Dag: 12 september 2020

Publicerat

Åren i Nice – the partygirl

För en ung tjej från lilla byn i Västergötland var Nice och Rivieran var som en stor godisskål fylld av lättillgängligt uteliv.
Och jag glufsade i mig.
Barer, nattklubbar och män.
Jag hade väl inte levt ett lugnt och tillbakadraget liv direkt.
Snarare tvärtom.
Mina föräldrar fick nog sina flesta gråa hår från just det faktum att de var mina föräldrar.

Med Rivieran för mina fötter. Levnadsglad och galen som man ofta är om ung. Livet ligger framför en och man är odödlig. Bakom mig ligger St Jean Cap Ferrat där jag gick en av mina hikings för några veckor sedan.

Många var de morgnar jag köpte pinfärsk baguette på boulangeriet när jag åkte hem i gryningen.
Och eftersom JM och Caline tog barnen till skolan på morgonen kunde jag rinna ur sängen framåt lunchtid när jag till slut nått ytan av vakenhet.
Här bjöds på nattklubbsliv och barhäng alla veckans dagar.
Vinet var billigt och klubbarna gillade oss svenska singeltjejer som drog män till deras etablissemang.

Två av servitörerna på Le Felix Faure. De blev vänner och vi kände oss alltid välkomna där. Än idag går jag gärna dit och tar ett glas. Inte för att någon från den tiden finns kvar, utan bara för minnena och känslan av att sitta där igen, på uteserveringen i sommarvärmen.
Anneli, min väninna, och Yves, ägaren till ”Felix”. En mycket trevlig man. Han överlevde båda sina söner som också arbetade där. Den ene mördades på restaurangen en natt efter stängning.

Jag hängde på ”Le Felix Faure”.
Det var mitt ställe.
En mycket populär och känd bar och restaurang i stan på 80-talet.
Dit gick alla, verkligen alla.
Jag lärde känna de som jobbade där och andra stammis.
Det var tex så jag träffade min ”brorsa” och det gänget han hängde med.
Man behövde aldrig stämma träff där.
Gick man dit så var alltid någon där eller så kom de.

Brorsan, Fredo, och jag med en av servitörerna och ägarens ene son. Det var här jag lärde känna Fredo. För 35 år sedan i somras, slog han sig ner hos mig och vi började prata. Vi hade sett varandra tidigare och hälsat som man gör som stammisar på samma ställe. Sen dess har våra vägar aldrig skiljts åt.
Jacque, till höger, är också en vän sedan 35 år. Han och Fredo tillhörde samma gäng. Vi brukar alltid träffas för en kaffe och en lunch när jag är nere i Nice. Ni har säkert sett honom i en lite äldre version i något tidigare blogginlägg.

Jag hade en kort relation med en kille som jobbade där.
Han hade en motorcykel 1500 som han körde på bakhjulet framför uteserveringen.
En åktur med honom var galenskap på två hjul.
Jag minns hur vi snirklade oss upp bland hårnålskurvorna till hans lägenhet.
Det gick vansinnigt fort.
Sen lyssnade vi på Purple Rain och rökte gräs.
Han försökte ragga på min väninna bakom min rygg.
Hon berättade allt.
Vi gillrade en fälla som han gick rakt in i.
Sen var det slut med honom.

Denis, galningen med motorcykeln. Han jobbade som servitör på ”Felix”. Jag har fått berättat för mig att han startade egen restaurang med en kompanjon flera år senare. När det inte gick så bra som de hoppats började han langa droger för att fixa ekonomin. Och hamnade i fängelse… Så kan det gå!
Axel Bauer, en artist som hade en stor hit . Vi festade ihop en natt efter att han uppträtt i Nice.

Mina väninnor var svenskor, alla utom en.
Killarna var fransmän.
Jag upplevde oss svenskor som betydligt mer lössläppta och galna än de franska kvinnorna och troligtvis just därför intressanta för de franska männen.
Vi var nog en frisk fläkt för dem och betedde oss annorlunda än vad de var vana vid.
Jag har funderat en del på varför det var så svårt att få franska väninnor.
Kanske såg de oss som konkurrenter.
Oavsett orsaken så var vi inte direkt kompatibla med fransyskorna.

Ina och Maria, och jag utanför bild. Vi är och hälsar på en kille som jobbade på en yacht i Monaco. Ägarna flög in då och då. Vid dessa tillfällen blev det turer utmed kusten, men däremellan låg de i hamnen och såg till båten.
Med Lena och Anneli uppe ovanför Beaulieu. Lenas familj hade en jättevilla högt däruppe. Topless var grejen på 80-talet och bikinibyxorna skulle vara så små som möjligt. Här skulle solas!

