte vore på riktigt.
Och dofterna – sälta, cypress, pinje och värme.
Jag tycker så mycket om att få träffa mina bekanta som finns kvar här nere. En del har jag kontakt med via sociala medier, andra vet jag var jag hittar, på vilka ställen de finns för förmiddagskaffe och lunch.
Alla de jag fortfarande har kontakt med lärde jag känna på ”Felix Faure”, stället ”to be” i Nice på den tiden då jag bodde här.
En av kvällarna äter vi middag där, Fredo, Christina och jag. Stället har förändrats liksom vi.
Nu har jag tankat värme, sol, skratt och nostalgi för ett tag.
Det är dags att åka hemåt, men jag är snart tillbaka.
Jag har en bit av mitt hjärta här – för alltid.
Nice och franska Rivieran gör så med en…
