När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka hem till Göteborg har jag Red Hot Chilli Peppers Tear på högsta volym.
Den blev låten vi stängde festen till.
Då var vi tre kvar som dansade.
Bilen är kokhet.
Det är 30 grader ute.
Jag sätter på mig solglasögonen och vevar ner rutan.
Jag har den nere ända tills jag når motorvägen i Borås.
Kroppen är varm och svettig.
Trött av allt dansande.
Utanför partytältet är det mörkt.
Nattkylan svalkar.
Musiken dånar därinne.
Många dansar till upptempot som pumpar.
Utanför tältet står det fler gäster i små grupper.
Det är prat och skratt.
Jag sätter mig vid sidan om.
Träder ur bilden.
Det känns som om jag inte längre är delaktig.
Bara en betraktare som de andra inte är medvetna om.
Ingen tar någon notis om mig.
Bara myggorna.
De har alltid gillat mig.
Det snurrar lätt i mitt huvud av vin, hög musik och dans.
Det är svensk sommarnatt.
Det luktar fuktigt gräs, åvatten och kvardröjande värme.
Här sitter Willy, Mimmi och Markus.
Bredvid mig flyter ån sakta förbi.
Där växer näckrosor.
Där fiskade vi som barn.
Med vår insamlade mask i små hinkar gick vi neråt, genom skogen och det höga gräset på ängen, till en stillastående liten håla, en ”hûlj” som vi sa.
Där rann vattnet strax bredvid.
Där stod det ofta abborre.
Och skinnäling, eller elritsa som den mer rätt heter.
I vår värld hette den skinnäling, en liten fisk som vi sedan använde för att försöka fånga gädda med.
Vi är sex kusiner och fem ingifta.
Vi är 11 i vårt ”gäng”.
Och vi har alltid haft kul när vi setts och det har vi fortfarande.
Ja, eller det kanske är en sanning med modifikation.
Under åren vi växte upp och var barn stod väl våra strider som sig bör bland syskon och kusiner som blir så gott som syskon.
Det är så många år som ligger bakom oss nu.
Hur många vi har framför oss vet ingen.
Jag tänker på hur vi var.
Våra olika personligheter.
De ordentliga och de som våra föräldrar aldrig visste vad de hade.
Jag hörde till den senare kategorin.
Jag tänker på hur vi utvecklades.
Och på vilka vi blev.
Vi har firat jular tillsammans.
Och sommarlov.
Och bröllop.
Och födelsedagar. Som ikväll.
Sen går vi hem genom den beckmörka skogen, min bror, hans fru och jag.
På grusvägen jag känner så väl.
Himlen är full av stjärnor.
Jag kan inte längre se dimman som stiger från den varma jorden mot natthimlen, men jag vet att den är där.
Jag såg den när jag gick upp mot huset tidigare.
Innan mörkret tagit över.
Det är den som ger svalka i mjuka sjok nu.
Sitter dagen efter och är verkligen lite ”dagen efter”.
Jag ska inte stänga fester längre.
Och sedan komma i säng vid 4-tiden, (vilket jag faktiskt inte hade någon koll på, men min svägerska påstod det) sedan sova dåligt och så vakna strax före 9…
Men det var så värt det trots allt.
Äter frukost ute vid poolen hos min syster.
Himlen är bländande blå.
Träden är gröna.
Tunga klorofyllfyllda.
Stenplattorna är heta, gråa och mjuka mot fötterna.
Vattnet svalkar.
Sitter på kanten, dricker kaffe och pratar.
Sommaren är uppskruvad på högsta volym just nu.
Vill stanna tiden.
När jag skriver detta sitter jag på en terrass i södra Europa.
Inser hur välsignad jag är.
Med en barndom utan trasiga sorgkanter och stora problem.
Då jag släpptes fri att gå min egen väg.
Trots min rebelliska natur, eller kanske just därför.
Med ett tidigt vuxenliv som tog mig hit ner till Nice, som blev mitt andra hem.
Här blev jag kvar i 3,5 år och fick vänner som bestått genom livet.
Det är en enkel lycka.