Månad: januari 2021

Jag har gett mig in i ett skrivprojekt.
Det gjorde jag när jag landade i mitt gamla manus från 2012–2014.
Det var under de åren jag regelbundet gick olika kurser på Skrivarakademin.
Sedan kom livet emellan.
Med försäljning av mitt företag.
Och mitt förhållande som rasade rakt ner i ett stort svart hål.
Jag orkade inte fokusera på så mycket annat under 2015/2016.
Skrivandet lades åt sidan.
Som någon slags skrivkramp.
Men läsandet fanns alltid med.
Varje dag.

Jag älskar vårt svenska språk.
Och läser alltid på svenska.
Jag älskar orden som det är byggt av.
Så jag hittade tillbaka till mitt eget skrivande.
Först genom inlägg på sociala medier.
Och sedan genom att börja blogga.
Jag tycker om att vända, bända och vrida på ord.
Försöka matcha dem på oväntade sätt.
Försöka hitta mitt språk.
Min röst.
Mina ord.
Mitt sätt att skriva.
Det gör jag genom att läsa mycket.
Och att skiva mycket själv.

Jag bestämde mig när jag startade bloggen att det skulle bli ett inlägg varje vecka.
Varken mer eller mindre.
Och det har jag hållit.
I över 100 veckor nu.
Det har gått över två år sen jag började.
Så jag vet att när jag bestämmer mig, då fullföljer jag oftast.
Varje fredag eller lördag lägger jag upp ett nytt inlägg.
Min blogg är mina tankar.
Mitt liv här och nu.
Eller tidigare.
Och ibland framåt.
Högt och lågt, bra och dåligt.
Allt det där som virvlar runt i mitt huvud.
Jag är ganska svart i mitt sätt att skriva.
Tung och vemodig.
Inte alltid, men ofta.
En väninna sa en gång att hade jag inte känt dig utan bara läst dina inlägg så hade jag nog trott att du var en helt annan typ av människa.
Intressant, tänker jag.

Den text jag jobbar på i mitt manus är, i motsats till bloggen, helt fiktiv.
Den är en mix av personer som passerat genom mitt liv och som jag minns.
Från alla olika perioder i mitt liv.
Det är också helt uppdiktade karaktärer.
Allt detta har jag sedan plockat ihop till helt nya fiktiva varelser.
Som Frankenstein ungefär.
Händelser bearbetar jag på samma sätt.
Och platserna.
Och de flesta orterna.

Från början var det jag skrev humoristisk.
Det är inte mycket kvar av det idag.
Nu är det mycket svärta.
Och det kommer det att vara.
Jag trivs bättre med att skriva på det sättet.
Det ser jag också på de böcker jag väljer att läsa.
Min historia utspelar sig i slutet på 70-talet i en mindre by.
Temat är utsatthet, klass och vänskap.
Huvudkaraktärerna är Mona Persson och hennes mamma Maj.
Mona är 16 år och börjar 9:an när berättelsen tar sin början.
Maj är 34 år och jobbar på syfabriken i byn.
Det är runt dessa två och deras liv som min story rör sig.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så är målet att ha ca 130 – 150.000 ord den sista juni.
Det blir ett jäkla skrivande!
Jag brutit ner det till textmängd/dag, vilket gör det lättare att överblicka.
Tre av mina kurskollegor och jag har bestämt oss för att fortsätta att respondera på varandras texter.
På onsdag ska vi ses och dra upp riktlinjerna.
Vi kommer att ta in en lärare också och betala denne för att stötta oss i processen.
Jag har också en god vän som erbjudit sig att läsa min text.
Hon är en van läsare och jag uppskattar verkligen hennes feedback.
Jag behöver utomstående som ger mig feedback.
Det är svårt att veta hur texten landar annars.

Tre veckor in i 2021 nu.
I djupet av oxveckorna.
Inser att jag har omvärderat dem lite med åren.
Inte så att jag helt plötsligt tycker om vintern.
Det kommer nog aldrig att hända.
Men jag finner ett lugn i vardagen efter helgerna.
Jag har aldrig haft krig med mörkret.
Det kan jag omfamna.
Trösta mig och gömma mig i.
Mörkret kräver inte mycket.
Men kylan har jag svårt att förlika mig med.
Och snön.
I stan blir den bara isig och grå-brun.
Inget vackert i det förutom precis när den faller.

Jag har tagit bort all jul.
Det gör jag tidigt.
Helst redan dagen efter nyår.
Inget är så dammigt som jul i januari.
Vi har lämnat midvinterns botten med en månad.
Stigit mot ljuset med 1h 10min.
Det är redan märkbart på kvällarna.
Nästan hela ljusningen har skett där.
På morgonen har det bara förändrats med 22 minuter.

