Januari – Februari – Mars Flygslingor i norr och okristligt tidiga morgnar. Layovers i Oslo efter 14-timmarsdagar ToR Las Palmas. PW:ar mig runt svenska metropoler i kyla, snö och isande vindar. Älskar alla roliga, knasiga, underbara kollegor som gör mitt liv. Och världen från ovan över Europa.
Jag drar till Miami för fyra dagar i tropiskt klimat. Bara för att jag kan. Bor på ett litet art deco-hotell på Ocean Drive. Vandrar, cyklar, åker på stadsturer, dricker mojito i Wynwood och vin i Little Havanna. Älskar varje minut av mina fyra dagar där.
I Kina har någon ätit en dålig fladdermus… Och här hemma börjar folk hamstra toapapper… Och det blir mer och mer tydligt att den där fladdermusragun kommer att påverka oss mycket. Och helt plötsligt går det i en rasande fart. Landar i Gbg efter en mardrömslik flight ToR Teneriffa. Mitt i flygturen hem slår matförgiftningen till och jag får sitta längst bak på en tom rad med en plastpåse och kräkas. När vi sätter hjulen i backen strax före 02 på natten vräker regnet ner. Och vi har blivit permitterade. Jag är helt slut efter att ha tömt mig fullständigt. Situationen är surrealistisk. Inget går längre att planera när det gäller våra flygningar. Vi har inte en aning om hur morgondagen ser ut. Vi går från 100 till noll på ett par veckor. Och på bara några dagar är flygplatserna stora öde och tysta. Planen är tomma ner och fulla upp när vi hämtar hem skandinaver från södra Europa.
April – Maj – Juni Jag flyger några enstaka flighter. Vi arbetar med ansiktsmasker och ställer in all servering. Och tvättar och spritar händerna torra och fnasiga. Passagerare måste ha mask ombord. En del har cyklop. Några en typ av gasmask. Andra kör duschmössa till masken. Oklart varför. Flygplatserna dånar tomma mitt i covid-mardrömmen.
Livet som vi känner det, ställs in. Konserter, event och resor. Allt det där människor möts och umgås tas ifrån oss. Jag vill ha trängsel i en bar. Jag vill ha närhet och arbete och trång kollektivtrafik och köer och svettiga nattklubbar. Jag vill leva utan att tänka. De resor jag planerade under våren läggs åt sidan. Inget New York, Berlin, London…
Så jag blir en vandrare. Köper en ryggsäck och möter våren och sommaren på mina hikings. Jag blandar stadsvandringarna med turer på öarna. Tar båten ut i skärgården och hoppas av på en jag bestämt i förväg. Och så jag går vandringsleder. Jag maler i mig hela Gotaleden. Vissa sträckor går jag flera gånger för de är fina och jag har lust. Det blir många steg under denna sommar. Och mycket böcker, poddar och sommarpratare i öronen. Tid är det jag har mest av.
Juli – Augusti – September – Oktober Jag börjar pendla till Nice. Får medelhavsvärme på huden och sol i ögonen. Cikadornas gnissel i öronen och doften av pinje, hetta och sälta. Får byta mina nordiska vandringar mot rivierans. Hittar fina hikes utmed det azurblå havet och upp på Alpernas utlöpare. Skriver i skuggig värme på terrassen. Dricker vin på uteserveringar. Äter i Vieux Nice. Vandrar runt i några år av mitt liv. Där jag levde som ung vuxen och tog dagen som den kom. Mitt andra hem. Dit jag alltid kommer tillbaka. Bor hos min ”bror” Fredo. Är så innerligt glad för vår 35-åriga vänskap.
Hemma i huset har jag fått två nya ovärderliga vänner i mina grannar. Så glad för dem och varenda en av alla som finns i mitt liv, nya som gamla. På balkongen är det sommar. Tillbringar mer tid än jag någonsin gjort därute. Jag kommer inte att få flyga för SAS mer detta år. Så jag tar tillvara en så gott som helt ledig sommar. Har nog aldrig haft det när jag tänker efter. Jag börjar Författarskolan för att få utlopp för orden inuti. Tänker och skriver mycket. Försöker bända ord till känslor. Vänder och vrider för att pressa fram.
De sista månaderna Det som såg lovande ut i somras vände snabbt när hösten drog in. Årets sista månader blir tunga. Det är en sorg inuti. En tyngd. Med hjärtat utanpå kroppen emellanåt. Jag har klarat mig från att bli smittad. Min familj och de flesta av mina vänner likaså.
Jag har kallat 2020 för det hemska året. Vi har varit med och skrivit historia. Vi som arbetade inom flygbranschen såg det mycket nära och på ett brutalt sätt. Jag hade gärna varit utan den erfarenheten. Det har varit ett sorgligt år. Jag tänker på alla de som förlorat en närstående. De som likt jag själv mist jobbet, sina företag, sitt hopp och sina drömmar, sin ekonomi, sin sinnesro. Många kanske tycker det kom gott ur detta. Och ja, livet har alltid goda sidor mitt i det som inte är bra. Men jag har en känsla av att vi alla har valt att fokusera på det som fanns av gott. Och det är det bästa sättet som finns. Och det är gott så. Det är mänskligt.
Men inför 2021 finns ett hopp och en bön om en annan tillvaro. Nu behöver jag det. Jag önskar inget högre än att få dra på mig uniformen igen. Få gå upp i svinottan och checka in på basen på Arlanda. Vakna ena morgonen i Kiruna med utsikt över gruvan. För att nästa känna Maspalomas sand mellan tårna på ett Las Palmas-stopp. Nu vill jag ha livet och jobbet tillbaka. Snälla 2021 – ge mig det!