Månad: november 2020

Sverige i november måste vara en av de mest vemodiga platserna på jorden.
När ljuset flyr.
Träden är spretiga ris mot en grå himmel.
Stora sjok av kajor som skränar i skymningen.
Dagarna är ofta så gråluddiga att dagsljuset har svårt att tränga igenom.
Och löven ligger i kopparbruna blöta sörjen i rännstenen.

Och ändå… jag tycker det är vackert.
Lugnande på något sätt.
Omhändertagande.
Det måste sitta i mina nordiska gener.
I de där rötterna som trängt djupt ner.
Det finns något tröstande i att himlen inte alltid är blå.
Att det inte alltid är ljus och sommar och sol.
Det ger ett slags legitimitet till tungsinne.
Det gör det lättare att bära.
Att omfamna mörkret blir ljus på sitt sätt.

Tiden gjorde mig till en vandrare.
Det var skogen och öarna när sommaren var.
Nu är det staden.
Jag har sett det skifta från vår till försommar till sommar till sensommar till höst.
Nu på väg in i vinter.
Den silar redan sin våta kalla andedräkt uppmed älven, mellan husen.
I mörkret med alla ljus som glittrar.
Som ska explodera i advent nu.

Men jag vill stå och trängas i en bar och dricka vin.
Jag vill dansa mig sanslös.
Jag vill ha okända människor nära mig.
Jag vill boka en resa och bara dra.
Jag vill jobba på kontoret där solen alltid skiner.
Se himlen brinna i en solnedgång.
Och morgondimmorna lätta över skogarna.
Det är ingen som varnar en för att tillvaron ska krascha.
Ingen som hjälper en att hantera allt.
Alla har fullt upp med att hantera sitt.
Det är tillåtet att sörja det jag saknar.
Lika viktigt att ge sig tillåtelse till det som att välja att hitta uppsidorna.

För oj vad livet kan vara fint på en lång PW över två broar.
Med en bästis att diskutera livets highs and lows med.
Vänner och vin en hemmafredag.
Två själsfränder jag upptäckte fanns helt nära inpå.
Och en tacksamhet för de som fanns där innan och ännu är.
Och så alla serier jag inte tog mig tid att titta på när sommaren var.
Nu tar jag mig den tiden.
Kryper upp i soffan.
Blir en betraktare i en annan värld.
En annan historia.
Ett annat liv.
Utbudet är enormt, min aptit likaså.

Men jag sörjer redan julen utan min familj.
Den kommer inte att bli av.
Inget kvällsbad i ångande jacuzzi utomhus med min syster.
Med bubblande vin och mössor på huvudet.
Och kylslagna promenader i snålt decemberljus.
Inga lata stunder vid TV-soffan med mamma.
Titta på de välbesökta fågelbord utanför fönstret.
Kaffe, pepparkakor och en tid som stått lite still.
Och sen, glädjen över att få fira den ihop med en av mina bästa vänner.
Göra något nytt.
På ett annat sätt.
Laga mat ihop.
Dricka glögg och låta dagen gå.
Och sedan mer julfirande med vänner på annandagen.
Julklappsspel och vin och plockmat.
Det blir bra.
Bra denna gången också.

Måste jag det?
Måste jag förlåta för att kunna gå vidare?
Det sägs ofta att det är så.
Jag håller inte med.
Förstår inte varför det inte skulle gå.
Jag gjorde ett inlägg om detta på mina sociala medier för ett litet tag sedan.
Det var en del som skrev där och andra som DM:ade.
Ett ämne det uppenbart finns många åsikter om.
Detta är mina.

Att inte förlåta behöver inte betyda att jag inte släpper.
Och det behöver definitivt inte betyda att jag är bitter.
Bitterhet är något helt annat.
Det är att släppa som är det viktiga.
För mig betyder det att jag slutar sörja.
Gråten flyttar ut och ersätts oftast av ilska.
Ilska över att någon tog sig friheten att medvetet göra mig illa.
Gå bakom ryggen på mig.
Eller missbruka mitt förtroende.
Ilskan är faktiskt mer kreativ.
Den innebär också en ökad medveten- och uppmärksamhet.

För det ligger en skillnad i att medvetet göra illa och att omedvetet göra det.
Den som sårar omedvetet är lätt att förlåta.
Den kommer inte att göra om det om den blir uppmärksammad på det.
Men den medvetne fungerar inte så.
Den medvetne kommer att göra det gång på gång trots att du säger att det sårar.
Ibland behöver du inte ens säga något.
De har lärt sig att det räcker med ett ”förlåt” för att kunna börja om igen.
Ett förlåt som inte betyder ett vitten.
Det förlåtet vägrar jag att ge.
Den dörren stänger jag för alltid.
Och det gör jag för att skydda mig själv.

