Månad: maj 2020

Jag vaknar alldeles för tidigt om morgnarna.
Klockan är runt halv fyra när ljuset börjar komma.
Det där med att inte ha fått persienner på plats ännu…Det är inte det att jag inte kan somna om, men sömnen störs.

Styrelsemötet med branschföreningen i torsdags var ett välkommet avbrott i mitt permitterade liv.
Fyra av oss var på plats tillsammans med vår VD.
De andra tre var med via skype.
Lite trubbel med att få tekniken att fungera i början, men det lösta sig.
Valberedning var också inbjudna och följde mötet för att få en bild av det arbete vi gör.
Kan dock konstatera att dynamiken, som vanligtvis uppstår på mötena när alla är samlade, till stor del gick förlorad.
Det var vi alla överens om.
De som inte fysiskt är närvarande i rummet, blir väldigt avskärmade från mötet.
Hela den sociala biten, den som uppstår utanför mötesrummet, med fikapauser och middag på kvällen, försvinner och gör att teamet inte binds samman och banden stärks.
Jag måste säga att jag är väldigt tveksam till denna typ av möten och tror inte det har någon framtid om ett väl fungerande team ska byggas, förtroende uppstå och kreativa idéer blomstra.
Det är bra de gånger någon inte har möjlighet, tex vid sjukdom eller om en snabbt uppkommen fråga behöver avhandlas och inte kan vänta, men det är verkligen inte någon ultimat lösning.

Dagen efter möter jag upp med min syster och svåger vid Kronhusbodarna och tar en lunchfika då de är i stan för ett besök.
Sommarvärmen har äntligen kommit.
Den bitiga vinden har gett med sig.
Älskar när min numera något enahanda tillvaro bryts en stund och något nytt händer.
Eller nytt och nytt, men det är så det känns när man ska försöka lever coronalivet och samtidigt inte får arbeta.
Jag önskar jag skulle få arbeta mer, men har inget planlagt för resten av maj och juni.
Jag har dessutom semester från 3 – 21 juni, vad nu det ska vara bra för då jag inte gjort många arbetsknop sedan början på april.
Men så är det nu.
Semester.

På kvällen besiktigar Paula, mina granne, och jag två lägenheter i huset som är flyttstädade och tömda.
Vi underkände städningen av dem när vi först var där i onsdags, men nu var det fint och riktigt gjort.
Det är två hyresrätter som nu ombildas till bostadsrätter och säljs av föreningen.
I nästa vecka ska de stylas lätt och sedan går de ut på Hemnet.
Vill du bo i centrala Göteborg i vår fantastiska fastighet är du välkommen att buda.
Jag flyttade hit i augusti 2016, när jag separerade, och jag har trivts så otroligt bra.
Jag sitter i styrelsen, där jag är ordförande, sedan maj 2017.
Vi har haft tuffa år då vi förberett och jobbat för det stora renoveringsprojekt som vi nu är mitt uppe i.
Vi skulle varit igång redan våren 2018, men olika käppar fastnade i våra hjul så arbetet drog inte igång förrän februari/mars i år.
I vecka 29 är det tänkt att vi ska vara i mål och än så länge håller tidsplanen.

Jag är väldigt glad att jag lever ensam i dessa dagar.
Vill inte ens tänka tanken att detta skulle hänt när jag fortfarande var kvar i min tidigare relation.
Det hade varit en mardröm.
En verklig mardröm.

Det är kallt och tomt i lägenheten.
Det gapar stora hål där mina fönster har suttit.
Byggkillarna är på lunch när jag kommer hem efter min arbetsdag i luften.
Steg upp 03:35 för att jobba och somnade 01:30 så jag är trött och lite hung-over efter kvällen, som blev sen, hos Mirre och Johan i Gamla Stan.
Det är inte idealt när jag ska med tåget 08:10 och klockan ringer 06:20… men det ar så trevligt och kul att det var värt varje minut av missad sömn.

