Månad: mars 2021

När vintern släpper sitt grepp är Sverige som fulast.
För när ljuset vinner över mörkret syns också det som inte är vackert.
Då står naturen naken och färglös.
Allt är beigt.
Och grå-brunt.
Torra gamla löv rasslar runt i gruset som ligger i drivor på trottoarerna.
Träden spretar mot himlen.
Skatbona är som stora risiga högar bland grenarna.
Skräp och hundskit blottas överallt.
Och ändå…
Den där föraningen om att det snart väcks till liv.
För plötsligt börjar luften smaka vår.

När jag var barn plockade jag alltid tussilago om våren.
Och jag minns backen bakom mormor och morfars hus.
Bredvid den lilla bäcken som studsade förbi växte blåsippor.
De är tidiga och det var fullt av dem.
En hel backe.
I staden, på mina rundor, ser jag varken tussilago eller blåsippor.
Men jag ser knoppar på buskarna nu.
Och jag ser fågelsträck.
Perfekta plogformationer som flyger in med våren.
I veckan såg jag vita svanar.
De kom genom vårdiset.
Med smäckra halsar och eleganta vingslag.

För våren kommer med dis här på västkusten.
När jag går över den höga bron ser jag hur det ligger över havet.
Vid horisonten.
Ibland tunt och vitt.
Som en slöja som silar solen.
Visa dagar grått och ogenomträngligt.
Tjurigt och tjockt.
Släpper inget igenom.

Det är ett år sedan tillvaron förändrades.
För mig blev det radikalt.
Minnen från då poppar upp på mina sociala medier.
Men ändå, året har gått fort.
När det borde ha känts som det gick långsamt.
Det har tvingat mig till nya rutiner.
Jag försörjer mig på andra sätt.
Mina dagar och veckor ser återigen lika ut.
Inte mycket som bryter lunken.
Allt det oförutsedda och ombytliga som kommer med den flygande tillvaron är borta.
Jag saknar så det gör ont ibland.
Men accepterar.
Och hoppas varje dag.
Att jag snart får lyfta igen.
Att jag får ha kvar mitt kontrakt med SAS.
Vi i resurspoolen har halvårskontrakt.
De går ut i slutet av april.
Än vet vi inte…

Men jag hittade tillbaka till skrivandet.
Till mitt romanprojekt som går framåt.
Vissa dagar är det trögt.
Svårt att kötta ord.
Då redigerar jag istället.
Det brukar ge nya infallsvinklar.
Jag har en textmassa om drygt 70.000 ord nu.
De första kapitlen hyfsat redigerade.
I tisdags träffades vi i skrivargruppen med vår lärare och lektör.
Vad mycket det ger.
Han dyker in i texten på ett helt annat sätt.
Och ser saker.
Hjälper mig att se min text på ett annat sätt.
När vi skildes åt var jag full av nya idéer till det kapitel jag fått feedback på.
Och dagen efter jobbade jag igenom det på nytt.
Fick ett annat djup i det.
Och ett lite annat fokus.

Nu är mars snart över.
Våren har kommit lite längre.
Påskliljorna står utanför varje butik och bar.
Kulörta fjädrar pryder risen.
Och vi ställer om till sommartid.
Detta, enligt mig, onödiga och dumma tilltag.
Det enda positiva är att det blir ett riktigt ljusskutt på kvällen.
Idag, när allt är digitalt, ställer mycket om sig självt.
Det underlättar.
Minskar risken för att missa tider.
När jag jobbade på Dramaten på 90-talet var det annorlunda.
Scenens Byrå, ”sambandscentralen”, hade telefonkedja för att få alla på plats.
Men det var då.
I ett annat liv…

Mitt största misstag var att gå emot min egen magkänsla.
Jag visste inom mig att vårt förhållande inte var bra.
Att jag blev illa behandlad.
Varför sålde jag då mitt hem för att leva med honom?
Antagligen för att det var så jag var lärd att göra.
Jag ska följa mitt hjärta.
Jag ska kämpa för kärleken.
Är inte det vad alla säger att man ska göra?
Men jag ska inte skylla på någon annan.
Det var jag som borde lyssnat.