Att inte förlåta behöver heller inte betyda att jag hatar.
Det innebära distans och avståndstagande.
Men jag glömmer inte.
Det gör ingen.
Att bli djupt sårad glöms inte bort av jag ger mitt förlåt.
Det finns alltid kvar inom mig.
Det är den som jag förlåter som känner det lättare.
Det finns människor som passerat i mitt liv som jag aldrig glömmer.
Och aldrig förlåter.
De gick för långt.
De passerade anständighetens gräns.
Att förlåta förbehållslöst är att riskera att nedvärdera mitt eget värde.
Och jag är värd mer.

Men jag förlåter ofta.
För de flesta människor sårar mig inte medvetet.
De flesta sårar mig inte överhuvudtaget.
Jag är inte snarstucken.
Och jag tar inte så mycket personligt.
Jag tror mig ha en förmåga att se saker för vad de är och inte.
Framför allt i mina olika yrkesroller genom åren lärde jag mig snabbt att inte ta människors beteenden personligt.
Och det är nog en styrka jag har.
Att inte låta det ta sig in till min inre kärna och såra mig.
Det är inte min person utan min yrkesroll som de är irriterade på.
Självklart finns det en gräns här också.
Jag kan aldrig acceptera att människor passerar den.
Att de beter sig oanständigt.
Men då handlar det inte om att förlåta utan att markera ”hit men inte längre”.

Det finns dock en person som jag måste förlåta.
Förbehållslöst.
Alltid.
Mig själv.
Jag får inte piska mig med klander för beslut jag tagit.
För att jag inte lämnade snabbt nog.
För att jag trodde.
För att jag föll för lögnerna.
För att jag kämpade.
Och hoppades att allt mirakulöst skulle förändras.
För att jag ville fortsätta vara vän.
För att jag inte visste hur jag skulle göra för att inte trampas på.
För att jag inte lyckades freda mig.

”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning.
Det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast.
Det är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast.
Vargtimmen är också den timme när de flesta barn föds.”
Ingmar Bergman

Varje natt vaknar jag och måste gå upp.
Det sker oftast i vargtimmen.
Nakna fötter mot ett kallt golv.
Hud som drar ihop sig av kyla i novemberluften från det öppna fönstret.
Genom de något snedställda persiennerna kommer ljus in från gatan.
Ritar skuggor mot det vita taket.
Skyltarna från Muhammeds lilla jourlivs lyser röda.
Tittar på dem varje natt.
Genom persiennerna.
Medan jag stiger ur sängen.
När jag lägger mig igen kommer sömnen omgående.
Nästan alltid.

Om jag inte hittar sömnen är det inte långt bort att maran börjar rida mig.
Ångesten kommer rusande.
Det är svårt att värja sig när den slår in sina hullingar.
När den hinner först.
Vardagens problem är demoner om natten.
Gigantiska.
Och helt orealistiska många gånger.
Jag har t.o.m. gruvat mig över vad jag ska skriva här.
Att jag inte längre har något att skriva om.
Att ingen vill läsa.
Och när jag vaknar inser jag att det inte spelar någon roll.
Att jag inte måste skriva.
Och att de som läser eller inte är inget jag kan styra.
Att det faktiskt inte spelar någon roll det heller.

Jag minns en tid uppe i det stora huset på kullen ovanför.
När jag sov bredvid ”honom”.
Eller när jag låg ensam i vår säng.
När han låg någon annanstans.
Huvudet fullt av obesvarade frågor.
Frågor jag inte ville ställa.
För jag var rädd för svaren.
De gångerna kom jag sällan till ro efter att jag vaknat.
Det var en mental kramp som jag var oförmögen att resonera bort.
Jag klarade inte av det.
Att leva i en mardröm om dagen och vakna med tankarna hamrande i huvudet varje natt gör något med en.
Ångesten härjade fritt och jag kunde inte freda mig.

Idag är mitt liv något helt annat.
Min vardag är min.
Jag äger min tillvaro och bestämmer vilka jag släpper in där.
Jag omger mig med vänner som tycker om mig.
Jag har min familj.
Och män som behandlar mig fint.
Ångesten i vargtimmen är hanterbar numera.
Istället för att låta de tunga tankarna komma tänder jag lampan.
Låter ögonen sakta vänja sig.
Tar min bok och läser mig till sömns.

