Nu kommer november.
Det mörka andetaget mellan oktobers färg och decembers juleljus.
Då höst övergår i vinter.
Och liv övergår i död.
När morgnarna är skumma.
Och regnet slår mot fönstren.
Och vinden sliter av de sista löven.
Då jag ser kutryggiga och våta råttor smita in under buskarna vid Drottning Kristinas Jaktslott.
Gatlyktorna som vajar.
Och fullmånen.
Som en kall strålkastare genom persiennerna om natten.
Jag tycker om novembers mörker och magi.
Det är en tid som är tillägnad de döda.
En tid för själar.
Natten då oktober övergår i november stiger vi enligt urminnes tradition, in i tiden mellan tiderna.
Ett dygn så slöjan mellan världarna är som tunnast.
Då barriären mellan de levandes värld och de dödas är bruten för ett ögonblick.
Då luften vi andas är fylld av dödens och födelsens magi.
Samhain.
Det keltiska nyåret.
Sabbaten Beltanes (valborgsmässoafton) mörka motsvarighet.
Övergången från solens och ljusets tid till kylans och mörkrets.
Då skickade vi, med majbrasornas rök, upp önskningar om en vacker sommar och bördiga jordar.
Nu tackar vi för vad marken gav.
Vi hedrar jordens dödsprocess.
Vi hedrar våra döda.
Vi hedrar döden.
För utan döden finns inget liv.
Fram till julens ljus som snart ska tändas, inleds nu skuggtiden och reflektionens säsong.
Tiden då vi lyssnar till vad som viskas inuti.
Till vår inre röst.
Då vi kallar in stöd från de som vandrat före oss.
Tiden då vi reser genom urminnet och drar lärdom längs den väg våra själar valt åt oss.
Då vi en liten stund ska vandra bredvid oss själva.
När irländarna utvandrade till Amerika tog de med sig sin tradition.
Sin Samhain.
Detta blev Halloween.
Det som av många förkastas som ett modernt påfund, men som är betydligt äldre än vårt eget Allhelgonafirande.
Båda kan finnas.
De är vackra var och en på sitt sätt.
När jag var barn hade vi aldrig bus och godis på Halloween.
Istället hade vi ”fullusse”.
Det var alltid kvällen innan lucia, den 12 december.
Då klädde vi ut oss och ringde på dörrarna, sjöng en trudelutt och tiggde.
Pepparkakor och frukt var längst ner på listan.
Godis och pengar låg i topp.
Har förstått att detta var ganska lokalt då flera av mina vänner aldrig hört talas om ”fullusse”.
Det som hände i Nice igår berörde mig.
Den staden är mitt hem.
Jag bodde på Avenue Notre Dame mina sista 1,5 år.
Det var här lägenhetshotellet låg.
Frankrike är ett av de mest sekulära samhällen i Europa.
De har skilt kyrka och stat åt sedan många år.
De accepterar ingen religiös inblandning i hur samhället styrs.
I många år har de generöst tagit emot många människor från andra kulturer.
De har tagit och tar ett socialt ansvar.
Ingen är tvungen att bosätta sig i Frankrike.
Vill man inte leva efter deras regler, lagar, acceptera deras yttrandefrihet och jämlikhet så finns det andra länder att bosätta sig i.
Jag har inget som helst tillövers för människor som inte kan acceptera detta.
Västvärlden bör solidariskt sluta upp på Frankrikes sida och markera hårt.
Det finns inget annat alternativ om vi vill behålla friheten.
För vår frihet är så mycket viktigare än några barbariska bakåtsträvares religiösa kränkthet.
För dessa finns andra länder att välja.
Min frihet och mitt självbestämmande är så otroligt viktigt för mig.
Som kvinna i ett samhälle som dessa monster eftersträvar kommer jag att dö.
Det går inte att ge efter ”lite”.
Det är salamipolitik.
En slice här och en där.
Kräva lite till och ytterligare en bit tills det inte längre finns något kvar.
I denna fråga är jag fransk.
Inte ge efter en enda bit.
Inte göra det till en fråga om deras religiösa känslor som ska respekteras.
Just nu är jag med Frankrike.