Långt nere under mig, i berget, borrar de för Västlänken.
Jag hör det varje dag.
Staden är uppgrävd på sina ställen.
Många ondgör sig fortfarande.
En taxichaufför sa:
”Kommer du någonsin att behöva åka där, eller gå av här?”
Han pekade mot stationen som byggs vid Haga.
”Nej, sa jag. Troligtvis inte. Men jag åker inte spårvagn heller. Trots det behövs de.”
Människor tänker så konstigt ibland.
Utgår enbart från sina egna behov.
Har svårt att ta in helheten.

USA har svurit in en ny president.
Den förre vägrade närvara.
Clinton, Bush Jr och Obama gjord en hälsning och ett lycka till istället.
Snyggt.
Man måste kunna ”föra sig” som min pappa brukade säga.
Jag är glad att den orangea mannen är borta.
Men vet inte vad jag tycker om den nye.
Den äldste någonsin.
Kommer han ens att överleva sina fyra år…?
Det ser knappast ut så.

Världen vaccinerar för fullt.
Det kommer vara min mammas tur snart.
Hon ser fram emot det.
Att få gå ner till ICA Evertá i byn och handla själv igen.
Det är de små glädjeämnena.
De där viktiga små som gör att man lever på riktigt.
När jag lever för dem så lever jag hela tiden.
Som ljudet av regn och blåst när jag ligger i sängen om kvällen.
Och slår upp boken.
Känner papperet under fingertopparna.
Eller när jag vaknar tidigt och sätter mig i soffan och titta rakt ut i mörkret.
Med en varm kaffe.
Och mitt lilla manus på datorn.
Att få öppna dörren för vännerna en fredag.
Hälla upp var sitt glas vin.
Och ta vid där vi slutade sist.
Eller känna varm hud mot min.
Läppar mot min nacke…

Idag är verkligheten en grå fuktig vadmalsfilt.
Molnen släpper snöglopp utanför fönstret.
Jag har räknat ut att jag behöver skriva ca 5000 ord i veckan t.o.m. juni.
Då har jag ca 110 000 ord.
Plus de drygt 20 000 jag redan har.
En genreroman ligger på ca 80 – 100 000 ord.
När jag finputsar och redigerar försvinner mycket.
Måste alltså ha mer från början.
Mina blogginlägg brukar ligga på mellan 500 – 800 ord ungefär.
Under tiden jag räknar ord övergår gloppet i regelrätt snö…

Hans verbala slag försvagade mig.
Och det eskalerade.
I början var det inte så.
Då riktade han ilskan utåt, mot andra personer.
Företeelser eller oförrätter han ansåg sig blivit utsatt för.
Och det enade oss när jag höll med honom.
Då trodde jag aldrig att den skulle kunna drabba mig.
Jag var liksom skyddad mot den, vreden.
Det var mycket som hände i mig när han var arg.
Jag som alltid varit så orädd.
Som tagit mig an världen, företagandet, livet, utan att blinka.
Vågat ge mig in i saker.
Tyckt så mycket.
Haft åsikter.
Jag blev tystare och tystare.
Började hålla inne med mycket.
Sa inte längre vad jag tyckte.

Han sa: Jag tänker sova hemma ikväll. Och jag tänker gå hem nu.
– Jaha… men…
– Och jag tänker sova ensam.
Vi hade varit ute och ätit och var på väg hem till mig.
Det kom aggressivt och från ingenstans.
Jag tog ett steg tillbaka.
Det var ett stort obehag över hela situationen.
Över sättet han sa det på.
Blicken i hans ögon.
Och ett spänt drag över munnen som förvred ansiktet på honom.
– Men vi ska ju åka… imorgon…, stammade jag.
– Ja! Vad spelar det för roll? Du får komma och hämta mig.
Han vände ryggen åt mig och gick.
Ingen förklaring.
Jag intalade mig att det inte betydde något.
Gjorde problemet till mitt.
Att jag var överkänslig.
Men det var en ny ton och jag visste det innerst inne.
Dagen efter var han som vanligt.
Berörde inte det som hänt.
Det gjorde inte jag heller.
Ville inte förstöra det som var bra igen.
Ville inte väcka det där dåliga.

