Månad: oktober 2019

Vi är fyra i kabinbesättningen och två på flight deck i vår Airbus320 Neo.
Det är allt.
Resten av planet är tomt.
Vi ska göra en sk Ferry Flight till Tessaloniki i Grekland.
Detta innebär att vi flyger planet utan passagerare med syfte att enbart hämta upp, eller lämna av. Men i vårt fall är det hämta som är syftet.
Mot slutet, eller börja, av chartersäsongen inträffar detta hela tiden, men det är första gången jag är med om det.
På våren flygs det motsatta. Fullt ner och tomt hem.

När vi har lyft och fått ”sign of” fixar vi kaffe och frukost.
Dörren in till cockpit är öppen, bara det en så ovanlig företeelse nu för tiden.
Kapten kommer ut en stund och pratar med oss. Styrman likaså.

Efter en stund boar mina kollegor in sig med kuddar och filtar för att sova.
Själv sitter jag och skriver.
Vi började vår slinga tillsammans idag och ska ligga ute i tre dagar tillsammans. 
Jag har valt säte 3A. Jag vill ha solsida. Och ju mer det dagas desto mer bländar den mig.
Jag låter den göra det. Jag älskar det faktum att det alltid är sol på mitt kontor dagtid. Ibland undrar jag hur mycket det faktiskt påverkar ens välmående. Det faktum att vi får uppleva solljus varje arbetsdag. Oavsett graden av påverkan, det är en njutning.
Jag som älskar ljuset mår väldigt bra av det.

Långt under oss, i soluppgången över Stockholms skärgård, ser jag en Ålandsfärja som letar sig in bland öarna.
Den drar upp ett vågigt streck efter sig på den annars spegelblanka vattenytan.
Och en bit ner över Europa passerar ett annat plan snett under oss i snabb fart. Jag hinner inte ens få upp mobilen för att ta en bild.
Det enda som återstår är de vita strecken det lämnar efter sig.

Det är en mycket behaglig flygning. Skön start på jobbdagen kan man säga.
Det är fint att få vara ensam med mina tankar högt här uppe en stund.
När vi vänder tillbaka landar vi i Göteborg. En del av passagerarna ska av här, resten ska vidare till Stockholm med våra kollegor som tar över.
Våra passagerare är så glada och vinkar glatt till oss när vi banar oss väg fram i kabinen för att ta oss ut.

Det blev en mycket intensiv och lite stressig flygning hem.
Flygtiden var kort för en charter, bara 2:50, och ALLA skulle ha mat då det var en paketresa.
Då blir det både mycket att servera och mycket att samla in efteråt. Vanligtvis har vi ca 60-110 av ca 180 som ska ha mat och kaffe/te på det.

Nöjda med dagen bussas vi in till Göteborg för att sova och ta igen oss inför morgondagens flygning som också den blir en charter, men denna gång med passagerare både dit och hem.

I september 1995, efter sju år, lämnade jag Stockholm, mina arbeten, mina vänner och mitt livs kärlek.
Jag landade i Göteborg, hyrde en butikslokal och några veckor senare var jag egenföretagare.
Jag hade kastat mig ut i något som jag inte visste vart det skulle ta mig eller om det skulle funka överhuvudtaget, men jag var beredd att ge det en chans.
Oktober påminner mig alltid om denna nystart i mitt liv.

När denna höstmånad kommer är det som om jag faller genom åren, som om livet snabbspolas bakåt och jag minns.
Hur det regnar gula och röda blad i rännstenen.
Hur det luktar av de förmultnade löven.
Hur kajor lyfter från träden som stora skränande svarta moln och ger sig iväg i samlad flock.
Hur jag åker spårvagn istället för tunnelbana.
Hur jag tar efterlängtade kvällsbad i badkaret i andrahandslägenheten på Guldheden.
Hur jag sliter för att få ordning på lokalen, fixar inredning, beställer varor.
Hur ensam jag är eftersom jag inte känner någon, förutom min bror, i Göteborg…

I slutet av oktober öppnade jag.
Det var tuffa månader ekonomiskt. Många gånger, när jag låste efter långa dagar, satt gråten i halsen.
Jag undrade hur jag skulle få det att gå runt.
Jag jobbade sju dagar i veckan.
Detta var iofs ingen större skillnad från Sthlm där jag jobbat sex/sjudagarsveckor under lång tid.
Då arbetade jag som butiksansvarig på en liten butikskedja med fyra butiker, samtidigt som jag hade kvar mitt arbete i garderoben på Dramaten om kvällarna.
Men nu var inkomsten något som låg helt i mina egna händer.
Jag var tvungen att dra in varenda krona själv. Jag hade ingen arbetsgivare att förlita mig på. Jag hade ingen överenskommen lön som kom varje månad.

Men det gick.
På något sätt klarade jag de där första tunga, fattiga åren och företaget lyfte på sina små vingar.
Det tog ungefär tre år.
Jag började släppa butiken redan 1997 då jag fick möjlighet att anställa en person på deltid.
Istället lade jag mer av min tid och utvecklingen av företaget på partihandelsbiten.
Det var där jag ville vara. Jag ville hålla på med trading. Statistik, uträkning av vinst på varorna. Köpa och sälja. Importera.
Butik var egentligen inget för mig. Jag är inte intresserad av den biten då den innehåller för mycket av pyntande och pysslande med skyltning osv.
Jag ville inte heller vara så låst till en plats som jag blev i en butik.

