Månad: december 2019

– Vi får väl öppna våra egna paket som var ämnade till julklappsspelet eftersom det inte blev något, säger jag medan jag drar tandkräm på tandborsten.
– Ja, eller så byter vi väl dem med varandra, föreslår mamma.
– Nja… vad var det i din? undrar jag.
– En glaspingvin som jag köpte i Lettland.
– Här byts inget! Tror du jag vill ha en glaspingvin! säger jag med tandkräm rinnande ur munnen och bryter ihop av skratt.
Mamma ser lite förnärmad ut och hävdar bestämt att pingvinen är både handgjord, fin och liten.

Jag inser att jag inte är någon traditionstyngd person.
Julklappar har min familj avskaffat för många år sedan. Det har jag inget emot. Jag köper det jag vill och har behov av.
Jag är trött på att tv visar samma program år efter år. Jag gillar variation och önskar jag kunde få mycket mer av det under julen.
I mitt eget hem finns inte en enda tomte och inte heller någon gran. Den vita plastgranen slängde jag när vi hade container i huset i höstas och jag brydde mig inte om att köpa någon ny.
Men missförstå mig inte, jag gillar julen. Jag älskar alla stjärnor och ljus. Jag gillar dofterna och julmusiken.

Men i år blir min jul inte som planerat.
Inget jacuzzibad utomhus med bubbel i glasen och mössa på huvudet. Inget julklappspel. Inget julfirande hos min syster.
Hon, hennes man och dotter åker alla på influensan. Mamma och jag firar jul på säkert avstånd framför tv:n.
Men jag slapp ju risken att få med mig glaspingvinen hem…

Istället tar jag långa pw’s i den by jag växt upp i.
Jag kan de få gatorna. Och husen. En del av dem numera obebodda, några ovårdade, andra oförändrade.
Tiden rör sig långsamt här.
På en av mina rundor hamnar jag på kyrkogården. Jag går länge bland gravarna. Läser namn och årtal.
Stenarna och plaketter över de människor jag minns blir fler och fler. Jag känner igen mer namn här än ansikten inne på ICA-butiken.

Jag ser många gravar som ingen längre bryr sig om. En del stenarna har varsamt lagts ner. På andra går namnen i inskriptionerna inte längre att läsa. Kyrkogårdsförvaltningen ha satt upp små skyltar där man ber anhöriga ta kontakt för att tala om vad som ska göras med graven och de numera bortglömda som ligger där.
Hur snabbt glöms vi bort? tänker jag.
Efter två generationer har jag hört. Sen är det inte längre någon som minns en.

Helt osentimentalt inser jag att jag inte vill ha någon gravsten. Jag vill att min aska ska spridas för vinden.
Det finns ingen efter mig och oavsett så ska ingen ska behöva ta ansvar för min grav så den en dag riskerar att stå som ett sorgligt ovårdat monument över en människa som ingen längre minns.
De som finns efter mig ska vara fria från det. De ska inte behöva tänka på en grav att sköta om.
Vilka tankar man kan ha en julhelg…

Mitt årliga bokslut snurrar i mitt huvud som vanligt runt jul.
Var befann jag mig förra året?
Var är jag nästa år?
Det har varit ett fantastiskt 2019. Jag har börjat flyga mer och avslutat jobb och uppdrag för att ge tid för det. Det var ett klokt och bra beslut. Det känns som jag jobbar mindre nu, men det kanske bara är en känsla.
Hur som helst har det gett mig möjlighet till ett par privata resor. Gott så.
Så vad för 2020 med sig?
Var kommer att hända?
Vilka steg kommer jag att ta?
Vilka människor kommer jag att möta?
Och vilka kommer att försvinna?
Det vet jag nästa år vid denna tid….

Sanden i Maspalomas känns långt borta nu.
Jag minns hur den kändes mot mina nakna fötter. Hur tungt det var att gå i den. Hur varm den var.
Alla nakna personer som struttade runt bland kullarna…

Det går en perfekt liten strandpromenad som passerar utanför vårt crew hotell. Den slingrar sig utmed havet och genom små shopping- och restaurangarkader.
När jag har kommit halvvägs sätter jag mig i skuggan, tar ett glas vin och tittar på folk. En av mina favoritsysselsättningar.
Jag skriver lite och fixar med några bilder jag har tagit. Det är varmt. Atlanten andas en liten bit ifrån mig.

Vid poolområdet är det palmer, sköna solstolar och solparasoll av torkade bananblad och gräs. Förmiddagen innan vår pick-up tillbringar jag där.
Jag har haft en jobbig natt då magen vänt ut och in på sig två gånger, en ofrivillig detox kan man säga… Måste ha fått i mig något olämpligt…
Jag låter mig roas av hotellgäster som gympar i och bredvid poolen samtidigt som jag lyssnar på en bok på Storytel och njuter av värmen i skuggan.