Under en tid dejtade jag Eric.
Han var vän nattklubbschefen på en av de större klubbarna i stan, Le Grand Escurial.
Alltid företräde i kön.
Alltid VIP-bord.
Även när vi inte längre dejtade hade jag denna VIP-behandling från jättarna i dörren, Aziz och Azouz.
Och bra bord fick jag alltid.

Ett mycket välkänt etablissemang i Nice nattliv på 80-talet. Säkerligen ägt av maffian. Här hängde jag 1-2 ggr/vecka under mina första två år.
Framåt natten när stället fyllts av folk, sänktes taket ner och ljusshowen blev mer intensiv. Här har jag dansat i många timmar nätterna igenom.
Här hade tidigare varit en biograf. Idag är det en supermarket.

På L’Escurial träffade jag Jean, eller 10:an som vi kallade honom.
En av de snyggaste och trevligaste män jag mött en 10-poängare.
Vi hade en on going flirt under alla mina 3,5 år därnere och tyckte om varandra.
Jag minns en gång när jag körde honom hem i min lilla blå Peugot.
Vi hade fönstren nervevade.
På radion spelade Madonnas senaste hit ”La Isla Bonita”
Och varje gång jag hör låten….
En dag satt han på sin MC utanför min lägenhet när jag kom hem.
Klädd i svart läder och med solbrillorna på plats.
– Vad gör du här, sa jag.
– Väntar på dig, sa han.
Han räckte över en hjälm till mig och sedan bjöd han mig på en tur till Monaco och tillbaka via Grand och Moyenne Corniche.
De kommande 12 timmarna tillbringade vi hemma hos mig.

På den tiden när jag rökte och solade. Idag gör jag varken eller. Denna bilden är tagen 1985 och jag är 22 år. Intressant att se att jag har samma frisyr idag som då… Fast det har varit en stort antal däremellan.
Fredo, brorsan, en vänskap som bestått i 35 år and counting.

När JM flyttat ut och bosatt sig nere vid hamnen tog han för givet att jag skulle ”barnvakta” åt honom också.
En morgon när jag och min väninna fortfarande sömnmässigt var på havets botten efter en lång utenatt öppnades dörren till mitt rum av Caroline, tösen.
– Hon sprang fort uppför trappan:Hon är där, sa hon till JM.
– Du glömde inget igår Helena? skrek JM
Han hade sagt åt mig att barnen skulle köras upp till huset för att han skulle ut med någon vän.
När jag väntat ett bra tag ringde jag Caline och förklarade situationen.
Jag och min väninna ville ut på stan och jag kunde inte vara barnvakt åt barnen varje kväll, eller så gott som…
– Bara åk, sa hon. Jag ska ta det här med JM. Han får skaffa sig en egen aupairflicka.
Jag förklarade för JM att jag väntat långt över den tid vi kommit överens om och att jag sedan ringt Caline som sagt åt mig att jag kunde gå ut och att han kunde kontakta henne om detta.
Ilsken och frustande stegade han ut ur huset med barnen efter sig, och jag blev aldrig mer uppmanad att vara barnvakt när han hade kidsen hos sig.

Jag glömmer aldrig denna konsert. Ina, min väninna, och jag stod längst fram och fick under pågående konsert en lapp från en av vakterna. Det var två av killarna i bandet som ville bjuda oss på drinkar på sitt hotell efter konserten. Vi gick dit och hade en riktigt kul kväll med gänget.

När både Caline och barnen var borta hade jag ibland vänner på fest.
Jag minns ett galet poolparty i huset med fem killar, jag och en annan tjej.
Drinkar och gräs.
En av killarna, Didier Artzet, var Formel 3 förare och vann loppet i Monaco året efter, 1986.
Eric sov över vid flera tillfällen och så även fotbollsproffset som jag slog klorna i.
Han var inköpt från Argentina för att stärka laget, and MAN did he do!
Han gjorde mål på mål på mål och var OGC Nice stora star.
Thibault, den fotbollstokige pojken, älskade det faktum att hans aupairflicka dejtade Jorge Dominguez.
Hans dröm var att få träffa honom.

OGC Nice’s stora stjärna på planen. Oj vad han satte bollar i nätet. Och satta klorna i honom. Han hängde ofta på ”Felix” och det var där vi träffades. Vi hade en strulig men rolig relation ett tag. Och jag började gå på väldigt mycket fotbollsmatcher..

Men aupairlivet kom till ett slut och jag fick ett nytt jobb.
Caline och älskaren startade sitt företag och jag anställdes där sommaren 1986.
Nu började en ny fas i min Nicetillvaro…