Det negativa började mer och mer riktas mot mig.
Jag borde ha förstått… redan då…
Så mycket jag ”borde”…
När jag tänker på det i efterhand så känner jag inte igen mig själv.
Jag accepterade hans ton.
Lät honom hålla på utan förklaring.
För detta fortsatte.
Och det blev mer och mer vanligt.
Detta var bara en av de första i en lång räcka incidenter.
Och just det där att jag fogade mig, inte ifrågasatte…

Irritationer mot sådant jag sa eller gjorde inträffade oftare ju längre tiden gick.
Mot musik jag tyckte om.
Mot kläder jag bar.
Filmer jag ville se.
Det var väldigt förvirrande för mig.
Jag frågade honom ibland om han älskade mig.
Det sa han att han gjorde.
Men aldrig som han gjort i början.
Han visade det inte heller.
Inte på några sätt längre.
Efter ett tag ville jag inte ställa den frågan längre.
Det var som att be om kärlek.
Och jag skämdes inuti.

Han sa: – Det är bara att komma ner till sommarstugan. Det måste ni göra.
– Gärna, sa P. Vi är lediga första veckan i juli.
– Ja, men kom ner då, sa han.
Vi var på födelsedagsmingel för P’s sambo.
Det var i slutet av juni.
Jag sa: – Men det funkar inte. Det är inte vår vecka. Det är mamma som är i stugan då…
Han låtsades som ingenting.
Slätade över det inför P.
Skrattade ansträngt och tillgjort.
Jag fick en fullkomlig utskällning när vi gick hem en stund senare.
Jag hade generat honom inför P.
Hur trodde jag att de någonsin skulle vilja umgås med oss igen.
– Du är en fullblodsegoist, skrek han. Du kan inte bete dig!
– Ja men herregud! Du kan väl inte lova bort helger i stugan som inte är våra, svarade jag.
– Har jag inget att säga till om? skrek han tillbaka.
– Nej, inte i det fallet. Det är redan bestämt och uppgjort om veckorna, svarade jag. Ska det fungera för oss som ska vara där så måste vi respektera det som är överenskommet.
Han gick ifrån mig.
Lämnade mig där.
Hela helgen straffade han mig med sitt mörka helvete.

I min mage satte sig något obehagligt som inte försvann.
Jag började notera förändringar i hans röst.
I hans gester.
Hans sätt att gå.
Med uppdragna aggressiva axlar.
När han gick snabbare än mig på gatan, en bit framför.
När han stängde dörren hårdare än vanligt.
Eller var stressad och hård när han pratade med sina barn.
Hans kyliga blick över bordet vid middagar.
Den som visade att han inte var nöjd med mig.
En blick som bara jag lade märket till.
För det var bara jag som visste.
Han var bra på att dölja utåt hur han var.
Skulle aldrig behandla mig illa inför andra.
Det skedde alltid när vi var ensamma.
I sociala sammanhang presenterade han mig som ”min Helena”.
Där var han en helt annan person.

”Real women are not perfect
and perfect women are not real.”
De orden fick mig att stanna upp.
Och tänka.
Förväntas jag vara perfekt?
Eller näst intill i alla fall.
Inte för mycket – inte för lite.
Av något.
Slank, men inte mager.
Kurvig, men inte fet.
Synas och höras, men inte för mycket.
Självständig, men ändå lyda.
Vara mig själv, men ändå passa in i boxen.

Grejen är att jag har nog aldrig varit lagom.
Alltid för mycket.
Av det mesta.
Jag är född med stora känslor.
Skrattar högt och frustande.
Så jag får ont i magen och tårarna rinner.
Pratar mycket.
Har åsikter om det mesta.
Känner allt.
Älskar så det påverkar varje cell.
Och det motsatta.
Men livet formade mig.
Jag fick mig själv att tro att jag var svår att älska.
Kanterna slipades till och utan att jag själv märkte det så förändrades jag.
Blev lite tystare.
Lite mer återhållsam…

Jag förväntas framför allt vara återhållsam när det gäller sex.
Jag ska gilla det, men inte för mycket.
Har jag mycket sex är jag en slampa.
Det är inte bra.
Men tar jag inte för mig så är jag tråkig.
En allt igenom ointressant sexpartner.
Och en sån vill ingen ha.
Hora/Madonna-komplexet som många har svårt att förhålla sig till.
Vi är väldigt olika även på det sexuella planet.
En del har stor aptit, andra mindre.
Det gäller både kvinnor och män.

Jag hade en gång en person i min vänkrets som plötsligt började slänga sig med ordet ”promiskuös”.
Det är ett epitet som så gott som aldrig läggs på en man.
I de allra flesta kulturer anses kvinnlig promiskuitet förkastligt medan manlig dito i stort sett är accepterad.
Han förväntas ”så sin vildhavre” och leva livet.
Men jag betackar mig för att någon annan ska komma och kalla det för promiskuöst!
Oavsett om du är man eller kvinna.
Men face it, männens spelplan är så oerhört mycket större.
Det har den alltid varit.
Det lär vi oss från tidig ålder.
Det är bara att lyfta blicken och se vad som händer i världen.