Ute är det jul överallt just nu. Malmö är en virvel av ljus och glitter när Anders, en av mina kollegor, och jag ta oss till Lilla Torg.
Där finns massor av ställen att välja på och vi hittar en cozy liten pub där vi tar ett glas och pratar bort ett par timmar.
Vi är jämnåriga och har båda börjat på SAS förra året. Vi har våra ”karriärer” bakom oss, han som operasångare och jag som företagare, och båda älskar vi vårt nya liv i luften. Så glad att få lära känna honom och så kul att dela erfarenheter med honom.

Jag har också mitt första stopp i Oslo och får en liten dos av nostalgi. Här tillbringade min personal och jag en vecka i januari och en i augusti under flera år då företaget medverkade på mässan som hölls här.
När vi bussas till och från Gardermoen åker vi dessutom samma väg som vi gjorde för att komma ut till mässan i Lilleström. Jag känner varje kilometer av den vägen. Varje byggnad.
Det var ett annat liv. Jag saknar det inte, men jag minns det med mycket värme och glädje.

Nu har jag flugit mina sista leggar innan jul. Kom hem i tisdags kväll med det sista proppfulla planet till Göteborg.
Denna slinga bjöd inte på en endaste natt i Norrland. Kändes nästan lite konstigt.
Jag fick sova i Malmö, Oslo och Las Palmas istället. Det gör jag gärna igen. Jag gillar variation. Jag vill se och uppleva så många ställen som möjligt. Det hade varit kul med en Norgeslinga. Kanske hamna i Tromsö eller Kirkenäs. Många kollegor har fått det så det är fullt möjligt.

Samtidigt kan jag ju ”bidda” olika stopp, men ju mer ”bidd” jag har inne på min profil, desto mindre chans att man får dem då datorn inte förmår sålla.
Så nu har jag bara lagt in ”3-5 nights away from home base” + Las Palmas stopp 24-72 timmar. För som ni vet, så är det ju värme jag helst vill ha…
Och det har ju funkat fint. Jag ligger ju alltid ute på slingor och jag fick dessutom ett LPA-stopp.
Det dök inte upp något på januarirostern, men jag hoppas det kan bli ett till i februari…

Nu är vi mitt i de där jultunga dagarna innan det når sin kulmen den 24:e.
Jag sitter i sängen med en grå och lite glåmig decemberförmiddag utanför fönstret.
Bing Crosby sjunger White Christmas på min Ipad. Vackert och stämningsfullt.
Jag kör den på repeat och får feeling.
Om ett par dagar ska jag åka ”hem” och fira jul, men innan dess behöver jag bli klar med ett par saker så nu tänker jag ta tag i dagen.
God Jul!

Trafikvakten ringer mig när jag står i toakön på tåget.
– Jag har en slinga till dig imorgon. Du har check-in kl 10:15 och kommer att sova i Umeå.
– Toppen! svarar jag
– Det är en slinga på tre dagar så från söndag eftermiddag har du Waiting Period på Arlanda och måndag har jag ännu inget, men jag ska se vad som dyker upp. Allt ligger i din ”We Fly” app så du kan kolla där.
– Fint, det ska jag göra. Då vet jag, svara jag och vi avslutar.

Jag har min första standby sedan jag började. Ville helst komma ut på något så jag slipper vakna i ovisshet vid 03.35 om morgnarna för att vara redo att åka ut till Arlanda.
Vid standby hemma ska jag kunna inställa dig där inom 80 minuter. Det betyder att jag måste stiga upp och göra mig hyfsat redo – dusch, makeup och lite frukost – för att hinna ut inom denna tid.
Tycker därför jag drog en vinstlott när jag kom ut på en slinga i tre dagar och dessutom fick veta dagen innan vid vilken tid jag skulle inställa mig.

Andra natten sover jag i Skellefteå. På hotellet med våfflorna.
Bestämmer mig för att avsluta kvällen i repan med en Expressen som jag hittade på planet och popcorn från maskinen. De bjuder på knäck och det slinker ner ett par stycken.
Plötsligt hör jag en omisskännlig danska och kikar upp.
– Carsten, darling!
– Älskling! Vad gör du här?
– Har layover, svara jag. Vad gör ni?
– Det samma. Ska du följa med oss på klubben här på hotellet? Vi ska gå dit nu.

Klockan är 22:10 och helt plötsligt befinner jag mig på Klubb V i Skellefteå. Och det blir en massa dans. Ett helt träningspass med dans.
Det är som att kastas tillbaka i tiden. Till då när jag gick på gymnasiet och besökte denna typ av ställen.
Killarna står för bröt med bakåtvända kepsar. Tjejerna fyllegråter och får Carsten att känna sig som om han är mitt i Paradise Hotel.
Rökmaskinen arbeta orch konfettimaskinen skjuter iväg sitt silver som faller ner över oss som dansar i stroboskopljuset.
På golvet krossat glas och utspillda drinkar.
Vakterna börja plocka bort de som inte längre fungerar bland folk.