Längtade så efter att få se en flygdag på min roster.
Och så fick jag det.
Så jag packade min väska och satte mig på tåget och åkte till staden byggd på öar mellan innanhavet och Mälaren.
Trodde det skulle bli svårt att stiga upp.
Det var fel.

Jag vaknar av försommarljuset strax före klockan ringer.
På med face och uniform och sedan taxin till Arlanda Express.
Är på Arlanda 05:25 och har incheckning 06:15 och nej, det är inte för jag längtar så utan för att Expressen bara går en gång i timman vid denna tid.
Hade jag tagit den senare hade jag alltså varit 10 minuter sen.
Not ok.

Jag trycker fram en kaffe på maskinen, tar ett glas bubblande vatten och sätter mig i soffan och checkar in på iPaden.
Jag ska flyga med Pia, Mia och Maria
Första två leggarna är ARN-GOT GOT-ARN.
Dagens andra två går ToR London.
Göteborg tar emot oss med gråväder och ett regn så tunt att det osynligt dammar in genom vår bakdörr.
London ger oss 22 grader och strålande sol.
När vi flyger in mot Heathrow sträcker jag nacken så mycket jag kan där jag sitter fastspänd, för att se maximalt genom det lilla fönstret i bakre galleyet.
Får en skymt av Tower Bridge, Themsen och myllret av miljonstaden därnere.
Tänk när vi kan få resa igen.
På riktigt.
Som då, innan…

Från den 18 maj är det krav på munskydd för att få boarda våra plan.
Tänk på att ha med ett eget om ni ska ut och resa nu.
Har du inget nekas du ombordstigning.
Det är ett led i att skapa säkerhet för våra passagerare och oss som arbetar ombord.
Vi har fortsatt ingen servering ombord.
Jag är glad för alla steg som tas för att få upp oss i luften igen.
Om det är detta som behövs så låt oss hjälpas åt med det.
Att inte lyda denna uppmaning och ta av sig munskyddet inne i planet under flight är ansett som unruly behaviour.
Att däremot ikläda sig duschmössa av plast eller cyklop är det inte krav på.
Inte heller full plastmundering…
Vi får se mycket roligt och konstigt i Coronans kölvatten kan jag lova.
Och Mia och jag konstaterar att vi faktiskt är med och skriver historia just här och nu.

Men idag är jag bara glad att få sitta på mitt jump seat och känna planet trycka ifrån och lyfta.
Och sedan, det lilla dunset när vi tar mark.
De vinande ljuden av ett flygplan i luften.
Dofterna som är så typiska – jetbränsle och kaffe.
Ljuset som tar sig in genom de små fönstren när vi går igenom molnen, som klättrar runt över taken och bagagehyllorna.
Jag annonserar texten jag känner så väl, om syrgasmasker, flytvästar och säkerhetsbälten.
Det är en ganska lång arbetsdag, men jag önskar den hållit på i flera dagar.

Och så är jag hemma igen.
Efter en tågresa genom ett frodigt försommarsverige.
Sittandes på pallen i köket i mitt inplastade hem, ringer jag ett samtal innan jag går till Nonna och äter lunch.
Jag går tillbaka, pratar med byggkillarna som nu håller på för fullt.

Så jag tar datorn och går till Sorellina och sätter mig i solen med en kaffe och en stor karaff vatten.
Sen kommer jag på att det är fredag på en onsdag…
Då beställer jag in ett glas vin.
Rosé med en isbit eftersom jag sitter i en solstrimma.
Och sen skriver jag.

Detta visade sig bli ett ganska långt inlägg så jag beslöt mig för att dela upp det på två.
Del ett av Unruly Passengers lade jag upp förra fredagen och nu kommer part two.
Hoppas ni vill veta lite mer runt detta ämne.