Med åldern kommer styrkan att säga ”fuck that” till allt det där.
När mitt behov att passa in blir mindre.
När jag inser att jag lever för min egen skull och inte för andras.
Inte ens för mina närmaste.
När vännerna jag har tycker om mig för den jag är.
När jag har rensat ut dem som inte gör det.
De som gärna och ofta vill tala om för mig hur jag ska vara.
Som tar min energi, är ogina eller på andra sätt försöker förminska mig.
När jag bara tillåter män i mitt liv på mina villkor.
Män som är alltigenom schyssta.
Och som får mig att skratta och må bra.
Män som jag älskar på mitt sätt.

Så är jag en feminist?
Ja, det är jag.
En sån feminist som anser att alla människor ska ha samma möjligheter oavsett kön.
Och som tycker att alla måste ta samma ansvar för sitt liv och sina handlingar oavsett kön.
Att vi ska ha samma lön för samma arbete.
Och att vi ska ha samma frihet att välja hur våra liv ska se ut.
Vi ska vara helt jämställda när det gäller lagar och regler.
Och vi ska få våra arbeten och uppdrag tack vare meriter och inte pga kön.
Rätt person på rätt plats, alltid.
Aldrig kvotering.
Kvinnor är inte snällare eller mjukare än män.
De är precis lika goda och dåliga.
De är inte mer omtänksamma eller bättre lämpade för varken det ena eller det andra.
Det är inte könsbetingat.
Det är en fråga om personlighet.

Jag inser att jag nog levt utanför ramen en stor del av mitt liv.
Människor måste få leva sina liv så som de själva önskar.
Oavsett hur det livet ser ut.
Jag vill inte vara lagom.
Jag vill inte leva enligt andra normer.
Jag vill leva mitt liv.
Det är det enda jag har och får.
Och jag säger till mig själv; förlåt för att jag försökte förändra dig.
Förlåt för att jag fick dig att tro att du är svår att älska.

Januari – Februari – Mars
Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar.
Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas.
PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar.
Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv.
Och världen från ovan över Europa.

Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat.
Bara för att jag kan.
Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive.
Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna.
Älskar varje minut av mina fyra dagar där.

I Kina har någon ätit en dålig fladdermus…
Och här hemma börjar folk hamstra toapapper…
Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket.
Och helt plötsligt går det i en rasande fart.
Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa.
Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas.
När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner.
Och vi har blivit permitterade.
Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt.
Situationen är surrealistisk.
Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar.
Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut.
Vi går från 100 till noll på ett par veckor.
Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta.
Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.

April – Maj – Juni
Jag flyger några enstaka flighter.
Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering.
Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga.
Passagerare måste ha mask ombord.
En del har cyklop.
Några en typ av gasmask.
Andra kör duschmössa till masken.
Oklart varför.
Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.

Livet som vi känner det, ställs in.
Konserter, event och resor.
Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss.
Jag vill ha trängsel i en bar.
Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar.
Jag vill leva utan att tänka.
De resor jag planerade under våren läggs åt sidan.
Inget New York, Berlin, London…

Så jag blir en vandrare.
Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings.
Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna.
Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg.
Och så jag går vandringsleder.
Jag maler i mig hela Gotaleden.
Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust.
Det blir många steg under denna sommar.
Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen.
Tid är det jag har mest av.

Juli – Augusti – September – Oktober
Jag börjar pendla till Nice.
Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen.
Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta.
Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans.
Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare.
Skriver i skuggig värme på terrassen.
Dricker vin på uteserveringar.
Äter i Vieux Nice.
Vandrar runt i några år av mitt liv.
Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom.
Mitt andra hem.
Dit jag alltid kommer tillbaka.
Bor hos min ”bror” Fredo.
Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.

Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar.
Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla.
På balkongen är det sommar.
Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute.
Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år.
Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar.
Har nog aldrig haft det när jag tänker efter.
Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti.
Tänker och skriver mycket.
Försöker bända ord till känslor.
Vänder och vrider för att pressa fram.

De sista månaderna
Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in.
Årets sista månader blir tunga.
Det är en sorg inuti.
En tyngd.
Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt.
Jag har klarat mig från att bli smittad.
Min familj och de flesta av mina vänner likaså.

Jag har kallat 2020 för det hemska året.
Vi har varit med och skrivit historia.
Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt.
Jag hade gärna varit utan den erfarenheten.
Det har varit ett sorgligt år.
Jag tänker på alla de som förlorat en närstående.
De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro.
Många kanske tycker det kom gott ur detta.
Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra.
Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott.
Och det är det bästa sättet som finns.
Och det är gott så.
Det är mänskligt.

Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro.
Nu behöver jag det.
Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen.
Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda.
Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan.
För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp.
Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka.
Snälla 2021 – ge mig det!