Klockan 01:20 öppnar jag dörren till mitt rum. Det brusar och ringer i huvudet av musiken. Jag sminkar av mig, sätter upp håret på huvudet och stoppar i bettskenan. När var jag ens ute så här sent sist. Och på Klubb?? Måste vara åratal sedan.

Jag får nya flighter under söndagen och måndagen. Slipper sitta stand-by och vänta.
Sista dagen, måndag, vaknar jag i Luleå klockan 11. På vägen ner till Arlanda blir jag omschedulerad till en flight ToR Östersund. Ser att planet sedan ska vidare till Göteborg och mycket nöjd inser jag att jag kan att få sova hemma redan i natt.
När vi landat i Östersund får vi veta att planet har fel på en generator och vi riskerar att bli kvar där i natt.
Som tur är finns en Airbustekniker i Östersund och han är hemma och kan komma ut till flygplatsen för att avhjälp problemet.

Två timmar försenade landar vi till slut på ARN i ett rejält snöfall och jag åker till Solna för att sova.
Det får bli tåget hem på tisdag morgon, precis som planerat.
Lyckan var kort, men samtidigt glad att vi slapp tillbringa natten i Östersund. Då hade missat mitt tåg hem till Göteborg på tisdagsmorgonen också…

Det mörknar snabbt i Sverige nu. Tåget passerar ett kompakt svart på sin väg mot Stockholm.
Nyss var det sommar. Nu är husen julpyntade.
I 1,5 år har jag pendlat fram och tillbaka mellan Göteborg och huvudstaden nu. Gått och lagt mig när andra satt sig att äta middag och gått upp mitt i natten för att ta mig ut till Arlanda för check-in.

I mitt privatliv finns ingen vid min sida.
Jag har valt att leva ensam efter ett förhållande som gjorde mig illa. Som fick mig att ta beslutet att aldrig mer utsätta mig för detta igen.
Jag vill ha min frihet.
Jag vill kunna tänka och uttrycka mig fritt.
Jag mår bra nu. Min mage krampar inte. Mitt hjärta är varmt igen.
Såren i hårbotten är borta. Sömnen är lugn.
Nu är magin tillbaka i mitt liv.

Jag tillbringade ett par dagar i min hemby, hos mamma och min syster.
Det andas en massa minnen, av svunna dagar och människor som inte längre finns.
En del av de man växte upp med finns kvar, många har lämnat.
Ett par gator korsas mitt i byn vid ett litet torg, i utkanterna några industrier.
Jag stannade här de år jag var ung, men sen var jag tvungen att bryta upp.
Det var inte för mig. Här hade jag gått på grund.
Jag hade andra drömmar, andra behov.

Jag vill vara en bra människa. En god vän och en snäll person.
Jag lever inte alltid upp till detta. Jag är människa och jag har mina sidor – bra och dåliga – som alla.
Jag har gjort människor besvikna genom livet, men jag tänker inte bära andra människor problem.
Jag kan bara ta ansvar för mina egna.
Jag bränner hellre broar än gör våld på mig själv för att tillfredsställa andra.

Det kommer att finnas nya människor i ett ständigt flöde i mitt liv.
Några av dem kommer att betyda mer, andra kommer att snabbt försvinna.
Jag är inte rädd för ensamheten. Jag tycker om den.
Det är så jag har valt mitt liv.
Samtidigt tycker jag om att vara en del av ett sammanhang, att umgås med vänner, med min familj.
Det finns för- och nackdelar med alla val du gör.
Jag måste välja det som är mest jag, det som tillfredsställer min själ.
Jag drar runt på ett bagage av erfarenheter livet gett mig och fortsätter ge mig.
Det är dessa som ständigt omformar mig. Som gör att mina behov förändras.
Jag försöker analysera det som händer mig, min reaktion på detta och vart det leder. Ta lärdom av det.
Jag frågar mig ständigt vad som gör mig glad, vad jag vill ha ut av det som är kvar av mitt liv.

Och jag inser att många gånger är det bästa jag gjort de gånger jag släppt taget.
När jag kastat mig ut.
Ibland har det suttit långt inne, men jag har gjort det.
Lämnat och gått vidare. Hittat något nytt. Hittat glädjen och energi igen.
Och jag vet att var jag än hamnar i världen kommer jag att hitta hem.
Hem till mitt inre, till mig själv. Till tryggheten inuti mig själv.

Nu ser jag Stockholms ljus.
Jag ser Stadshuset med sina tre kronor upplysta på tornet.
Jag är hemma här också.
Inuti mig själv är jag alltid hemma.