Månad: april 2021

Hur kunde jag leva med en man så länge utan att förstå?
Jag hade ju sett hans två sidor.
En som var hans ansikte utåt.
I sällskap med andra.
Och en som han bara visade när vi var ensamma.
Den totala motsatsen.
En kvinna jag hade en arbetsrelation med hade kommit på sin man med att vara otrogen.
Jag sa: ”Nog för att NN är ett svin och behandlar mig som skit, men så skulle han aldrig göra. Det behöver jag åtminstone inte vara rädd för. Han skulle aldrig vara otrogen. Han fördömer alltid människor som gör så…”
Jag skäms när jag tänker tillbaka på detta idag.
Hur dum jag var.
Hur djupt hade han inte lyckats karva in bilden av den han ville framstå som.
Så djupt att jag inte ens så här i slutet kunde tro att han hade gått bakom ryggen på mig.
Till och med mig hade han fått att tro på hans höga moral.
Mig som han behandlade som skit och faktiskt bedrog.

När L hade åkt hade jag svårt att få grepp om mina tankar.
Jag var ensam hemma.
Gick runt runt i vår lägenhet.
Som ett jävla djur.
Jag gick till Willys för att handla.
Var tvungen att komma ut.
Andas.
På vägen dit ringde jag min syster.
Jag behövde få berätta vad jag just fått veta.
Jag var tvungen att få pysa ut en del av allt kaos inuti.
När jag var klar sa hon:
”Då måste jag få berätta något för dig…”

Det gjorde ont att inse att jag levt i en lögn.
Att allt det jag trott var sant visade sig vara en fasad.
En fasad jag inte såg utan levde vidare i och upprätthöll.
Åt honom.
Det är svårt att idag se minnen på FB och Instagram från den tiden.
Mina naiva ord om ett förhållande som jag kämpade för.
Som jag till varje pris vill få att fungera.
Varför?
Jag har funderat mycket på det.
Kanske var det så att jag investerat så mycket i förhållandet.
I honom.
Känslomässigt investerat alltså.
När det kommer till ekonomiska investeringar kallas det ”Sunk Cost Fallacy”.
Kortfattat betyder det att du fortsätta investera tid, pengar eller känslor i en förlorad aktivitet på grund av det man tidigare investerat.
Aktier som sjunker och sjunker, men som du ändå behåller i hopp om att de ska gå upp så du slipper sälja med förlust.
Att inte ge upp trots motgångar anses vara en dygd.
Fuck that!! säger jag.
Döda istället det där hoppet och tänk på vad det bästa är för dig från och med nu.
Förlusten är redan gjord.
Kasta inte bort mer tid, energi och känslor.
Ner i det bottenlösa hål som ett destruktivt förhållande är.

Min syster hade varit ute och gått med sin väninna för två dagar sedan.
Väninnan som NN fick till bordet på min systers 50-årsfest ett halvår tidigare.
Dagen efter hade han addat henne på FB och tackat för trevligt sällskap.
Hon tackade tillbaka.
Kamratligt och schysst.
Han var ju min sambo.
Hennes väninnas svåger.
Sen ville han att de skulle ses.
”Ja, men det är klart vi ska ses. Det blir fler fester i familjen”, svarade hon.
”Jag menar inte att ses så. Jag menar att ses bara vi två”, svarade han.
Han hade föreslagit att han skulle komma till byn där hon jobbade.
Att de skulle ses där.
Till slut hade hon skrikigt åt honom i text:
”Sluta! Sluta! Sluta! Jag vill inte träffa dig! Lämna mig ifred!”
Det gjorde han inte.
Han skickade röda hjärtan.
Han skickade godnatt- meddelanden.
Hans agerande var en stalkers.
Hans beteende var sjukt.
Hela situationen var djupt obehaglig.
Varje dag när hon gick från jobbet var hon rädd att han skulle stå där och vänta på henne.
Över 30 meddelanden skickade han dagen efter.
Medan jag låg i sängen bredvid.
Medan jag körde bilen hem till stan.
Medan vi satt i soffan och tittade på tv på kvällen.
Under tiden min syster berättade allt detta gick jag som i trans och handlade mat.
Jag minns inte ett enda av stegen hem.
Min syster hade inte vetat vad hon skulle göra med denna information.
Hon hade pratat med mamma.
Förstått att jag var på bristningsgränsen.
Skulle hon berätta för mig nu?
Eller skulle hon vänta?
När hon fick mitt telefonsamtal behövde hon inte fundera längre.

