Tankar D-vitamin på en tidig ferry flight till Salzburg. Dricker kaffe och pratar med kollegorna.
Vi är tomma ner. Vi hämtar endast hem passagerare. Det är Coronakaos i Europa. I världen.
Vi kommer inte att ha någon som helst servering ombord. Vi kommer att hålla avstånd till våra passagerare och de av oss som vill arbetar med munskydd.
Under ditresan placerar vi ut en vattenflaska vid var stol istället. Det är den regeln som gäller från SAS för denna flight.
Passagerarna ska ha fått informationen från sitt charterbolag och i gaten.
Jag är inte rädd för smittan. Jag är betydligt mer orolig för världsekonomin och företagens förmåga att överleva detta.
För många bolag kommer inte att klara detta. Många kommer att duka under, även livskraftiga sådana. Och när välskötta, livsdugliga bolag riskerar att duka under är det en stor fara. Det verkar inte som om alla förstår förödelsen i det.
Jag är trött på de ofta onyanserade inlägg jag läser och hör. Jag tittar inte på nyhetssändningar i TV länge. Jag uppdaterar mig en gång om dagen. Det får räcka. Jag vill ha statistiska fakta. Kunniga personer som uttalar sig.
Jag är trött på alla hobbyepidemiologer. Som anser att allt som görs är fel. Som anser att alla beslut som tas är fel.
Det är lätt att spela matchen från läktaren. Lätt att sitta hemma och ha åsikter man aldrig behöver ta ansvar för och tro sig veta bättre än de som vigt sitt liv åt detta, som arbetar dygnet runt med att fatta svåra beslut i frågan.
Som tar steg för steg för att göra det som är det bästa för oss.
Jag litar på de som är mitt i det. De som faktiskt har hela den bild vi inte har. Jag litar på att de vill göra det bästa möjliga för de flesta möjliga.
Jag blir genuint glad och hoppfull när jag hör att Riksbanken kommer med stöd till företagen och att Skatteverket ger längre betaltid när det gäller sociala avgifter, skatter och moms. Att andra myndigheter går in med olika stödåtgärder till våra företag.
Det känns som om alla jobbar mot samma mål. Att se till att vårt samhälle lider så lite skada som möjligt.
Dagen efter ska jag göra en liknande tur, men denna gång till Teneriffa. Tomt ner och passagerare hem.
Jag går till pick-up på hotellet i god tid för att där se att jag fått sms från pursern att den är framflyttad 1,5 timma pga slottid.
Jag går hem och fixar mig en kopp kaffe och kastar mig på soffan.
Väl ombord på planet får vi en ny slot. Denna gång på 2 timmar.
En person som arbetar i flygtornet på Teneriffa har konstaterats coronasmittad. Allt måste saneras innan ett nytt team får komma in och arbeta och innan planen kan få nya landningstider.
Ett par kollegor och jag går upp till avgångshallen och strosa runt en stund. Den är inte tom, men mycket öde jämfört med hur det brukar vara.
Vi sitter och tittar ut över landningsbanan medan vi äter en bit. Vid 14-tiden kan vi äntligen lyfta.
Nu har vi 5,5 timmas flight ner till Kanarieöarna och sedan lika långt hem. Det kommer bli en sen natt.
Jag är självklart oroligt för mitt jobb. För företaget jag arbetar på.
Jag har kommit att älska detta liv och jag skulle dö lite inombords om jag inte fick fortsätta med det.
När vi landar har våra scheman för april kommit. Vi som är fast har fått fulla sådana. En kollega som är i resurspoolen har ett helt tomt.
En kort stund senare ser vi klippet från presskonferensen som vår VD på SAS har haft under kvällen medan vi varit i luften.
Vi inser att vi inte längre har något jobb. Någon av oss. Det är gungfly under fötterna.
Ute ösregnar det. Det slår hårt och högt mot rutorna när vi bussas in till stan. Vindrutetorkarna arbetar hårt. Klockan är 01:50.
På radion sjunger Aviicii Wake me up when it’s all over…
Just så, tänker jag. Just så. Väck mig på andra sida allt detta.
