Det är tid att avsluta dagen.
Vi gör det med en tävling.
Vi är två lag – ett för oss fyra som flyger kortlinjer och ett för de fyra som flyger långt.
En från varje lag ligger redo på knä på varsin yogamatta.
Framför ligger en ”Little Anne”.
Varför den heter Anne förstår jag inte då det helt tydligt är en torso av en man, men strunt samma.
På duken framför tavlan projiceras två ambulansbilar.
Vår är orange nummer 3, deras grön nummer 4.
Och så sätter vi igång.
Vi gör HLR på Anne, alltså hjärt-lungräddning, och ska se vilket lag som får ambulansen i mål först.
Kompressionerna ska göras i rätt takt och med rätt djup för att bilen ska röra sig framåt.
Vi byts åt hela tiden och håller räkningen.
Vi räknar högt för att vår lagkamrat ska veta när det är dags att ta över.
Vårt lag vinner!
Det är tungt och krävande att göra detta och nu har vi bara en docka vars revben inte kommer att knacka och brista.
Vi har inte en människa vars liv vi har i våra händer.
Det är inget levande hjärta vi ska hålla igång.
Vår instruktör berättar om en flight från Alicante då crewet var tvungna att göra detta på riktigt.
De höll på i 40 minuter innan planet var tillbaka på marken och ambulans tog över.
40 minuter!
Man blir rejält trött efter bara fem kan jag tala om.
Här gäller det att alla hjälps åt.
Man måste ständigt bytas av.
Det går inte att göra uppehåll. Blodet koagulerar snabbt.
Du måste hålla på oavbrutet.
I ett av rummen ligger en modell av ett plan utlagt på ett stort bord.
I en låda har vi bilder på alla våra olika nödutrustningar; brandsläckare, syrgasflaskor, smoke hoods, megafon, ficklampor osv.
Dessa ska vi placera ut på rätt plats i planet.
Sedan blir vi kollade av vår instruktör.
Vi klarar det fint, vårt lilla kortlinjegäng.
Det gäller ju att snabbt veta var vi hittar den nödutrustning vi kan behöva när det verkligen gäller.
En ny grej denna gång är att ett av momenten görs virtuellt.
Vi får ta på oss VR glasögon och får i var hand en manick med en knapp vi ska trycka på och på detta sätt ska vi öppna dörrarna på planet.
Vi ska göra det både i normalläge då vi måste se till att dörren är disarmerad och vid en nödevakuering då den ska vara armerad.
Jag skulle velat filma oss där vi går runt i vår virtuella värld.
Fyra personer med stora VR goggles på sig som ropar ”Emergency – Open Seatbelts – Get out”.
Som böjer sig ner och tittar ut genom fönster som inte finns och som sedan öppnar dörrar som inte heller finns.
Och som med tydliga armrörelser och hög röst beordra imaginära passagerare: ”Jump and slide”.
Detta måste se väldigt roligt och helt galet ut.
När jag har mina goggles på mig kan jag titta runt i planet.
Det är mycket verkligt.
Känslan av att vilja luta mig mot väggen kommer spontant, men där finns ingen vägg.
När jag tar på den går handen rakt igenom.
Jag kan gå runt lite i mitt virtuella galley men kommer jag för långt blir det som ett galler framför mig. Det betyder att jag träder ur min virtuella värld.
Det ska jag inte göra.
Där riskerar jag att springa in i mina kollegor som strosar runt i sina små världar.
För en dag har livet varit nästan som vanligt.
Nästan.
När jag kommer tillbaka till Arlanda är det som vanligt lika ovanligt overkligt.