De kommande veckorna kunde jag inte titta på honom.
Jag undvek att vara i närheten av honom.
Hela han äcklade mig.
Hans rörelser.
Hans röst.
Hans lukt.
Men jag var tvungen att bida min tid.
Mitt enda mål var att snabbast möjligt komma ifrån honom.
Att få leva på andra sidan om allt detta.
Jag hade hittat en ny lägenhet som jag fallit pladask för.
Jag hade vunnit budgivningen och kedjan för köp hade satts igång.
Ville inte äventyra något just nu.
Vår lägenhet var ju ännu inte såld.
Inget fick hindra att det genomfördes smidigt och snabbt.
Så jag teg om allt jag visste.
Jag var tvungen att bära det inom mig tills vidare.
Och under tiden skulle jag försöka ta reda på mer.
Så fort papperen för försäljningen av vår lägenhet var klar skulle jag slå till.
Då skulle jag konfrontera aset med det jag visste.
Men jag skulle vara tvungen att leva under samma tak ett tag till.

Jag har tjatat på Insta och FB om min sorg över att behöva lämna ett arbete jag älskar.
Men det gör ont.
Det var inte något jag ville.
Då blir det extra svårt.
En vän skrev till mig:
”Att förlora sin yrkesidentitet är som att dö lite grann.
Vem är jag nu?
Sorgen över stunder som aldrig kommer.
Oron över att inte minnas allt det fantastiska.
Vart är jag på väg nu?
Vem är jag om jag inte får vara här i min yrkesroll?”

Och jag insåg att väldigt mycket ligger i dessa insiktsfulla rader ligger det.
Mycket av smärtan.
Och sorgen.
Halsen drog ihop sig när jag läste.
Och det blev suddigt att se texten när jag svarade.
Hon satta fingret där det ömmar.
Där det bultar och känns.
Vem är jag nu?
Det är något som händer en då och då i livet.
Och jag är inte ensam om att ha upplevt den känslan.

Igår gick jag in på crew base på Arlanda som SAS-anställd för sista gången.
Jag vet inte om jag någonsin får möjlighet att utöva detta yrke igen.
Vi var tre kollegor som mötte upp och gjorde vårt avslut tillsammans.
Och vi hade turen att få träffa våra managers och prata en stund med dem.
Sorgligt och roligt på samma gång.
Men ett bra avslut.
Och när Gudrun och jag tog Expressen tillbaka till stan kändes det redan lättare.
Vi hamnade på St Eriksplan, drack en massa vin och sedan sov jag över hos henne.
Vissa SAS-band kommer att finnas kvar länge.
Hon är ett av dem.

Och idag hade jag träff med en riktigt suverän författare.
Britt Peruzzi och jag åt förmiddagsfrukost på Café Frankfurt på Pipersgatan.
Pratade böcker och livet.
Hon skriver deckare förlagda i Nicemiljö.
Och det är kärleken till Nice som fått våra vägar att korsas.
Nu väntar vi på möjligheten att få sitta tillsammans med ett glas rosé därnere.
I värmen.
På andra sidan covid.
Och jag får med mig en massa skrivarlust.
Lust att bli klar med det jag håller på med.
Och se om de vingarna bär.

För jag har funderat mycket detta år.
Och extra mycket de senaste veckorna.
På hur framtiden ska se ut.
Vilken min nya identitet kommer att bli.
Situationen som den är.
Och jag måste dra upp nya kaniner ur hatten.
Och det kommer jag att göra.
Jag vill inte leva ett 9-5 liv igen.
Jag behöver vara fri.
Så fri det går.
Så där som jag fick vara när jag flög.
Jag kommer att hitta andra vägar.
Fortsätta skapa det där livet jag sagt jag vill ha.
Ett liv jag inte behöver ta semester från.

Hon, min väninna som fick mig att söka jobbet på SAS, befinner sig på Maldiverna.
Hon har hoppat på en utbildning inom hotell.
Och så klart fixar hon en praktikplats på Maldiverna!
Hon är en inspirationskälla utan dess like.
Sitter inte fast någonstans.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Hennes fria själ svävar och har en förmåga att hela tiden hitta sin väg.
Och någonstans där bakom buskarna kommer jag att hitta min.
Jag håller på som bäst.
Skapar en framtid som passar den person jag är.
Men får jag flyga igen så kommer jag att göra det.
”For once you have tasted flight,
you will forever walk the earth with your eyes turned skyward.
For there you have been,
and there you will always long to return.”

