– Vi får väl öppna våra egna paket som var ämnade till julklappsspelet eftersom det inte blev något, säger jag medan jag drar tandkräm på tandborsten.
– Ja, eller så byter vi väl dem med varandra, föreslår mamma.
– Nja… vad var det i din? undrar jag.
– En glaspingvin som jag köpte i Lettland.
– Här byts inget! Tror du jag vill ha en glaspingvin! säger jag med tandkräm rinnande ur munnen och bryter ihop av skratt.
Mamma ser lite förnärmad ut och hävdar bestämt att pingvinen är både handgjord, fin och liten.
Jag inser att jag inte är någon traditionstyngd person.
Julklappar har min familj avskaffat för många år sedan. Det har jag inget emot. Jag köper det jag vill och har behov av.
Jag är trött på att tv visar samma program år efter år. Jag gillar variation och önskar jag kunde få mycket mer av det under julen.
I mitt eget hem finns inte en enda tomte och inte heller någon gran. Den vita plastgranen slängde jag när vi hade container i huset i höstas och jag brydde mig inte om att köpa någon ny.
Men missförstå mig inte, jag gillar julen. Jag älskar alla stjärnor och ljus. Jag gillar dofterna och julmusiken.
Men i år blir min jul inte som planerat.
Inget jacuzzibad utomhus med bubbel i glasen och mössa på huvudet. Inget julklappspel. Inget julfirande hos min syster.
Hon, hennes man och dotter åker alla på influensan. Mamma och jag firar jul på säkert avstånd framför tv:n.
Men jag slapp ju risken att få med mig glaspingvinen hem…
Istället tar jag långa pw’s i den by jag växt upp i.
Jag kan de få gatorna. Och husen. En del av dem numera obebodda, några ovårdade, andra oförändrade.
Tiden rör sig långsamt här.
På en av mina rundor hamnar jag på kyrkogården. Jag går länge bland gravarna. Läser namn och årtal.
Stenarna och plaketter över de människor jag minns blir fler och fler. Jag känner igen mer namn här än ansikten inne på ICA-butiken.
Jag ser många gravar som ingen längre bryr sig om. En del stenarna har varsamt lagts ner. På andra går namnen i inskriptionerna inte längre att läsa. Kyrkogårdsförvaltningen ha satt upp små skyltar där man ber anhöriga ta kontakt för att tala om vad som ska göras med graven och de numera bortglömda som ligger där.
Hur snabbt glöms vi bort? tänker jag.
Efter två generationer har jag hört. Sen är det inte längre någon som minns en.
Helt osentimentalt inser jag att jag inte vill ha någon gravsten. Jag vill att min aska ska spridas för vinden.
Det finns ingen efter mig och oavsett så ska ingen ska behöva ta ansvar för min grav så den en dag riskerar att stå som ett sorgligt ovårdat monument över en människa som ingen längre minns.
De som finns efter mig ska vara fria från det. De ska inte behöva tänka på en grav att sköta om.
Vilka tankar man kan ha en julhelg…
Mitt årliga bokslut snurrar i mitt huvud som vanligt runt jul.
Var befann jag mig förra året?
Var är jag nästa år?
Det har varit ett fantastiskt 2019. Jag har börjat flyga mer och avslutat jobb och uppdrag för att ge tid för det. Det var ett klokt och bra beslut. Det känns som jag jobbar mindre nu, men det kanske bara är en känsla.
Hur som helst har det gett mig möjlighet till ett par privata resor. Gott så.
Så vad för 2020 med sig?
Var kommer att hända?
Vilka steg kommer jag att ta?
Vilka människor kommer jag att möta?
Och vilka kommer att försvinna?
Det vet jag nästa år vid denna tid….
