Den stora kärleken – finns den?

Jag fick en hel del reaktioner på mitt förra inlägg, det om att jag valt att leva ensam och att jag tagit beslutet att jag aldrig mer kommer att leva med någon annan.
Det gjorde att jag funderade en hel del runt detta, hur jag tänker och varför jag helt enkelt inte tror på ”den stora kärleken”.
Detta är mina tankar. Jag talar enbart om min erfarenhet och mina vänners erfarenheter och berättelser. Varje relation, varje människa är unik i sig.

Jag tror på många kärlekar i mitt liv. Jag är hur som helst inte gjord för att leva med en person hela livet. Jag vill faktiskt inte leva med någon.
Det finns många som lever med sin partner hela livet. Gott så. Jag är glad för deras skull. Men jag tror också att många stannar kvar i förhållandet för att de helt enkelt inte orkar eller vågar ta steget och lämna. Det finns olika anledningar till det, de mest vanliga tror jag är ekonomiska och sociala.
Människor som blir kvar i relationer de egentligen borde lämna börjar söka sex, närhet och bekräftelse utanför förhållandet.
Jag som dejtar en del vet och jag har levt med en person som bedrog mig under lång tid.

Att inte ingå i en parrelation och att aldrig mer vill leva med någon väcker ofta reaktioner. För många verkar lycka vara likställt med förhållande.
Jag har dessutom valt att inte skaffa barn. Även detta är ett medvetet beslut. Kanske inte när jag var ung, men runt 30-35 växte det fram.
Jag säger inte nej till att ha en kärleksrelation med någon igen, men jag tror att kärleken mår bäst av lite avstånd. Att få längta efter varandra. Att ha en vald vardag tillsammans. Inte alltid, hela tiden.
Det ger möjlighet att utveckla sin egen person och det som får dig att må bra, samtidigt som man har ett kärleksfullt förhållande.
Jag tror kärleken kräver en viss åtskildhet för att hålla i sig och för att respekten för varandra ska bestå. Utan detta avstånd förstoras den andra personens små egenheter till att bli fula och irriterande.
Jag tycker särboförhållanden är underskattade.

 Det är väldigt befriande att inte behöva tänka på att hitta någon partner. Att känna ett lugn och en tillfredsställelse i att leva ensam. Att omge sig med vänner och familj.
Och träffar jag någon så blir det så, men det kommer aldrig, och det menar jag från djupet av mina ”guts”, att bli något samboförhållande.
Men tro för den skull inte att jag lever utan män i mitt liv… Passionen och lustan finns alltid där, det är bara objekten som växlar.
Jag träffar många fina, roliga, intressanta, tokiga, heta män.
Ett liv utan män vore otänkbart för mig. Jag älskar dem.

Let’s face it – jag är 56 år nu, på mitt 57:e. Jag har inte tid att satsa på ”fel häst” en gång till.
Jag har mitt sätt och mitt liv att leva. En annan person kommer att ha sitt.
Jag vill inte kompromissa med de strukturer och den vardag jag har byggt upp. Det passar mig och får mig att må bra på alla plan.
Jag välkomnar mer än gärna en bra man in i mitt liv, men inte som sambo. Det är det som är hela skillnaden.