Jag gjorde ett test igår.
Ni vet ett sånt där som visar vilken ”typ” du är.
Kunde inte låta bli.
Älskar det.
”mycreativetype.com” hette det om ni själva skulle vilja pröva.
Jag hittade det via en av de skrivcoacher jag följer.
Det utgick från åtta typer:
The Artist, The Thinker, The Adventurer, The Maker,
The Producer, The Dreamer, The Innovator, The Visionary.
Vilken tror ni jag blev?

The Producer – that´s me!
Process is power – Utveckling är kraft.
Styrkor: Stark ledarskapstalang och förmåga att få saker att hända.
Senast jag fick omdömet ”tydlig ledare” var i samband med utbildningen till flygvärdinna.
En av våra instruktörer sa det till mig under de enskilda samtal vi hade i slutet.
Kan vara bra tänker jag, men risken finns att jag av en del kan uppfatta som ”bossig bitch”.
Samtidigt… Ska det bli något gjort måste det ibland finnas en blåslampa.
Min nuvarande tillvaro handlar om att leda mig själv.
Jag behöver inte vara rätt för andras ömma tår.
Och mot mig själv kan jag vara hur hård som helst.

Outnyttjad potential: Att balansera produktiviteten med målet.
Jag kan vara lite för pushig, gå på för hårt, vilja allt på en gång.
Blir dock väldigt frustrerad när det inte händer tillräckligt mycket.
Tillräckligt snabbt.
När det inte går framåt som jag vill.
När jag tänker på det i förhållande till mitt manusprojekt tolkar jag det som att ”kötta ord” inte får stå i vägen för att de ord som kommer ur mig faller rätt.
Att de blir bra och säger det jag vill.

”The Producer” är den mesta ”doern” av alla kreativa typer.
Som barn var jag extremt energisk.
Och det är jag nog fortfarande, men inte på samma sätt.
Men sitta på kammaren och drömma kommer jag inte långt med.
Jag måste få saker och ting gjorda annars tjänar det ju inget till.
Men nu lägger jag kraften på sådant som jag gillar och/eller måste.
Baksidan av att vara en ”doer” är ibland att jag inte fullföljer.
Mycket startas upp, allt avslutas inte.

Människofokuserad, analytisk, pragmatisk och dynamisk.
En kreativ natur med jordnära realism och ”få det gjort”-attityd.
Ja, jag är väldigt pragmatisk.
Det finns inte mycket idealist i mig.
Det är nytta, resultat, saklighet och verklighet som är viktigt.
Och analytisk. Mycket.
Jag älskar struktur och rutin.
Excel – det är min grej.
Och Att-Göra-Listor – bästa som finns.
Strukturera, dra upp riktlinjer. Bryta ner målet i bitar.
Jag har alltid haft fötterna på jorden, men låtit huvudet seglar runt bland molnen.
Det är väl där den dynamiska biten kommer in.
Den som är energisk, initiativrik och företagsam.
Baksidan av detta då…
Jag har en tendens att bli strikt.
Kan få svårt att rucka på min vardag.
Fastnar i rutiner.
Det flygande livet gav mig både ha ett strikt schema och lät mig samtidigt leva helt utanför en förutsägbar vardag.
En stor del av jobbet gick ut på struktur och fasta rutiner.
Och när det var gjort var det skratt, glädje och improvisation i samtalen mellan oss och passagerarna.
Det var perfekt för en sån som jag.

En idé har verkligt värde först när den förvandlas till något som andra efterfrågar.
Jaaa! Har alltid haft svårt för saker som görs ”för sin egen skull”.
Typ design för designens skull och inte för behovet eller nyttan hos människor.
Som stolar ingen kan sitta i, men fina är de…
Eller musik ingen vill lyssna på, böcker ingen vill läsa, konst ingen vill se…
Eller en butik med prylar som förverkligar ägaren, men som ingen vill köpa.
Det måste alltid finnas en mottagare, en köpare.

Målinriktad och resultatdriven. Strävar efter dina mål med ett laserliknande fokus.
Fan, det är tungt många gånger när den enda som piskar en på ryggen är man själv…
Skulle behöva mycket mer pannben ibland.
Men det är bara att ställa klockan varje morgon.
Gå upp. Fixa kaffe. Skriva.
Resultatdriven… ja, jag vill ju ha den där boken klar.
Och nu har jag ju outat det till hela Instagram och FB så nu måste jag ju..