Det var lördag morgon den 2 april.
Jag satt i sängen sedan tidig med min kaffe och min dator.
Han hade i vanlig ordning sovit i ett av sina barns rum.
Det var längesedan han sov hos mig om han kunde slippa.
Jag hörde honom rumstera om.
Jag insåg att läget var perfekt.
Han var nykter.
Han var på ok humör.
Och hans barn var inte hemma.
Sådana tillfällen kom inte ofta.
”Nu går du ut till köket, Helena.
Du fixar dig en ny kopp kaffe.
Sedan sätter du dig mitt emot honom.
Och du säger det du måste säga.
Det är dags nu.”

Redan i februari hade jag börjat gå på lägenhetsvisningar.
Jag ville vara redo när det var dags.
Ha en blick för hur bostadsmarknaden såg ut.
Få kontakt med mäklarna som jobbade i staden.
Jag ville kunna slå till snabbt när jag hittade rätt.
Min bank var kontaktad.
Jag visste var min ekonomiska limit låg.
Och att jag skulle kunna få ett överbryggande lån om det behövdes.
Jag hade förberett mig.
Att planera praktiskt hjälpte mig.
Det var lättare att lämna honom mentalt då.
Min oro låg i hur han skulle agera.
Hur skulle han behandla mig?
Hur länge jag skulle vara tvungen att leva under samma tak som honom?

– Vi har en del att prata om, du och jag, hörde jag mig själv säga.
Han tittade på mig. Lite på sin vakt.
– Ja, det har vi.
Det märktes att han förstod.
– Så vad tycker du vi gör? sa jag.
Jag ville inte ge honom chansen att efteråt kunna skylla på mig för att ha bestämt allt.
Jag visste precis hur han funkade.
Så fort han kunde skylla på andra så gjorde han det.
– Det finns väl bara en sak att göra… sa han med tvekan.
Som om han anade en fälla.
Det fanns ingen sådan. Jag ville bara vidare nu.
Denna relation höll på att förstöra mig.
Jag hade gett fel människa tillträde till mitt liv.
Nu var jag tvungen att få bort honom.
Kunde inte slösa mer av min tid
– Bra, sa jag. Då tar vi de steg som behövs. Vi börjar med att förbereda försäljning av lägenheten.
Han kom runt bordet föra att som vanligt spela empatisk.
Ge en kram.
– Du, det är för sent för det där, sa jag.
Höll upp händerna framför mig och reste mig.
– Alldeles för sent.
Sen drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en lång runda.
Huvudet och kroppen behövde få ur sig det enorma energipåslag som fortfarande satt kvar.
Nu var första steget taget.
Det var en sån lättnad.
Och sedan fick jag besök av en väninna en vecka senare…

Det kändes som jag fick livet tillbaka.
Jag har inte tagit upp alla hans aggressiva påhopp när jag nu gått tillbaka.
Det skulle bli för mycket.
Och en del av dem har bleknat när åren har gått.
Gott så.
Men nu skulle jag inte behöva fly ut om kvällen någon mer gång.
Sitta i parken vid Domkyrkan och gråtande ringa min mamma.
Inte behöva somna i fosterställning.
Snart skulle jag få bo i en lägenhet som skulle kännas som ett hem.
Bara mitt.

Vi stod i köket och fixade oss var sin kaffe.
L vände sig mot mig.
– Jag har en sak jag måste berätta för dig, sa hon.
Och så talade hon om hur han kontaktat henne på messenger vid flera tillfällen under en längre tid.
Hur tonen till en början varit kamratlig, men sedan svängt till något helt annat.
Till en pockande, flirtig ton, full av komplimanger.
Från början försökte hon slå det ifrån sig genom att fortsätta vara kamratlig tillbaka, men intensiteten bara ökade.
Till slut hade han gått så långt över gränsen att hon röt ifrån.
– Det du gör just nu är verkligen inte ok! Helena och jag har känt varandra i över 10 år. Backa!
Han pudlade utan att be om ursäkt.
Skyllde på att han var i obalans, stressad.
L svarade honom inte utan bestämde sig i stället för att åka till Göteborg.
Att träffa mig för att berätta öga mot öga.
Jag hade svårt att ta in det.
Detta var ju ett beteende som han alltid fördömde.
L måste ha missuppfattat.
Han skulle aldrig göra så.
Eller skulle han..?
När jag såg delar av det han skrivit insåg jag.
Det fanns inget att missuppfatta.