Att fysiskt angripa kabinbesättning eller andra passagerare är mer ovanligt, men det händer. Det kan vara medvetet aggressiva knuffar eller regelrätt tafsande.
Jag har inte någonsin varit utsatt för det, men jag vet att denna typ av incidenter ses mycket allvarligt och skulle leda till att personen inte längre får flyga med bolaget.
Han eller hon svartlistas helt enkelt.

Att inte följa våra instruktioner under flygningen är ett annat beteende som inte accepteras, men som är mycket vanligt att det obstrueras mot.
Exempel på sådant är:
– inte sluta prata i mobiltelefonen
– inte sätta på sig bältet
– inte fälla upp bordet eller stolsryggen
– inte sätta barnet de har i knät i den position det ska sitta vid start och landning
– inte stänga av datorn och lägga den i handbagaget
– inte stuva undan handbagage på det sättet det ska göras
– att ha väskan till hunden/katten öppen och ibland djuret ute
– att resa sig upp när skylten med säkerhetsbältet är tänd osv…
Att vi säger till och det efterföljs är det allra vanligaste så klart, ibland tänker man sig helt enkelt inte för, men i vissa fall så uppstår diskussioner och ifrågasättande och då är det faktiskt så att det är vi som har sista ordet.
Vi är där för att garantera allas säkerhet och vi kan och följer de regler som finns ombord.
Det är inte lönt att ta den diskussionen med oss då det är vi som faktiskt bestämmer.

Punktlighet är viktigt för alla flygbolag då det kostar stora summor med förseningar.
Att bete sig på ett sådant sätt att flighten blir försenad anses också som ett unruly behaviour.
De olika beteendena jag nämnde ovan är sådana.
Vi får inte lämna kommandot ”cabin checked” till vår kabinchef, som i sin tur ger ”cabin clear” till kapten, förrän detta är kontrollerat.
Och innan dess lyfter inte planet.
Många tycker säkert att det är kinkigt av oss att vara så petiga med vad de kanske anser är petitesser.
Men skulle det mot förmodan uppstå en incident vid start eller landning så är det otroligt stora krafter i rörelse och om man då inte har plockat undan saker och inte sitter korrekt så kan det bli skador.
Tex en laptop som sätts i stolfickan istället för att läggas i handbagaget kan flyga upp och träffa dig eller din stolsgranne i ansiktet.
Jag lovar, det kommer att göra väldigt ont och kunna bli mycket stora skador.

Så länge vi är kvar på marken går det att avlägsna de personer vi bedömer skulle kunna utgöra ett hot mot säkerheten genom att vi tillkallar väktare eller polis som får ta hand om dem.
Det är en helt annan situation när vi är uppe i luften. Det är därför detta är ett så viktigt att vi har diskussioner runt detta så att vi vet hur vi ska hantera det den dagen det hände.
Mycket av våra samtal under nödträningsdagen går ut på att prata om hur vi lugnar ner situationen när vi är uppe i luften.
Hur vi gör för att hamna på en nivå som är hanterbar och under kontroll.

Som en sista nödlösning har vi ett sk ”restraint kit”. Det innehåller handbojor och breda remmar som gör att vi kan sätta fast personen i stolen. Detta har jag aldrig hört att någon av mina kollegor har behövt använda och det är mycket ovanligt.
Det är en sista nödlösning om någon går fullständigt över gränsen. Här kommer vi självklart att behöva hjälpa av starka personer bland passagerarna för att kunna få detta på plats.
Tänk dig själv att i en trång flygplansgång få på handbojor och binda fast en person som löper amok.

När vi åkte från planet i crew transporten till hotellet och någon incident hade utspelat sig, minns jag hur kapten sa:
”De flesta tror de har betydligt mer svängrum och möjligheter att bete sig illa ombord än vad de faktiskt har.
De vet ofta inte hur allvarligt flygbolagen ser på detta och hur snabbt det kan gå till att de inte längre är välkomna ombord på ett bolag.”
Det slitna uttrycket ”kunden har alltid rätt” är inte applicerbart när det kommer till beteenden som hotar säkerheten ombord.
Att på något sätt hota flygsäkerheten ses som mycket allvarligt.

