Vi sitter i rummet bredvid tvättstugan och har byggmöte; entreprenören, hans arbetsledare och projektledaren för vårt underhållsarbete på fastigheten där jag bor. Jag är med som styrelseordförande för vår bostadsrättsförening. En av styrelsekollegorna är med via högtalartelefon från Åstol.
Arbetet flyter på enligt tidsplan. Vi hoppas det ska fortsätta så. En tvingande karantän är inte önskvärt i detta läge.
Alla våra fönster och balkongdörrar ska bytas ut, 11 nya balkonger ska uppföras, existerande balkonger underhållas och renoveras, fasaden åtgärdas där den spruckit och sedan målas. Ett stort projekt.
I min lägenhet står kabinväskan packad. Jag ska till Stockholm i eftermiddag med tåg.
Vid halv tre går jag mor Centralen. Ute är det full vår. Ljuset kommer tillbaka. Och grönskan.
Allt går sin gilla gång i naturen.
Hoppfullt på ett mentalt sätt tänker jag.
Tåget avgår på tid. Det är gott om plats.
Kollar ett par avsnitt av The Stranger som jag laddat ner från Netflix.
På Södra Station får vi stiga av pga spårarbete. Tänker först ta pendeltåget med bestämmer mig sedan för att trixa runt på tunnelbanan. Tar röd linje från Mariaplan. Byter till grön i Gamla Stan. Åker den till Fridhemsplan där jag byter till blå.
I Solna blåser det några taggiga snöflingor i ansiktet på mig när jag går mot Marias lägenhet.
Packar upp och förbereder för morgondagen. Lägger mig tidigt. Ställer klockan på 03:30. Incheckning 05:25.
Läser. Somnar.
Mörker när jag vaknar. Mörker när jag äter frukost. Mörker när jag hoppar in i min förbeställda taxi 04:40.
Vid Arlanda Express, på parkbänken precis innan perrongen, ligger ett bylte i en sovsäck. Jag ser honom nästan varje gång jag är här. En hemlös man med sitt liv i smutsiga plastpåsar och en ryggsäck. Ibland sitter han på kanten till rulltrappan när jag kommer upp från tunnelbanan. Ibland på bänken.
Expressen har dragit ner sina avgångar. Bara två ggr/timma, mot tidigare fyra.
Idag är vi två på tåget.
Security check för oss crew är flyttad till Terminal 5. Vi går till planen numera.
Terminalerna 2, 3 och 4 inrikes är helt nedstängda. Allt har koncentrerats till Terminal 5. Incheckningsdiskarna är tomma. Fållorna där man köar är tomma.
Helt öde. Det är bara vi i hela avgångshallen.
Våra röster och steg ekar.
Overkligt. Som en filminspelning.
Jag önskar det vore det istället för den verklighet vi just nu lever i.
Den med alkogelspruckna händer.
Den med munskydd och social distancing.
Den med osäkerheten inför vad som kommer efter.
Vår flight till Malaga är klassat som en ”High Risk Flight”. Pursern har en extra kabinväska full med ansiktsmasker, plasthandskar och extra alkogel.
Ner har vi fem passagerare.
Ingen servering ombord. Varken mat eller dryck.
För allas säkerhet ska vi inte ha någon onödig kontakt med passagerarna förutom när vi hälsar dem välkomna och självklart om något akut skulle hända.
Toaletten fram är endast för oss crew.
Passagerarna får använda de två i bakre.
Det kommer att bli två långa leggar x 4 timmar.
Vi fikar i främre galleyet.
Sedan sprider vi ut oss bak och fram. Får tiden att gå på olika sätt.
Pursern och jag sitter och pratar en stund. Catching up. Vi har flugit ihop förr. Är båda från västkusten och pendlare.
Jag skriver en stund. En kollega läser. En annat tittar på något hon laddat ner.
Piloterna kommer ut och sträcker på sig emellanåt. Står och pratar en stund.
Hemresan är överbokad, men till slut blir vi ändå inte fullt plan.
Vi arbetar i munskydd och plasthandskar.
Varje gång jag andas immar mina glasögon igen. Känner mig som ett ufo.
Hör inte vad kollegorna eller passagerarna säger genom sina skydd.
Varje gång jag ska annonsera måste jag dra ner skyddet för att kunna göra mitt jobb.
Allt avlöper utan incidenter.
Tillbaka på Arlanda byter jag om till civila kläder uppe på basen. Tar Expressen tillbaka till stan.
På Centralen får jag ett glas finvin till priset av ett glas fulvin på ett så gott som tomt O’Learys.
En förvirrad man kommer in med sin dra-maten på släp. Pratar med sig själv. Väktaren tar honom därifrån.
Observerar att det är mycket udda existenser som rör sig på Centralen. Mer än normalt. Eller är det helt enkelt så att de är kvar, som vanligt, men syns så mycket mer när det vanliga bruset av människor tunnats ut så markant som nu?
Tar pendeln till Södra Station. MTRX står inne, men går inte att boarda än.
Vårkylan smyger sig på uppför benen där jag står och väntar på perrongen.
Kvällningen är vacker när vi börjar rulla söderut.
Jag värmer mina händer på elementet nedanför fönstret.
Köper en liten flaska rött vin och firar lördagskväll ihop med den och en pasta/kycklingsallad som jag sparat från flighten.
Äter medan Sverige mörknar utanför tågfönstret.
Försvinner sedan bort i en Netflixserie och tittar upp när tåget stannar in.
Vi är i Skövde.
En öde perrong med en smutsröd sandlåda och en bänk.
Ouppsopat vintergrus.
De typiska balkarna som bär upp perrongtaket.
Mjukt rullar vi vidare mot Göteborg.
Tar ytterligare lite handkräm och jobbar in i mina alkogeltorra händer.
Strax efter 22 går jag hemåt med väskan rullande efter mig.
Jag är trött. Det känns att jag varit uppe sedan 03:30.
Jag vet inte om jag ska jobba mer i april. Schemat kommer på måndag.
Tid är det jag har just nu.
Det och en svag oro inför framtiden.
Det är jag inte ensam om.
Det finns redan mycket tragik bakom Coronas ridåer. Det kommer att komma mer. Mycket mer.
Och samtidigt kommer det att komma mycket nytt i kölvattnet. Mycket nya idéer.
Nöden är kreativitetens moder, heter det.
Så kommer det att bli nu också.
Där några går under, kommer andra att resa sig.
Livets gång.
