Klockan är 04:30.
Väskan dånar över kullerstenarna i ett gryningstyst Gamla Stan.
Går till Arlanda Express för att ta morgonflighten till Nice.
Sov typ 3,5 timma i natt.
Att jag aldrig lär mig.
Men det var så kul med allt prat…
Tar igen en dryg halvtimma på vägen ner.
Nu ska jag carpa Nice i en hel vecka.
Dricka rosé, nöta asfalt, bli kletig av värme, solskydd och svett.
Och träffa vänner.
Nu ska jag berätta om mitt Nice för er igen.
Om färgerna, svalorna, stenarna, pinjen och cikadorna.
Jag har inget att säga till mitt försvar.
Jag är förälskad i denna plats på jorden.
Nu har jag t.o.m tittat på en lägenhet på våning 4 i brorsans hus.
Utsikten från den 20 kvm stora terrassen är underbar.
Jag ser havet.
Och jag hör och ser mina kollegor lyfta från flygplatsen och ser dem vända ut över Medelhavet.
Renoveringsbehov, ja.
Kök måste fixas omgående.
Här säljs lägenheter vanligtvis utan kök.
Det enda som finns är en vask, ingen spis, inget kyl- och frys, inga skåp.
Och här finns aldrig tvättstuga i källaren.
Fredo tycker det är så fascinerande med våra tvättstugor.
Att maskinerna får stå kvar.
Att ingen helt enkelt tar dem och drar.
Badrum fungerar och är ok, men behöver en uppfräschning.
Fredo är ordförande i BRF:en.
Han har koll på både kostnader, lagar och regler.
Det är andra regler som gäller här jämfört med hemma.
Jag får kolla med banken vad de säger.
Fortsättning följer.
En av dagarna tar jag en lång hiking.
Går samma sträcka som jag gick sist, dvs från hamnen i Nice, runt Cap de Nice och till Villefranche.
Det är så makalöst vackert.
Och varmt.
Jag ställer mig i skuggan av en pinje för att freda mig mot solen en stund..
Det doftar starkt av dess barr och de ligger som en matta under mig.
Långa och torra.
På en del ställen luktar det som i en bastu.
Torrt trä som hettas upp.
Jorden är röd och klipporna vassa och vita.
Tror det måste vara kalksten.
I Villefranche går jag till samma restaurang som sist.
Äter ett stort fat med pasta bolognese.
Behöver energi.
Fyller på med rejält med vatten, även i min medhavda flaska.
Sen går jag vidare.
Mot Saint Jean Cap Ferrat.
har bestämt mig för att gå Tour du Cap Ferrat som jag läst lite om.
Den lär vara enastående vacker.
Jag passerar hamnen och stranden.
Bland det första jag går förbi när jag kommer till Cap Ferrathalvön är Villa Nellcôte.
Den ägdes från 1971–1973 av Keith Richards i Rolling Stones.
Hela gruppen bodde här under tiden och det var här det berömda dubbelalbumet ”Exile On Main Street” från 1972 spelades in.
Med hjälp av google maps hittar jag rutten.
Och den är magnifik.
Det gäller för båda de två trails jag gått.
Liksom på förra sträckan så är också denna delvis i avsaknad av räcken och murar.
Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna.
Det är ofta vassa klippor och långt ner till vattnet.
Är vädret dåligt ska man definitivt inte gå någon av dessa två.
Inte heller om man har om man har höjdskräck.
Unga killar hoppar och gör volter från de utstickande taggiga klippavsatserna rakt ner i den turkos svalkan.
Vattnet är klart och fint.
Pinjen, oliven och kaktusen så grön.
Ljuden från yachterna, flygplanen och cikadora är det jag hör.
Och plumsen från kropparna som dyker i vattnet bakom mig när jag vänder mig om och fortsätter gå.
Jag rekommenderar varmt att du som åker till Nice tar dig tid och går dessa rundor.
Du kommer inte att ångra det.
Men ta med vatten och smörj dig väl mot solen.
Varje dag går jag in till stan.
Jag trivs att ensam gå runt och bara titta.
Jag sitter gärna på en bar i skuggan och kollar folk.
Skriver och tar en kaffe eller ett glas rosé.
Att shoppa är inte min grej överhuvudtaget.
Inte att gå i butiker heller.
Tycker däremot det är kul att gå in i mataffärer.
Kolla och handla.
Det finns så mycket som inte finns hos oss.
Fredo och jag umgås en del, men inte överdrivet mycket.
Vi är båda personer som har behov av att vara ensamma.
Jag går på mina turer.
Träffar mina vänner, med eller utan honom.
Han har sina möten med folk.
Jag skriver.
Han går till sin syster och dricker en kaffe.
Ibland följer jag med, ibland stannar jag kvar på terrassen och skriver.
Vi är nog verkligen som ett syskonpar.
Vi gnabbas och slänger käft.
Vi skrattar och diskuterar.
För mig är det lätt att bo hos honom.
Och helt plötsligt har en vecka gått.
Jag har duschat för öppet fönster varje dag.
Jag har ätit min franska frukost på terrassen.
Det har varit fint, men det blir bra att komma hem också.
Nice finns kvar.
Jag kommer ner igen.
Detta är ju också hemma.
