Mitt största misstag var att gå emot min egen magkänsla.
Jag visste inom mig att vårt förhållande inte var bra.
Att jag blev illa behandlad.
Varför sålde jag då mitt hem för att leva med honom?
Antagligen för att det var så jag var lärd att göra.
Jag ska följa mitt hjärta.
Jag ska kämpa för kärleken.
Är inte det vad alla säger att man ska göra?
Men jag ska inte skylla på någon annan.
Det var jag som borde lyssnat.
Det var lördag morgon den 2 april.
Jag satt i sängen sedan tidig med min kaffe och min dator.
Han hade i vanlig ordning sovit i ett av sina barns rum.
Det var längesedan han sov hos mig om han kunde slippa.
Jag hörde honom rumstera om.
Jag insåg att läget var perfekt.
Han var nykter.
Han var på ok humör.
Och hans barn var inte hemma.
Sådana tillfällen kom inte ofta.
”Nu går du ut till köket, Helena.
Du fixar dig en ny kopp kaffe.
Sedan sätter du dig mitt emot honom.
Och du säger det du måste säga.
Det är dags nu.”
Redan i februari hade jag börjat gå på lägenhetsvisningar.
Jag ville vara redo när det var dags.
Ha en blick för hur bostadsmarknaden såg ut.
Få kontakt med mäklarna som jobbade i staden.
Jag ville kunna slå till snabbt när jag hittade rätt.
Min bank var kontaktad.
Jag visste var min ekonomiska limit låg.
Och att jag skulle kunna få ett överbryggande lån om det behövdes.
Jag hade förberett mig.
Att planera praktiskt hjälpte mig.
Det var lättare att lämna honom mentalt då.
Min oro låg i hur han skulle agera.
Hur skulle han behandla mig?
Hur länge jag skulle vara tvungen att leva under samma tak som honom?
– Vi har en del att prata om, du och jag, hörde jag mig själv säga.
Han tittade på mig. Lite på sin vakt.
– Ja, det har vi.
Det märktes att han förstod.
– Så vad tycker du vi gör? sa jag.
Jag ville inte ge honom chansen att efteråt kunna skylla på mig för att ha bestämt allt.
Jag visste precis hur han funkade.
Så fort han kunde skylla på andra så gjorde han det.
– Det finns väl bara en sak att göra… sa han med tvekan.
Som om han anade en fälla.
Det fanns ingen sådan. Jag ville bara vidare nu.
Denna relation höll på att förstöra mig.
Jag hade gett fel människa tillträde till mitt liv.
Nu var jag tvungen att få bort honom.
Kunde inte slösa mer av min tid
– Bra, sa jag. Då tar vi de steg som behövs. Vi börjar med att förbereda försäljning av lägenheten.
Han kom runt bordet föra att som vanligt spela empatisk.
Ge en kram.
– Du, det är för sent för det där, sa jag.
Höll upp händerna framför mig och reste mig.
– Alldeles för sent.
Sen drog jag på mig löparkläderna och gav mig ut på en lång runda.
Huvudet och kroppen behövde få ur sig det enorma energipåslag som fortfarande satt kvar.
Nu var första steget taget.
Det var en sån lättnad.
Och sedan fick jag besök av en väninna en vecka senare…
Det kändes som jag fick livet tillbaka.
Jag har inte tagit upp alla hans aggressiva påhopp när jag nu gått tillbaka.
Det skulle bli för mycket.
Och en del av dem har bleknat när åren har gått.
Gott så.
Men nu skulle jag inte behöva fly ut om kvällen någon mer gång.
Sitta i parken vid Domkyrkan och gråtande ringa min mamma.
Inte behöva somna i fosterställning.
Snart skulle jag få bo i en lägenhet som skulle kännas som ett hem.
Bara mitt.
Vi stod i köket och fixade oss var sin kaffe.
L vände sig mot mig.
– Jag har en sak jag måste berätta för dig, sa hon.
Och så talade hon om hur han kontaktat henne på messenger vid flera tillfällen under en längre tid.
Hur tonen till en början varit kamratlig, men sedan svängt till något helt annat.
Till en pockande, flirtig ton, full av komplimanger.
Från början försökte hon slå det ifrån sig genom att fortsätta vara kamratlig tillbaka, men intensiteten bara ökade.
Till slut hade han gått så långt över gränsen att hon röt ifrån.
– Det du gör just nu är verkligen inte ok! Helena och jag har känt varandra i över 10 år. Backa!
Han pudlade utan att be om ursäkt.
Skyllde på att han var i obalans, stressad.
L svarade honom inte utan bestämde sig i stället för att åka till Göteborg.
Att träffa mig för att berätta öga mot öga.
Jag hade svårt att ta in det.
Detta var ju ett beteende som han alltid fördömde.
L måste ha missuppfattat.
Han skulle aldrig göra så.
Eller skulle han..?
När jag såg delar av det han skrivit insåg jag.
Det fanns inget att missuppfatta.