Förmåga att implementera idéer, finner glädje i skapelseprocessens upp- och nedgångar.
Nja, nedgångarna är jag inte så intresserad av… ge mig uppgångar!
Livet blir roligare då.
JAG blir roligare då!
Men att ”skapa” och hitta en ny väg när det tar emot, det är en kick.
Efteråt…
Jag har tvingats till det denna gång.
Börjar landa. Börjar se konturerna.
Får återkomma till det.

Naturlig ledare med förmåga att motivera och inspirera andra och få dem att samarbeta.
Intellektuell förmåga och stark arbetsmoral.
Jag arbetar ensam.
Och många dagar vid datorn, med manuset framför näsan, är det så förbannat tungt.
Inga idéer. Ingen inspiration. Bara mental transpiration.
Då är jag jävligt jobbig att samarbeta med.
När en del i mig säger att jag ska sluta kolla mobilen, men den andra scrollar vidare.
Då lyder jag inte.
Flexar långfingret åt mig själv och äter ett fröknäcke samtidigt som jag tittar ut på gatan.
Och behöver helt plötsligt ringa ett samtal.
Eller kolla just den där resan.
Eller skriva det där meddelandet.
Och sätta på musik.
Och blir hungrig och bara MÅSTE ha frukost för att kunna skriva vidare.

Håller huvudet kallt och fokus på en sak under den kreativa processen.
Använd ditt kreativa djup, ställ in din intuitiva röst och använd den som vägledning.
Men… jag kommer framåt.
Jag får ur mig ord varje dag.
Jag skriver ta mig sjutton, varenda jävla dag!
Ibland mer, ibland mindre.
Jag redigerar, läser igenom, noterar och ändrar.
Bygger bit för bit.
Är det inte tungt och ensamt, sa min syster när vi talades vid igår.
No shit! svarade jag

Och påsken om och gick.
Kall och ljus.
Snö på sina håll.
På en av mina rundor passerar jag ett körsbärsträd.
Förra året, den 17 mars, tog jag ett kort på det.
I en rosa sky av blommor.
I år har det fortfarande inte kommit igång.
Det är en kall vår.
Just nu längtar jag bara ner till värmen i Nice.
Där blommar träden för fullt.
Där är det nästan sommar allaredan.
I svenska mått mätt.
Jag undrar hur lång tid det dröjer innan jag kommer iväg.
För ett år sedan var det kaos i världen.
Covid drog över allt som en lie över en äng.
Sen klingade det av rejält mot sommaren.
Och nu har vi vaccin och sommar på gång.
Jag hoppas det förändrar allt.

Jag försöker tänka tillbaka på hur mina tankar gick då.
För ett år sedan.
Aldrig hade jag trott att vi skulle vara kvar i covidkaoset.
Mitt i stormen fortfarande.
Det är tur man inte vet ibland.
Och ändå – det känns som året gått fort.
På något konstigt sätt känns det som året fullt av sorg gick fort.
Jag har släktingar och bekanta som mist föräldrar.
Min väninna miste sin bror.
Tacksamheten över att ha min familj och mina vänner kvar är stor.
Många har fått se sina företag duka under.
Själv var jag en av dem som miste mitt arbete.
Jag har tvingats hittat en ny tillvaro.
En ny balans.
Det går, men det är inte samma sak.
Jag hoppas världen lyckas radera covid.
Och att detta bara blir en mörk parentes i vår historia.

Så var är vi om ett år?
Nästa gång påsken kommer.
Hur ser världen och våra liv ut då?
Hur ser min vardag ut då?
Vad ska jag göra om jag inte får göra det jag helst vill?
Hur ska jag hitta nytt driv?
Jag känner en stor otålighet.
Vill gå ut och leva med andra människor nära mig.
Ensamvargen i mig har fått sin beskärda del.
Det lilla flockdjuret där inne har fått stå tillbaka.
Nu behöver det få sitt.

