Tid är det jag har allra mest av just nu.
Det är en ny insikt.
En ny vardag.
Jag minns en period i mitt liv när jag hade eget företag då jag önskade att jag skulle ha mer tid att tänka mina tankar till slut.
Nu har jag det.
Det kom plötsligt och utan förvarning.
Jag inser att jag börjat göra allt jag ska i långsam takt.
Jag t.o.m. vaknar långsamt.
Att skynda är ingen vits.
Visst, jag har saker jag gör.
Sådant jag gjorde innan också, när jag flög 80% och pendlade till Stockholm.
Och jag tyckte jag hade tid över då.
Mer än jag haft tidigare i livet när jag drev eget företag.
Jag var och är typen som inte vill ha mer än max två veckors semester i rad.
Det tråkar ut mig och jag blir rastlös.
Nu har jag inget val.
Jag har bestämt mig för att göra en del av allt det där jag skjutit på. Som att rensa bland mina 25.000 bilder i datorn.
Sen finns det mappar och filer med dokument som ligger arkiverade sedan tiden då jag hade eget företag.
Och så dokument jag samlat på mig privat.
Detta ska ses över, stuvas om och arkiveras bättre.
Och så budgeten.
Och garderoben. Det är så mycket kläder som aldrig används.
Och källarförrådet. Julprylarna…
Sist tänker jag åka till återvinningen med allt sådant som inte går att slänga i vårt soprum och som jag lagt åt sidan.
Jag gillar sånt. Kan slukas av det i timmar.
Jag prioriterar löprundor och långa pw’s.
Tidigare sprang jag regelbundet 3-4 mil varje vecka.
Nu blir det ca 3,5 mil/vecka blandat löpning och pw.
Jag ska ta mig i kragen och lyfta antalet löprundor och längden på dessa till den nivå de var på tidigare.
No more excuses!
När tunneln mellan Hong Kong ön och fastlandet stod klar döptes den i folkmun till ”no excuse tunnel”. Män som arbetade på kontoren på HK-ön och bodde på andra sidan skyllde allt som oftast på att sista båten hunnit gå medan de var tvungna att jobba över. På så sätt kunde de spendera natten hos någon mätress med jämna mellanrum.
Med tunneln var det slut på sådana ursäkter.
Denna korttidspermittering får bli min ”no excuse” när det gäller löpning.
Jag sörjer det faktum att mina syskon och jag inte kommer att kunna fira tillsammans med vår mamma på hennes 80-årsdag i maj.
Vi hade en liten resa inplanerad.
Nu kan vi inte uppvakta henne.
Jag vet inte ens om vi kommer att kunna ses i sommar nere i Varberg.
Troligtvis inte.
Jag saknar mitt arbete så oerhört.
Jag saknar alla mina kollegor och den speciella teamkänslan som kickar in efter bara en kort pre-briefing runt ett bord på crew base.
Jag saknar lukten av jetbränsle och dånet från motorerna.
Jag saknar solen som ger oss de mest fantastiska upp- och nedgångar från vårt ”kontor” högt däruppe.
Jag saknar känslan av att sitta på jump seat och känna planet lyfta.
Jag saknar att stå på trappan och se andra plan lyfta mot allt det blå.
Jag saknar att leva i en kabinväska på olika hotell i fem dagar.
Jag saknar t.o.m. klockan som ringer vid 03-tiden…
Jag vill ha mitt liv tillbaka. Så som det var.
Samtidigt inser jag att det vi hade kommer att förändras på många sätt.
Hur är det ingen som vet just nu.
Jag försöker att inte tänka så mycket på vad som kommer sen.
Försöker leva mer i här och nu för tillfället.
Inser att det är det vi har just nu.
Mer än någonsin är det faktiskt det.