Jag tror att alla skulle må bra av att driva eget företag några år under någon period i sitt liv.
Det ger så ofantligt mycket erfarenhet och det ger en förståelse för ekonomi och de villkor som småföretagare i Sverige lever under.
Mycket är fantastiskt och underbart roligt, men många gånger är det en kamp.
Med ekonomi, anställda, myndigheter, leverantörer, kunder…

Detta var också en av de roligaste perioderna i mitt liv.
Tänk att få säga det om så många delar av mitt numera 56-åriga liv.
Det verkar som de val jag gjort varit sådana som varit mina egna. Jag är väl lyckligt lottad som haft föräldrar som gett mig fria tyglar, eller kanske är det så att de inte kunnat tygla mig…
Hur som helst har de i alla fall tvingat mig att ta ansvar för mina val och alltid göra rätt för mig.

Morgnarna är mörka i oktober när vi skjutsas ut till de olika flygplatserna i ottan. I norr är det rejält kyligt, i Göteborg betydligt ljummare. Svårt att klä sig rätt. Snön har inte kommit ännu, åtminstone inte där jag varit, men det känns i luften att den inte är långt borta nu. Några vilsna glesa flingor föll i både Skellefteå och Luleå.

Jag hör regndropparna smattra mot bilens tak och det taktfasta ljudet av vindrutetorkarna mot framrutan.
Hypnotiserande och vaggande i värmen i bilen.
Om jag sluter ögonlocken känner jag att sömnen inte jagats bort ur min kropp ännu. Jag skulle lätt hitta den igen och falla ner.

Väl på plats i kabinen är det fullt fokus på förberedelser och boardning. Sömnen rinner sakta ut som ett eko.
Det är snabba arbetspass och korta leggar när vi flyger inrikes och norden. Kaffe och te preppar vi innan vi lyfter för att spara någon minut. Då är det bara att fylla på varmt vatten. Det egna kaffet som behövs för att väckas till liv ordentligt dricker vi mellan göromålen, on the go så att säga.

Så fort serveringen är över är det dags att ”wastea” och sen sitter hjulen i backen.
Vi vänder och gör samma procedur några gånger till innan vi landar i ytterligare en nordlig metropol. Det har varit en salig blandning av ställen dessa två slingor: Östersund, Luleå, Helsingfors, Skellefteå, Sundsvall och Göteborg.

När jag kommer till hotellet på eftermiddagen drar jag snabbt på mig träningskläderna och ger mig ut. Mörkret kommer snabbt i norr denna delen av året så det gäller att hinna en vettig runda innan dess. Träden brinner. Det är så magiskt oktobervackert som det bara kan vara i norra Europa.
Ni som följer mina instagramstories har redan blivit matade med höstbilder. Jag har inte kunnat låta bli, men det är omöjligt att göra naturen rättvisa.
Det är vintersäsongen som börjat på SAS.

Jag har haft två liknande slingor de senaste veckorna.
När jag går på nästa gång blir det till sydliga charterorter igen och då ska jag ligga och flyga från Göteborg. Bo hemma.
Nu görs de sista charterflygen till södra Europa för säsongen och en del flighter hämtar vi enbart hem passagerare.
Vad jag älskar den här omväxlingen!

”Speak to me
Speak to me shadow
I spin from the wheel
Nothing at all
Save the need
The need to weave
A silk of souls
That whisper whisper
A silk of souls
That whispers to me
Speak to me heart
All things renew
Hearts will mend
Round the bend
Paths that cross
Will cross again”
Paths that cross – Patti Smith

– Jag kommer från en liten by utanför Ulricehamn, Tranemo. Där bor bara ca 1000 invånare.
– Vad heter den?
– Dalstorp.
Min flygvärdinnekollega bredvid mig i crewbussen vänder sig mot mig.
– Där har jag bott!
– Det är inte möjligt! När bodde du där? Vem bodde du med? För du är inte ursprungligen därifrån?
Frågorna bubblar fram och orden hoppar runt i munnen av förvåning.
– Nej. Och jag bodde inte ihop med någon heller. Jag flyttade dit själv, berättar hon.
– Men varför i hel världen flyttar man till Dalstorp utan att ha någon koppling till orten? undrar jag.
– Jag fick mitt första jobb där 1979. Jag var 19 år och fick jobb på Dalstorpsskolan som speciallärare för elever med svårigheter.
Det var alltså samma år jag gick ur nian. Vi gick en dag i veckan på Dalstorpsskolan på den tiden eftersom det var så många elever i Tranemo så skolan var full.
– Jag bodde i ett hus som var stort och omgjort till lägenheter. Det var inget hyreshus utan en stor villa. Det var rektorn som ägde det, berättar hon.
– Då vet jag precis, säger jag. Du bodde på Dalsgården, nere vid kyrkan.

När vi pratade vidare visar det sig att vi hade flera gemensamma bekanta.
Hon nämnde namn på människor som hon känt och umgåtts med och på lärarkollegor som jag mycket väl minns som lärare under mina år på skolan.
Hon umgicks med ett av gängen i byn som jag inte var med.
De var snäppet äldre än mig. Jag var i en annan kompiskonstellation.

Vi jobbar ihop under hela dagen i bakre galleyet och pratar vidare om byn som blivit vår gemensamma punkt.
Hon bodde inte där så länge. Vad jag förstod så var det bra ca ett år.
Idag bor hon i London och pendlar till Stockholm för att arbeta på SAS.

Våra vägar korsades alltså 1979 utan att vi egentligen visste om det.
40 år senare får vi arbeta ihop på några flighter på SAS och av en händelse inser vi detta.
Undrar hur många gånger det händer utan att vi uppmärksamma det?
Hur många människor som korsar vår väg har vi träffat förr?

Det är som om tiden kastat en osynlig lina från det förflutna långt in i framtiden där våra vägar ska mötas igen. 
Hisnande tanke…