Funderar du ibland på vilken bild människor får av dig?
Hur du uppfattas av andra?
Jag kan inte låta bli att undra det.
Och jag har insett att det finns lika många bilder av mig som relationer jag har.
För varje relation är unik i sig.
Varje människa jag möter speglar något i mig som finns där.
Som kommer fram i just det mötet.
Den relationen.
Jag är aldrig exakt samma människa.
Familj – Vänner – Kärlek – Arbete.
Inga stora förändringar.
Små skiften.
Men samtalen vi har blir annorlunda beroende på.
Och de förändrar mig.
Deras förväntningar på mig, bilder av mig, tar fram nya sidor.
Det är väl det som är utveckling, tänker jag.

En av mina vänner sa en gång att hade hon inte känt mig utan bara följt mig på sociala media hade hennes uppfattning om mig varit en annan.
En mer tungsint och vemodig person.
Till och med i skrift och i mitt val av musik, framstår alltså en annan bild av mig.
Och just däri ligger väl svaret.
Vi bär många personer inom oss.
Det mest fascinerande är att vara med människor som tycker om att se olika sidor av mig.
Som gillar att utforska mig.
Som accepterar.
Och som vill låta mig lära känna dem.
Som släpper in mig.
Alla relationer utvecklas över tid.
Det märker jag väldigt tydligt i relationerna med mid min familj.
De som funnits sedan jag var ett litet barn.
Även dessa har ändrats efterhand som vi växt upp.
Och utifrån det vi gått igenom som individer.

Relationer är det viktigaste vi har.
Och det svåraste.
De kräver ständig omvårdnad.
Hela livet präglas av dem.
Vi formas utifrån dem.
”Du blir som du umgås”
Därför måste jag vara med människor som är snälla mot mig.
Respekterar mig.
Som tycker om mig och tycker jag är viktig.
När jag var yngre kände jag nog alltid ett behov av att passa in.
Vara till lags.
Rädslan för att hamna utanför var stor.
Och jag tror det är en rädsla vi bär med oss hela livet.

Ibland har jag upplevt att jag hamnar i relationer som dränerar mig på energi.
Gör mig ledsen.
Där jag känt att jag inte är ”good enough”.
Där jag klämts mellan en förväntning, ett outtalat krav, och relationen med personen.
Kommunikation och möten som från början var glädjefyllda, vänder och blir svåra.
När det till slut handlar om att ställa upp.
Jag kan inte leva för att svara upp till en sån bild.
Då går jag sönder.
Relationer ska vara enkla.
Fyllda av lust, glädje, stöttning, tårar, skratt, kärlek, respekt, förståelse, värme, sanningar.
Men inte kravfyllda.
Aldrig kravfyllda.
Jag hjälper gärna mina vänner.
På alla sätt jag kan.
Jag vill gärna ge tillbaka.
Men det finns gränser som jag inte kan låta mig passera.

För den allra viktigaste relation är den med mig själv.
Jag måste först och främst värna den.
Jag måste ta ansvar för att må bra inuti mig själv.
Måste få säga ”nej” ibland.
Måste ställa upp på mina egna behov också.
Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka och titta på relationerna.
Är de bra för mig?
Mår jag bra av den?
Blir jag glad av dem?
Är de ömsesidiga?

Människor har kommit och gått genom mitt liv.
Det de har gemensamt är att de alla på något sätt har påverkat mig.
Har varit ett led i att göra mig till den person jag idag är.
Jag möter aldrig någon av en slump, tänker jag.
”Someone I loved once gave me a box full of darkness.
It took me years to understand that this too, was a gift.”

Jag skriver hela förmiddagen.
Får ur mig mer än dagens minimiantal av ord.
Samtidigt som jag redigerar.
Ett kapitel jag blev nöjd med.
Min nya tillvaro.
Skrivandet och hemmajobbet.
Sen går jag ur min skrivarbubbla och förbereder för en annan.
Jag packar jag min kabinväska.
Och då känns det som då.
Innan covid.
Fast jag är lite pack-ring-rostig.
Då hade jag alltid en necessär redo.
Kunde packa väskan på tjugo minuter.
Missade aldrig något.
Det gjorde jag inte nu heller.
Men det tog längre tid.