Detta var en av punkterna på vår nödträningsdag i april.
Det är ett ganska intressant ämne har jag förstått eftersom jag fått en del frågor rörande detta.
Unruly betyder här passagerare som på olika sätt och i olika grader obstruerar mot säkerhetsreglerna ombord, riskerar att bli en säkerhetsrisk eller beter sig illa på flygningar.
Detta har med åren blivit ett eskalerande problem för alla flygbolag.
Händelser som på marken inte skulle ses som lika allvarliga blir i luften, med tanke på flygsäkerheten och den utsatthet vi alla har där uppe, klassade på ett annat sätt.

Alla incidenter rapporteras till vår säkerhetsavdelning och alla de som rapporteras får en återkoppling från flygbolaget rörande det inträffade.
I värsta fall blir personen förbjuden att flyga med bolaget framöver och saken blir polisanmäld.
Att på något sätt hota flygsäkerheten, eller oss som är satta att upprätthålla den, ses som mycket allvarligt.
I de lindrigaste fallen blir personen uppmärksammad på att deras beteende har rapporterats och noterats av flygbolaget.
De får en varning skulle man kunna säga.
Det blir alltså inte bortglömt utan finns i rapporteringen och syns om det skulle inträffa igen.

Vi boarding står två av oss i främre galleyet och möter passagerarna.
Detta är för att välkomna men också för att övervaka och notera ett eventuellt avvikande beteende.
Det behöver inte vara berusning, aggressivitet eller liknande. Det kan också vara om någon ser sjuk ut, verkar flygrädd eller på andra sätt ser obekväm ut.
Det kallas ”monitoring of passengers” och är ett viktigt moment i vårt säkerhetsarbete.

När det kommer till ett unruly beteende är det ofta alkohol inblandat.
Vi är därför observanta och noga med hur mycket alkohol som serveras. Om en person är uppenbart berusad innan avgång får denne med största sannolikhet inte komma med på planet.
Detta har jag själv varit med om vid några tillfällen då kapten och kabinchef tagit beslutet att inte låta personer komma ombord.
Det är absolut förbjudet att dricka medhavd alkohol. Trots det händer det då och då.
I vissa fall är passageraren omedveten om förbudet.
Vi påtalar det om vi ser det och vi serverar sedan inte mer till dem efter det, då vi inte vet hur mycket de druckit.
Slutar de inte dricka trots vår tillsägelse tas alkoholen i förvar och sätts på flightdeck under resten av resan och incidenten rapporteras.

En del uppvisar ett aggressivt beteende.
Det kan rikta sig mot oss i crewet, mot personens eget resesällskap eller mot andra passagerare.
Det är till exempel inte ovanligt att det uppstår gruff när någon fäller ner sitt säte för att sova. Personen bakom blir irriterad och börjar knuffa på stolsryggen och bete sig illa mot den framför.
Stolarna går att fälla bakåt för att man har rätt att göra så och det är inte ok att sitta och störa resan för den passagerare som vill fälla sitt säte.
En sådan incident skulle rapporteras som unruly om de inte kommer överens eller slutar omgående när vi säger till.

Att verbalt angripa kabinbesättningen eller andra passagerare är helt oacceptabelt. Det händer ibland.
Jag har aldrig varit utsatt, men jag vet kollegor som varit det.
Det händer att passagerare uttrycker sig nedsättande på olika sätt och ofta händer det då vi beslutar oss för att inte servera dem mer alkohol då de uppenbart redan fått för mycket.
Att de då börjar bete sig ännu värre är ett tydligt tecken på att beslutet att inte servera mer var rätt.
Det har också hänt när man bett dem att avsluta pågående telefonsamtal strax före vi ska börja taxa och kabinen checkas.
Många har tyvärr svårt att ta tillsägningar även om dessa är vänliga men bestämda.

