Så kom den, julen 2020.
Den jag sörjde i november då jag insåg att firandet med min familj inte skulle bli av.
Så det var redan gjort, sörjandet.
Avklarat.
Färdigt.
Och efter det började jag tycka det skulle bli helt ok.
Jag har länge haft med mig tanken att den dagen kommer då jag måste tillbringa julen själv.
När min mor är borta.
Och mina syskon firar med sina ”andra” familjer.
Nu kom den bara lite tidigare än beräknat.
Så jag har gjort det jag är bäst på.
Ta hand om mig själv.
Lösa min egen tillvaro.
Jag släppte och tänkte att det blir bra oavsett.
Och det blev det.
På julafton 2015 var våra föräldrar hos oss över dagen.
Jag gick in till sängen och lade mig ner en stund.
Min mamma kom in.
Hon som var den enda som visste vilket helvete jag levde i.
Hon satte sig bredvid mig på sängen.
Lade en hand mot min rygg.
Sa inget.
Bara hade sin hand där och strök sakta.
För en stund kände jag mig omhändertagen.
Det skulle lösa sig.
Men jag hade en bit kvar.
Jag hade allt framför mig.
För jag visste att det var bortom all räddning.
Förhållandet.
Jag tar mina vandringar i staden.
Solen skiner och jag får ha solbrillorna på.
Flygplanen ritar vita streck mot det blå och gör mig lycklig bara genom att visa sig.
Jag steker köttbullar som blir supergoda.
Köper rumsgranar på Linnégatan och sätter om så de ska få ny fin jord.
Får en narig näsa som botas med Egyptian Magic.
Dricker uppesittarvin med bästis.
Och tillbringar julaftonskvällen med Kenneth.
Äter hans suveräna Jansson och mina köttbullar.
Och lite sill.
Och mycket ost.
På morgnarna äter jag risgrynsgröt istället för havregrynsgröt.
Med kanel istället för färsk frukt.
Mellan jul och nyår var barnen hos oss.
Han var sparkad från sitt senaste jobb, det han haft ett halvår..
Jag försökte prata med honom.
Sa; jag finns här.
Blicken jag fick var förakt.
Sedan somnade han med rödvinsglaset i handen och spillde ut allt i sängen.
Han gick in till sonen istället för att fixa efter sig.
Försiktigt öppnade jag dörren och erbjöd mig att hjälpa till att bädda om.
Han for ut med en rasande blick.
Jag backade instinktivt.
– Hur vågar du störa mig när jag pratar med mitt barn?
Spottet flög från hans mun.
Han luktade fylla.
Blicken var galen och berusad.
– Gör jag rätt nu? Gör jag rätt nu? väs-skrek han stående över mig som en hotfull skugga när jag försökte vända lakanet rätt och få ordning på sängen.
Han lämnade sovrummet och slog igen dörren efter sig med en smäll.
Jag struntar i Kalle och väljer Fanny & Alexander och Seinfeld istället.
Ibland får tv:n stå på i bakgrunden medan jag skriver.
Men julen är mer musik än tv för mig.
Jag gillar sakral julmusik.
Stora körer i kyrkorummen.
Det är vackert och högtidligt.
Och det är så många minnen från förr.
Julklapparna är borta sedan länge.
Det avskaffade vi i familjen redan för 20 år sedan.
Det var ett befriande beslut.
Idag har jag svårt att tänka mig att jaga runt efter det.
Jag satte mig vid TV:n och andades för att hålla ihop.
Trasig i kanterna.
Den natten grät jag mig till sömns.
Igen.
Morgonen var tröstlös.
Som vanligt.
Han tog barnen och åkte till sina föräldrar på förmiddagen.
De skulle stanna två nätter.
Lugnet inuti när jag blev ensam var befriande.
Men inuti piskade tankarna.
Jag ringde mamma.
Bara tårar.
– Du vet vad du måste göra, sa hon. Det tar lite tid att orka ta tag i det, men till slut kommer det. När det är moget.
Men hur skulle jag få ork att ta det steget?
Och hur skulle han behandla mig då?
Hur lång tid skulle jag tvingas leva med honom efter det?
Hur skulle jag palla trycket om det var så här illa nu?
Jag står i fönstret, tittar ut på lugnet och borstar tänderna.
Ljuset doftar silvercypress, ceder och pinje.
Jag duschar i Laura Merciers ”Crème de pistage soufflé”.
Löddrar in hela mig.
Står länge i det varma vattnet och njuter.
Inuti är det lugn.
Jag har tänt mina stjärnor och ljusslingor.
Och min lilla gran.
Jag lever i min egen tillvaro.
Så som jag tycker om den.
Det är en vacker julhelg.