Jag gjorde ett inlägg på mina sociala medier i veckan rörande mitt val att leva själv.
Eftersom det fick många att reagera fick det mig att fundera vidare runt detta och varför jag tagit beslutet.
Jag är medveten om att alla har olika syn på det där med förhållande.
Många har hittat en partner som gör dem lyckliga.
Gott så.
Detta är mina tankar.
Tvåsamheten ses av många som det ultimata sättet att leva.
Hela vårt samhälle är uppbyggt så.
Automatiskt tänkte jag också så som ung och ifrågasatte det inte.
Klart jag skulle leva ihop med någon, man och barn och hela grejen.
Men ”den rätte” uppenbarade sig aldrig.
Och jag hade inte drivet att leta efter någon för jag var så nöjd med mitt liv som det var.
Ju mer åren gick desto mer förnöjd blev jag och jag var en mycket tillfreds singel.
Vad jag inser är att många inte tror att det är så.
Antagligen för att de själva fungerar så.
Att det är en sorg hos mig att inte ha hittat någon.
De flesta utgår automatiskt från att jag letar efter en partner.
Inget kunde vara mer fel.
Jag kommer aldrig mer att leva ihop med någon.
Och just nu är inte ens ett förhållande något jag har lust att gå in i.
Skulle jag mot förmodan träffa någon där alla stjärnor står rätt, så kommer jag trots det aldrig att leva ihop med den personen.
Särbolivet är underskattat enligt mig.
Jag är av den övertygelsen att kärleken mår bra, kanske till och med bäst, av lite avstånd.
Alla de där små egenheterna man har, och som till en början upplevs lite charmiga, blir väldigt tydliga när man lever nära.
De riskerar att bli irritationsmoment istället.
Jag tror respekten för den andre blir större när inte vardagens bestyr får ta över relationen.
Jag vill inte behöva kompromissa om viktiga saker i mitt liv.
För kompromiss i sambolivet har för mig blivit synonymt med att avstå något.
Det tänker jag aldrig mer göra.
För mig ska det finns en glädje och en lust i att ses, inte ett måste.
Jag har dessutom aldrig velat ha barn.
Att det är provocerande för en del är tydligt.
Jag har fått kommentaren att det är ett stort ställningstagande.
Jag tycker det faktum att skaffa barn borde vara det stora ställningstagandet.
Någon kommenterade: ”Tänk om du ångrar dig när du blir gammal”.
Det är väl den sämsta och mest egoistiska anledningen någonsin att skaffa barn, tänker jag.
Mitt svar: ”Tänk om du ångrar dig…”
Inga val jag gör kommer att vara 100%.
Det finns alltid pro and cons med allt.
Ibland när tillvaron skaver så säger jag till mig själv: ”du har själv valt ditt sätt att leva och det innebär inte alltid att det kommer att vara 100%. Det går att välja om. Vill du det?”
Och det vet jag att jag inte vill.
Jag lever själv, men jag är inte ensam.
Jag får ta ansvar för att ha goda och bra vänner i mitt liv.
För jag tror att det finns två önskningar inom oss.
Vi vill och har ett stort behov av att vara själva, men vi vill också tillhöra ett sammanhang.
Jag tror att detta driver många in i förhållanden de egentligen inte skulle vara i och det får andra att stanna kvar i relationer de skulle lämnat för längesedan.
Och jag tror också att det får en del att gå runt och längta efter ett förhållande för de tror det är frälsningen.
Jag är övertygad om att den viktigaste relationen jag har är den med mig själv.
Det är den jag behöver jobba på hela tiden.
Ta hand om mig själv.
Fysiskt och mentalt.
Försöka vara mitt bästa jag.
Hitta glädjen.
Acceptera mig själv.
Älska mig själv.
Och göra de saker jag själv vill.
Jag säger inte att detta inte går om man lever med en annan människa, men jag tror det kan vara svårare.
Jag upplever att många sätter relationens bästa före sitt eget.
Jag gjorde det själv.
Jag hörde en gång en kvinna säga att hon så gärna ville träffa en man som hade en båt så hon kunde få komma ut på havet igen.
En annan vid bordet svarade och ifrågasatte varför hon helt enkelt inte skaffade sig en båt själv.
En enkel liten båt som ger henne precis det hon vill och behöver till den kostnad hon har råd med.
På det hade hon inget svar.
Och det är just det som är grejen.
Gör det bara.
Jag får inte låta ekonomin styra mina möjligheter att göra det jag vill i livet.
Nåja till viss del måste jag ju göra det, men jag menar inom ramen för vad just min ekonomi tillåter.
Jag ser därför ständigt över mina kostnader.
Skär ner på det jag kan och lever ekonomiskt så det blir pengar över till det som är viktigt.
Sedan fyra år är jag tillbaka i mitt älskade singelliv.
Jag är inte ensam.
Jag har massor av vettiga relationer – med både vänner och män.
För missförstå mig inte, jag älskar män!
Och jag vill ha dem i mitt liv.
Det är bara det att jag inte vill leva ihop med dem.
Can’t live with them, can’t live without them… som man säger.
