Min syster och jag håller regelbunden kontakten via telefon. Våra olika liv och avståndet mellan oss gör att vi inte har möjlighet att ses så ofta.
Häromdagen var hon i Gbg och hade några timmar lediga på em, mellan möten. Och just den dagen befann jag mig i Sthlm.
Sånt är livet.
Och det var just det, och det faktum att jag sa att jag ännu inte visste huruvida jag skulle jobba över juldagarna, som föranledde riktningen vårt samtal tog.
Om hur vi vill ha våra liv.
Vad som motiverar oss och vad vi gillar.
Att jag skulle ha så mycket nomad i mig som det visat sig att jag har, det visste jag nog inte riktigt.
Eller jo, till viss del, men jag inser när jag pratar med framför allt min syster, att det livet jag lever är otänkbart för väldigt många.
Men jag gillar det oförutsedda i mitt jobb. Att aldrig veta riktigt var jag hamnar.
Jag har ”biddat” ”nights away from home, 3-5 days”, vilket gör att jag har stor chans vid schemaläggning att få just det.
Det blir väldigt mycket me-time när jag ligger ute på slingor.
Jag går långa pw, när vädret och temperaturen tillåter, och jag skriver och läser mycket.
Datorn är med så jag kan svara på mail och jobba undan en del om det skulle behövas.
Livet blir ganska långsamt på stoppen, särskilt om de är långa.
Ibland går vi i crewet ut och äter tillsammans eller hittar på något, men det händer inte så ofta som man kan tro. Var och en har behov av att rå sig själv.
Sen det där att inte veta från månad till månad hur mitt schema ser ut, om jag är ledig vissa helger, om jag kan vara med på den där festen jag är inbjuden till.
Ja, det är väl inte det bästa, men jag får leva med det.
Jag kan ju försöka byta mitt pass, men det är inte alltid lätt med tanke på de regler som finns runt detta.
Man kan också välja att jobba i ”fast grupp”.
Då arbetar du x antal dagar och är ledig x antal dagar, hela tiden rullande på det sättet.
Jag har valt att inte göra det. Jag vill ha de där lite längre sjoken med lediga dagar som man ofta får om man jobbar ”variabel”, vilket gör det möjligt för mig att resa iväg så som jag gjorde till Nice i september.
Jobbet i luften blir en livsstil. Det är inte något som passar alla.
Jag var nog ganska medveten om det när jag sökte det, men inser det ännu mer nu när jag snart arbetat här 1,5 år.
Att jag är något av en social ensamvarg har nog gjort att denna nya tillvaro passar mig så bra.
Och också det faktum att jag inte har familj underlättar.