Det kan vara en fysisk obehagskänsla att vakna mellan natt och gryning.
Kroppen går på sparlåga vid denna tid på natten.
Kroppstemperaturen är som lägst.
Det är då vi drömmer som mest.
Det är då mardrömmarna kommer.
Vi sover lättare.
Vaknar lättare.
Själen vill vandra vid denna tid på dygnet har jag hört sägas.
Jag vet inte om det stämmer.
Men jag tycker det är vackert.
Mystik är vackert.
Saker vi inte alltid har ett svar på.

Jag går igenom garderob och källarförråd.
Tömmer. Rensar. Kastar.
Åker till ÅVC och Smyrna SecondHand med det jag vill bli av med denna gång.
Ju äldre jag blir, desto färre prylar vill jag ha.
Mellan 2012 och 2016 flyttade jag tre gånger.
Livet tog mig på den trippen.
En av de positiva saker som kom ur det var att jag fick en rejäl utrensning av grejer.

Under dessa flyttar gjorde jag mig av med lite i taget.
För det var svårt i början.
Trodde jag skulle sakna minnena jag samlat på mig.
Jag hade tex en låda i en liten byrå där jag förvarade gamla program från teaterföreställningar jag sett.
I ett antal tidningssamlare hade jag årskrönikor från tidningar, ni vet de där som ges ut när ett nytt år står för dörren och man sammanfattar det gångna.
I en annan låda låg konfirmationskort och dubbletter av kort som redan satt i albumet.
– Kul att ha, tänkte hamstern.
– Skönt att vara av med, tänker jag idag.
Så fullständigt onödiga saker.
De tillförd inget i mitt liv.
Och jag insåg att det jag gjorde mig av med, det saknande jag inte.
Jag hade bara förvarat det utan att behöva det.
Sannolikheten att jag någonsin skulle ha lust att titta på gamla konfirmationskort var mikroskopisk.
Nu har det gått några år och jag har aldrig ångrat det jag slängde.
Mycket av det minns jag inte ens.
Så mycket värde hade det i sina lådor…

Mannen jag en gång levde med hade en gammal bajsbrun matta nedtryckt i en plastpåse i källarförrådet.
När jag såg den första gången var min naturliga instinkt att den skulle till den minimala högen med grejer han valt att slänga.
Men nej, den släpades med de två gånger vi flyttade för den hade hans mormor vävt.
Han använde den inte, hade aldrig gjort, men den skulle ligga i en påse, i ett förråd.
Hade jag slängt den i smyg hade han förmodligen aldrig märkt något.

Jag tänker inte ägna mer tid åt att organisera, rensa och röja för att sedan skaffa ytterligare en förvaringsmöbel för att hysa ännu mer samlade prylar.
Förr handlade rensandet oftast åt att omarrangera istället för att göra mig av med.
Det mesta blev kvar.
Men inte numera.
Jag är en hejare på att slänga och skänka.
I mitt hem vill jag ha luft och minimalt med prylar.
Jag har lådor och skåp som är så gott som tomma.
Har inte längre svårt för att göra mig av med saker.
Tvärtom.
Och det har också medfört att min längtan efter att köpa prylar är borta.
Jag är betydligt mer behovsstyrd än luststyrd när det gäller shoppade.
Vill downsiza mitt liv och förenkla tillvaron.

Men det finns dock en par svagheter.
För det måste det göra.
Mina böcker.
Och mina dofter.
Jag har glesat ut, rensat och skänkt bort bland böckerna genom åren, men jag älskar dem för mycket för att göra mig av med dem.
Och till mitt försvar kan jag säga att de INTE ligger nedpackade i lådor i något förråd.
Tvärtom, de är mitt smycke i vardagsrummet.
Som en tavla över en hel kortvägg.
Och dofterna… jag duschar i dem varje morgon.
Väljer och vrakar.
Och jag tänder mina doftljus så gott som varje dag.
Det är njutning och glädje för mig.
Då ska det vara kvar.

En annan fördel det har fört med sig, är hur snabbt det går att städa.
När det är rena ytor och inte en massa prylar överallt.
Jag vill inte ha saker som står framme och samlar damm.
Jag vill ha bortplockat och undanröjt.
Var sak på sin plats.
Det ska vara lätt att andas.
Då trivs jag.
Så vill jag ha det.
Det är väl en av orsakerna till att jag föredrar att leva ensam.
Jag bestämmer själv hur jag vill ha det.
Det ligger inga gamla mattor i plastpåsar i mitt förråd…