När jag går till flygbussen har regnet, som jag hörde slå mot fönsterblecket när jag vaknade 0330, upphört.
City är helt öde. Det är bara mina klackar och min kabinväska som hörs mot kullerstenarna. På Landvetter är det fullt med folk. Det är det alltid tidiga morgnar.
Även planet till Sthlm är fullt, men jag kommer med. På Arlanda är det så dimmigt att piloterna måste landa med enbart instrument. Alla blir tillsagda att helt släcka ner sina elektroniska enheter för att inte riskera störningar.
Lunch vid 10-tiden är helt i sin ordning när jag ätit frukost vid 4 i morse. Jag är glupsk som en jakthund. Sedan slocknar jag och tar igen några av de timmar jag missade i morse. Jag kollar ”Once Upon a Time in Hollywood”, samt filmen om rättsskandalen Tomas Quick. Sedan landar Airbusen lugnt och fint på amerikansk mark.
Det är tropiskt klimat i Miami. Temperaturen är 24 grader. Jag längtar efter att byta kläder på hotellet. Det ligger på Ocean Drive med en palm och en blå himmel utanför fönstret. Sedan väntar stranden på mig. Hänger skorna över axeln och går med bara fötter. Reflekterar över att sanden här är sträv. Mycket strävare än den på Las Palmas.
Älskar de färggranna baywatch-hyddorna och det turkosblå havet som är så typiskt för Miami Beach. Är galet förtjust i Art Deco kvarteren runt Ocean Drive som, när de tänds upp om kvällarna, är som en enda gigantisk filmkuliss. Överhuvudtaget är Miami färggrant. Om dagarna mer vitt, blått, turkos och palmgrönt. Om kvällarna som om det blivit doppat i färg. Det är helt klart ett ställe i min smak. Det är tropiskt och varmt. En blandning av USA och Latinamerika.
På onsdagen ger jag mig ut på tur med Hop on Hop off bussarna. Fullkomligt älskar detta sätt att få en guidad tur och ta sig runt på nya ställen. Jag lär mig att alligatorn lever i sötvatten och krokodilen i saltvatten. Båda finns här i Miami. Att Miami Beach ödelades till stor del av en kraftig orkan 1926 och innan man hunnit bygga upp det igen kom den stora depressionen. När det fanns pengar att bygga igen gjordes det i den då rådande stilen Art Deco. Att Miami är en ung stad, endast drygt 100 år. Att Fishers Island är en helt privat ö som man inte kan besöka om man inte är inbjuden av någon som bor där. Det gör Ophra Winfrey. Ska kolla med henne. Återkommer om detta.
Hoppar av i Wynwood och kollar den omtalade graffitin. Väggarna i kvarteren har använts som enorma canvases för gatukonst. Det är riktigt snyggt. Kvarteren är medvetet ruffiga i sin stil. Här är inte mycket som är tillrättalagt, även om det finns mycket riktigt snygga byggnader.
Äter på ett litet ställe jag hittar på gatan. Det är varmt. Maten ackompanjeras av två enorma byggfläktar plus rockig reagge på hög volym. Ett par små tacos, som jag klämmer limesaft över, får räcka som lunch. Tar en mojito på baren bredvid. Den är inredd med en otroligt massa gröna växter, bastparasoll och enkla bord och bänkar i pastellfärger. Hemma är klockan 19:15 och då är det drinkdags. Nu har jag dessutom semester och då råder andra regler. Jag slås av det faktum att mycket drinkar serveras i plastglas. Min 150 kr’s mojito kom i ett stort plastglas.
Nästa hop off blir Little Havanna. Här samlades många av de kubaner som flydde Castros diktatur. De blev kvar. Här finns levande tuppar, dekorationstuppar, kubansk musik, mat och dans, en jädrans massa cigarrer som rullas och röks överallt, en ansenlig mängd barbershops, samt souvenirbutiker som säljer saker det står Cuba och Havanna på 🙄.
På torsdagen åker jag mer buss och sen tar jag en båttur som ingår i bussturen. Får se en massa lyxvillor där det bor kändisar och prominenta personer. Den dyraste och största kostar 650 miljoner kr och är enorm. Tänker på mina 54 kvm. Två rum och kök. Och balkong! Glöm inte det. Jag har balkong. Kan ändå bara vara i ett rum i taget, tänker jag, och låter mig nöjas med det.
Det är kväll och hela Miami Beach badar i färg. Baren på Collins Avenue heter Rock och spelar schysst musik. Blandade åldrar och laidback stil. Beställer ett glas rött vin och blir serverad det från en burk. Som en öl! Det var nytt för mig.
Trots diset är fredagen en mycket varm dag. Jag har bestämt mig för en lång pw. Jag börjar vid South Point och jobbar mig uppåt. Sitter en stund i sanden precis vid det glasgröna havet och vilar. När jag är mitt emellan South och Mid Beach behöver jag något att dricka. Köper en juice på ett lyxhotells bar-och poolområde bredvid The Boardwalk. Den kostar 12$. Dricker långsamt så det ska vara länge. Servering sker i plastmugg… Får sällskap av en ekorre. Han ingår i priset.
Bestämmer mig för att cykla resten av min motionsrunda. Hittar en Citi Bike parkering och trampar iväg. Cyklar ända upp till North Beach. Svettig och med ömmande bakända parkerar jag två timmar senare nere på Washington Avenue på South Beach.
Sätter mig på en fullständigt invaderad Ocean Drive och beställer mat. Här är total folkfest. Gatan är avstängd. Staden är nedlusad av poliser och special agents. Som om man var mitt i en polisserie på TV. Det ska spelas Super Bowl här till helgen och det är ett enormt pådrag. Mycket som byggs upp och fixas iordning för eventet. Ungefär som göteborgskalaset minus langosvagnarna, tänker jag.
Imorgon lämnar jag detta fantastiska ställe. Jag ska hem och tampas med de sista fyra oxveckorna och känna västkustvinterns andedräkt – grå, fuktig och mörk, med en temperatur strax över nollan. Det är tur jag lever i en värld där det finns Miami.