Sen går jag i den kalla marseftermiddagen mot Centralen.
Hoppar på SJ Snabbtåg 440 mot Sthlm.
Sitter i vagn 6, plats 30.
Vid fönstret.
Alltid vid fönstret.
Precis om när jag flyger.
Det luktar nästan lite snö i luften.
Kan det vara så illa..?
Jag har musik i lurarna och datorn framför mig när vi rullar ut från Göteborg.
Jag chattar lite med en vän på sms.
Sen ringer Magnus.
Vi pratar en stund med stundtals medioker täckning.
Landskapet rusar förbi.
Beige och färglöst som alltid i skiftet mellan vinter och vår.
Den fulaste tiden på året.
Den är som vackrast när den sveps in i förvårens dimma.

Stockholm möter mig i vårskymningen.
Iskall och ljus.
Jag går till hotellet med väskan på släp.
Nu ska jag in i styrelsebubblan i ett dygn.
Imorgon börjar vi redan 10 så alla är på plats redan ikväll.
Jag gilla mitt gäng.
Väl samarbetade, roliga, proffsiga, konstruktiva.
På torsdagsmorgonen har vi möte med Formex två projektledare.
Och efter en gemensam lunch börjar vårt styrelsemöte.
Detta är en branschorganisation för grossister inom inredning, present och design.
Jag blev invald som ledamot 2011.
Och sedan blev jag utsedd att överta ordförandeklubban 2016.
Som styrelseordförande arbetar jag alltid efter en stående dagordning.
Men det finns alltid tid och plats för diskussioner och ”övriga frågor”.
Vår bransch har också drabbats av pandemin.
Så klart.
Efter en svajig vår 2020 då ingen hade en aning om något började verksamheter så sakta komma igång.
Men sedan sommaren har de flesta medlemmars verksamheter fungerat bra.
Det är vår handelsplats, vår mässa, som fått mest stryk.
Formex har inte kunnat arrangeras sedan januari 2020.
Då när vi bara svagt hade hört ett rykte om något nytt virus i Kina.
Föga anade vi…
Nu finns det en stor önskan om att få träffas i augusti igen, men det är ännu väldigt osäkert om det kommer att bli så.

Jag lämnar inte hotellet förrän jag ska åka hem igen.
Av olika anledningar.
Arbete, kyla och… ja det där som fladdermusen orsakade..
Men kl 08:10 drar jag iväg mot västkusten igen.
Rullar ut från ett Stockholm iklätt blå himmel och sol.
Och det följer mig hela vägen neråt:
Det och det beige landskapet som trots allt känns lite gladare är solen belyser det.
Nästa gång får jag ta ett par dagar extra i Stockholm.
Känns kul att så många vänner som hör av sig och undrar om vi inte kan passa på att ses.
Men denna gången funkade det inte.

Ikväll ska vi ha AW igen.
Paula på 5:an, Monica på 4:an och jag på 3:an.
Ett annat styrelsegäng.
Från huset.
Från bostadsrättsstyrelsen.
Arbetet i en BRF-styrelse är ofta betydligt jobbigare än man tror.
Inte för att frågorna är svårare, utan för att det ofta blir infekterade sådana.
Vi har ett väldigt bra samarbete i styrelsen, men det är oerhört viktigt att de beslut som tas är för HELA föreningens bästa.
Det gäller att veta vilken mössa man har på sig i beslutsfattandet.
Få vill engagera sig, men de vill däremot styra och ställa och tala om för oss vad vi ska göra och hur.
Det ställs många ”krav”.
Du kan aldrig göra alla nöjda.
Så jag är av den åsikten att vi alltid säger nej till att börja med.
Skinnet på min näsan och oljan på mina fjädrarna har ökat med åren och erfarenheten.
Jag tar väldigt sällan saker personligt när jag får kritik som styrelseordförande.
Har vi gemensamt tagit ett beslut så har vi vänt frågan några gånger och vet varför.
Vi har tagit reda på fakta och vi vet vilka skyldigheter vi har och inte.
Då är det alltid lättare att borsta bort kritiken