Hans verbala slag försvagade mig.
Och det eskalerade.
I början var det inte så.
Då riktade han ilskan utåt, mot andra personer.
Företeelser eller oförrätter han ansåg sig blivit utsatt för.
Och det enade oss när jag höll med honom.
Då trodde jag aldrig att den skulle kunna drabba mig.
Jag var liksom skyddad mot den, vreden.
Det var mycket som hände i mig när han var arg.
Jag som alltid varit så orädd.
Som tagit mig an världen, företagandet, livet, utan att blinka.
Vågat ge mig in i saker.
Tyckt så mycket.
Haft åsikter.
Jag blev tystare och tystare.
Började hålla inne med mycket.
Sa inte längre vad jag tyckte.
Han sa: Jag tänker sova hemma ikväll. Och jag tänker gå hem nu.
– Jaha… men…
– Och jag tänker sova ensam.
Vi hade varit ute och ätit och var på väg hem till mig.
Det kom aggressivt och från ingenstans.
Jag tog ett steg tillbaka.
Det var ett stort obehag över hela situationen.
Över sättet han sa det på.
Blicken i hans ögon.
Och ett spänt drag över munnen som förvred ansiktet på honom.
– Men vi ska ju åka… imorgon…, stammade jag.
– Ja! Vad spelar det för roll? Du får komma och hämta mig.
Han vände ryggen åt mig och gick.
Ingen förklaring.
Jag intalade mig att det inte betydde något.
Gjorde problemet till mitt.
Att jag var överkänslig.
Men det var en ny ton och jag visste det innerst inne.
Dagen efter var han som vanligt.
Berörde inte det som hänt.
Det gjorde inte jag heller.
Ville inte förstöra det som var bra igen.
Ville inte väcka det där dåliga.
Det negativa började mer och mer riktas mot mig.
Jag borde ha förstått… redan då…
Så mycket jag ”borde”…
När jag tänker på det i efterhand så känner jag inte igen mig själv.
Jag accepterade hans ton.
Lät honom hålla på utan förklaring.
För detta fortsatte.
Och det blev mer och mer vanligt.
Detta var bara en av de första i en lång räcka incidenter.
Och just det där att jag fogade mig, inte ifrågasatte…
Irritationer mot sådant jag sa eller gjorde inträffade oftare ju längre tiden gick.
Mot musik jag tyckte om.
Mot kläder jag bar.
Filmer jag ville se.
Det var väldigt förvirrande för mig.
Jag frågade honom ibland om han älskade mig.
Det sa han att han gjorde.
Men aldrig som han gjort i början.
Han visade det inte heller.
Inte på några sätt längre.
Efter ett tag ville jag inte ställa den frågan längre.
Det var som att be om kärlek.
Och jag skämdes inuti.
Han sa: – Det är bara att komma ner till sommarstugan. Det måste ni göra.
– Gärna, sa P. Vi är lediga första veckan i juli.
– Ja, men kom ner då, sa han.
Vi var på födelsedagsmingel för P’s sambo.
Det var i slutet av juni.
Jag sa: – Men det funkar inte. Det är inte vår vecka. Det är mamma som är i stugan då…
Han låtsades som ingenting.
Slätade över det inför P.
Skrattade ansträngt och tillgjort.
Jag fick en fullkomlig utskällning när vi gick hem en stund senare.
Jag hade generat honom inför P.
Hur trodde jag att de någonsin skulle vilja umgås med oss igen.
– Du är en fullblodsegoist, skrek han. Du kan inte bete dig!
– Ja men herregud! Du kan väl inte lova bort helger i stugan som inte är våra, svarade jag.
– Har jag inget att säga till om? skrek han tillbaka.
– Nej, inte i det fallet. Det är redan bestämt och uppgjort om veckorna, svarade jag. Ska det fungera för oss som ska vara där så måste vi respektera det som är överenskommet.
Han gick ifrån mig.
Lämnade mig där.
Hela helgen straffade han mig med sitt mörka helvete.
I min mage satte sig något obehagligt som inte försvann.
Jag började notera förändringar i hans röst.
I hans gester.
Hans sätt att gå.
Med uppdragna aggressiva axlar.
När han gick snabbare än mig på gatan, en bit framför.
När han stängde dörren hårdare än vanligt.
Eller var stressad och hård när han pratade med sina barn.
Hans kyliga blick över bordet vid middagar.
Den som visade att han inte var nöjd med mig.
En blick som bara jag lade märket till.
För det var bara jag som visste.
Han var bra på att dölja utåt hur han var.
Skulle aldrig behandla mig illa inför andra.
Det skedde alltid när vi var ensamma.
I sociala sammanhang presenterade han mig som ”min Helena”.
Där var han en helt annan person.