När vintern släpper sitt grepp är Sverige som fulast.
För när ljuset vinner över mörkret syns också det som inte är vackert.
Då står naturen naken och färglös.
Allt är beigt.
Och grå-brunt.
Torra gamla löv rasslar runt i gruset som ligger i drivor på trottoarerna.
Träden spretar mot himlen.
Skatbona är som stora risiga högar bland grenarna.
Skräp och hundskit blottas överallt.
Och ändå…
Den där föraningen om att det snart väcks till liv.
För plötsligt börjar luften smaka vår.
När jag var barn plockade jag alltid tussilago om våren.
Och jag minns backen bakom mormor och morfars hus.
Bredvid den lilla bäcken som studsade förbi växte blåsippor.
De är tidiga och det var fullt av dem.
En hel backe.
I staden, på mina rundor, ser jag varken tussilago eller blåsippor.
Men jag ser knoppar på buskarna nu.
Och jag ser fågelsträck.
Perfekta plogformationer som flyger in med våren.
I veckan såg jag vita svanar.
De kom genom vårdiset.
Med smäckra halsar och eleganta vingslag.
För våren kommer med dis här på västkusten.
När jag går över den höga bron ser jag hur det ligger över havet.
Vid horisonten.
Ibland tunt och vitt.
Som en slöja som silar solen.
Visa dagar grått och ogenomträngligt.
Tjurigt och tjockt.
Släpper inget igenom.
Det är ett år sedan tillvaron förändrades.
För mig blev det radikalt.
Minnen från då poppar upp på mina sociala medier.
Men ändå, året har gått fort.
När det borde ha känts som det gick långsamt.
Det har tvingat mig till nya rutiner.
Jag försörjer mig på andra sätt.
Mina dagar och veckor ser återigen lika ut.
Inte mycket som bryter lunken.
Allt det oförutsedda och ombytliga som kommer med den flygande tillvaron är borta.
Jag saknar så det gör ont ibland.
Men accepterar.
Och hoppas varje dag.
Att jag snart får lyfta igen.
Att jag får ha kvar mitt kontrakt med SAS.
Vi i resurspoolen har halvårskontrakt.
De går ut i slutet av april.
Än vet vi inte…
Men jag hittade tillbaka till skrivandet.
Till mitt romanprojekt som går framåt.
Vissa dagar är det trögt.
Svårt att kötta ord.
Då redigerar jag istället.
Det brukar ge nya infallsvinklar.
Jag har en textmassa om drygt 70.000 ord nu.
De första kapitlen hyfsat redigerade.
I tisdags träffades vi i skrivargruppen med vår lärare och lektör.
Vad mycket det ger.
Han dyker in i texten på ett helt annat sätt.
Och ser saker.
Hjälper mig att se min text på ett annat sätt.
När vi skildes åt var jag full av nya idéer till det kapitel jag fått feedback på.
Och dagen efter jobbade jag igenom det på nytt.
Fick ett annat djup i det.
Och ett lite annat fokus.
Nu är mars snart över.
Våren har kommit lite längre.
Påskliljorna står utanför varje butik och bar.
Kulörta fjädrar pryder risen.
Och vi ställer om till sommartid.
Detta, enligt mig, onödiga och dumma tilltag.
Det enda positiva är att det blir ett riktigt ljusskutt på kvällen.
Idag, när allt är digitalt, ställer mycket om sig självt.
Det underlättar.
Minskar risken för att missa tider.
När jag jobbade på Dramaten på 90-talet var det annorlunda.
Scenens Byrå, ”sambandscentralen”, hade telefonkedja för att få alla på plats.
Men det var då.
I ett annat liv…
