När jag går till stationen för att ta tåget till Sthlm kommer Scorpions med Wind of Change i mina lurar.
Och jag minns en natt i Nice. Det måste varit 1998 när jag var nere för att hälsa på.
Snurriga av vin hoppade vi in i en taxi, in väninna och jag.
Natten var medelhavsvarm.
Lika galet varmt som vi har just nu.
Vi vevade ner rutorna. För att svalka oss.
På radion spelades Wind of Change.
Ett minne som brände sig fast.
Nu går jag med min kabinväska efter mig mot Centralen.
Jag ska flyga mina sista två leggar för denna period.
Kanske för detta år.
Vi får se.
Livet har gett mig ett fönster som står öppet och är ganska tomt.
Vad jag ska göra med den tiden som getts mig vet jag inte.
Och det är något ganska befriande i det.
Det där som alltid ska vänta till längre fram, kanske jag ska göra nu helt enkelt…
Kanske ska jag resa.
Besöka städer och länder jag har haft lust att se.
Träffa vänner runt om i Europa.
Passa på.
Göra det nu. Inte sen.
Carpa the fucking dag liksom.
Min ofrivilliga semester har jag hittills använt till att vandra.
Well, inte bara det.
Jag jobbar lite också.
Med diverse olika grejer.
Det har varit mycket med vårt underhållsprojekt i fastigheten som vi i styrelsen råddat med.
Inser att jag kommer att sakna många av dem jag haft att göra med under denna period.
Träffade på vår entreprenör i trappan och sa just det till honom.
Att det kommer att bli tomt när de är borta.
Att jag kommit att vänja mig vid att ha dem där.
Men jag kommer att vandra mig igenom sommaren verkar det som.
Har fått ner det i benen och tycker så mycket om det.
Ibland ensam, andra gånger ihop med något.
Jag traskar runt på vandringsleder i inlandet.
Och jag åker ut till öarna och går runt.
Tycker om båda.
Kanske ska jag ta några cykelrundor.
Ta mig lite längre på det sättet.
Funderar till och med på att vandra och campa.
Funderar på Kosteröarna.
Tycker namnet är så vackert.
Det lockar mig.
Det är så ”inte jag”, men nu har tanken väckts helt plötsligt.
Igår fick jag sällskap av min kursare från SAS, Arvid.
Jag gick från Floda till Tollered ensam.
Där mötte Arvid upp, vid Nääs Fabriker, och sedan gick vi till Norsesund.
På landsvägar, på stigar genom skogen och utmed sjöar.
Genom ett 30-gradigt sommar Sverige.
En så otvungen kravlös stund.
Bara gå där och prata.
Om våra jobb som förändrats så drastiskt denna vår.
Om framtiden.
Om vad vi vill göra med den tomma tid vi fått nu.
Nu sitter jag på tåget.
Åkte förbi den lilla perrongen där vi satt igår och väntade på att åka tillbaka.
Trots situationen jag hamnat i känner jag mig inte stressad för framtiden.
Jag känner på mig att jag kommer hitta upp i luften igen.