Det finns mycket mer att säga i detta ämne.
Jag väljer därför att avsluta här och fortsätta med en Part Two i nästa vecka.

Jag har älskat mitt nya liv.
Varje stund av det.
Till och med när klockan ringt 0230 i kolsvärta och grusiga ögon har jag älskat det.
Varje tidig, sylvasst kylig, morgon i norr.
Varje kvittrig chartermorgon på väg till södra Europa med en kopp kaffe på planets trappa innan passagerarna kommer.
Lyfta tidigt när dimmorna lättar och dansar över topparna på våra granskogar.
Och sedan, doften av jetbränsle och het asfalt på någon grekisk ö.
Och att se plan som lyfter mot en religiöst vacker solnedgång.

De vobbliga och vindiga landningarna i ett Göteborg där regnet piskar.
Blåsten som obarmhärtigt kastar snö rakt in på oss när vi öppnar dörrarna i Luleå.
Stunderna och småpratet i crewbussen på väg till hotellet.
Layoverlivet på hotellen och mina pw-rundor i städer runtom i landet.
Vakna i ett vårgrönt Malmö och sedan somna i Kiruna där snödrivorna fortfarande är manshöga.
Det oförutsägbara schemat med sina luckor som låter mig åka iväg på snabbt planerade resor i världen.
Himlen från planet har vidgat min färgpalett med ett oräkneligt antal pastelltoner.
Den världen är en kärlek för livet.

Och kollegorna! Vad vore allt detta utan dem.
Jag saknar varenda en.
De impregnerar mig med sin livsglädje.
Alla dessa blandade personligheter med sina olika erfarenheter har fått mig att reflektera över saker jag tidigare inte tänkt på.
De har lärt mig att tänka annorlunda, tänka nytt, tänka om.
De har gjort mig 20 år yngre och så förbannat glad.
Det är detta jag vill jobba med nu. Inget annat.
Jag vill packa min kabinväska, sätta mig på tåget till Stockholm och ge mig ut på en flygslinga.
Vill inte tvingas släppa det.
Jag kommer att dö lite inombords om jag måste.

När jag ligger i sängen tidiga vintermorgnar och tittar upp på adventsstjärnan i fönstret i mitt sovrum kommer alltid tankarna på det år som snart är till ända.
Vad har hänt?
Var är jag nu och var var jag för ett år sedan.
Den motsatta tanken slår mig ofta nu.
Var är vi om ett år?
Hur ser det ut då?
För detta som händer nu kommer att få en väldigt stor påverkan på hela världen.
På alla människor.
Det kommer att i grunden förändra väldigt mycket.
Det kommer att växa mycket nytt och gott ur detta, men just nu drar det med sig så ofantligt mycket sorg och elände.

En dag kommer nu att vara då.
En dag kommer vi att se tillbaka på detta.
Det kommer att vara ett före och ett efter.
Jag skulle vilja vara på andra sidan corona nu.
Att slippa vara mitt i denna bubbla där vi inte har en aning om hur vår verklighet ser ut om en vecka.
Det är bara i Hollywood som sånt här händer.
På film.
Att ett virus låter kvasten gå och påverkar en hel värld så mycket att allt ritas om fullständigt.

Den bransch som är min idag, har påverkats hårdare än väldigt många.
Från fullt blås till ingenting på några veckor.
Jag förstår att SAS måste lägga detta varsel.
När intäkterna så gott som helt raderats finns inte mycket annat att göra än att kapa så mycket kostnader som möjligt.
Men vi människor behöver resorna i våra liv.
Vi behöver se nya delar av världen.
Vi behöver få komma bort och vi behöver utforska.
Det berikar oss och gör oss mer förstående för vår omvärld.
Affärer görs inte mellan företag utan mellan människor.
Och de behöver mötas öga mot öga.
Det är min starka övertygelse.
Det är min tro.