I flödet på Instagram svischar ett tarotkort förbi.
Jag får ett infall och går in på en sida och drar ett för mig själv.
Läser och tänker i förstone att det var ett jävla dravel.
Men sen tittar jag på det och försöker omvärdera…
Det står:
”Aktivitet, fart och kommunikation.
Du umgås mycket med andra, är social och öppen för nya skeenden.
Du är otålig och känner att något viktigt är på väg att hända.
Det finns stora förväntningar med i denna händelse.
Tiden är inne för att göra det du länge funderat på.
Du är framåt, sätter igång händelser och det går med rasande fart.
Nu har du stora möjligheter att lyckas med det du vill.
Tro på dig själv och satsa på det som är viktigt för dig då du har stor chans att lyckas.”
Jaha… tänker jag.
Det där var för tre år sedan när jag precis blivit antagen till utbildningen på SAS.
Det där känns ju INTE som just nu.
Men sen läser jag igen.
Och tänker.. det kanske är precis det det är.
Jag kanske faktiskt håller på att skapa mig en ny tillvaro.
Åter igen.
Fortfarande dunkel och blury.
Men ibland glimmar den till framför mig.

Det känns som om det aldrig hände.
Som en märklig, underbar dröm som bara kom och gick.
Två år fick jag.
Intensiva, fantastiska med så mycket glädje.
Jag älskade varje minut.
Och sen var det bara över.
Jag vände mig om och allt var borta.
Och jag var inte klar.
Kommer aldrig att glömma.
Livet och dess jävla käftsmällar va!

För nu har SAS knutit upp det sista bandet jag hade med dem.
Det sista hoppet känns det som.
Vi i resurspoolen har fått veta att våra kontrakt inte kommer att förlängas efter 30 april.
Jag hade verkligen hoppats på det.
Trott det.
Tänkt som vi alla gjort;
”Vi kostar ju inget. Låt oss vara kvar tills vi behövs”.
Men de gör sina val och jag kan inte påverka det.

Jag inser att mina chanser att komma tillbaka till det liv jag älskade så mycket är liten.
Tiden jobbar emot mig.
Jag fyller 58 i sommar.
När de börjar anställa igen, för det kommer de att göra framöver, då är jag troligtvis för gammal.
Men jag kommer att bära med mig varje litet minne.
Varje skratt, varje guppig landning, varje tidig morgon.
Soluppgångar över skogarna.
Dimman som stiger.
Slingrar sig över marken.
Känslan när vi går igenom molntäcket.
Och solen lyser upp hela kabinen.
Norrsken från cockpit.
Från vinter i Kiruna till vår i Malmö på ett par timmar.
Kaffe i galleyet.
Och lunch på klappen bredvid toan.
Alla suveräna kollegor.
Alla snack med våra passagerare.

Jag kommer att få åka upp och lämna tillbaka min uniform.
Mina badges, min ipad, mina väskor.
Och sen är det över.
Sen måste jag stänga den dörren.
Och jag kommer att vara full av tårar långt ner i magen.
Precis som jag är nu.

Jag har gått igenom så många steg i denna process.
Detta var det sista.
Vad gör jag nu?
Nu när jag inte kan hoppas längre?
En god vän skrev; ”Du gör som Thorsten Flinck och ”Reser dig igen””.
Och ja, jag vet att jag gör det.
Det finns ju liksom inget annat att göra.
Borsta av mig och gå vidare.
Lite tilltufsad.
Lite ledsen inuti.
Men med nya erfarenheter och kunskaper.
Och med vetskapen om att det går att göra mycket kul i livet.

Det som bromsar mig nu är att jag mentalt lite tjurigt stampar med foten.
Jag vill ha tillbaka det som togs ifrån mig.
För när jag funderar på vad jag vill göra så ser jag mig om, över axeln.
Ser tillbaka på det jag förlorade.
Det är en jobbig känsla.
Och inte så kreativ.
När jag sålde mitt företag och gick vidare efter det var det en helt annan grej.
Det var bara lättnad och en känsla av massor av möjligheter.
För jag var så färdig.
Lusten fanns inte längre.
Denna gång är det tvärtom…
Ofärdig och med en ovilja att just nu se möjligheter.
Men jag har mina uppdrag och jag tar på mig fler.
Jag försörjer mig.
Men inte på det sätt jag vill göra.
Samtidigt är jag glad att jag hittat tillbaka till skrivandet.
Att jag fått sån lust att färdigställa mitt manus.
Så jag vet, det finns ett driv där någonstans..

När smittan lägger sig ska jag åka ner till Nice.
Till min bror därnere.
Jag ska slicka mina sår i värmen.
Med honom på hans terrass.
Och med en kaffe i handen ska jag titta på planen som lyfter från flygplatsen.
Se hur de svänger ut över Medelhavet.
Och jag kommer att gråta inombords.
Men glädjas över de två år jag fick.
Och kanske, kanske… får jag en ny chans.
Eller så har livet ett nytt ess i rockärmen åt mig.