Jag har tjatat på Insta och FB om min sorg över att behöva lämna ett arbete jag älskar.
Men det gör ont.
Det var inte något jag ville.
Då blir det extra svårt.
En vän skrev till mig:
”Att förlora sin yrkesidentitet är som att dö lite grann.
Vem är jag nu?
Sorgen över stunder som aldrig kommer.
Oron över att inte minnas allt det fantastiska.
Vart är jag på väg nu?
Vem är jag om jag inte får vara här i min yrkesroll?”
Och jag insåg att väldigt mycket ligger i dessa insiktsfulla rader ligger det.
Mycket av smärtan.
Och sorgen.
Halsen drog ihop sig när jag läste.
Och det blev suddigt att se texten när jag svarade.
Hon satta fingret där det ömmar.
Där det bultar och känns.
Vem är jag nu?
Det är något som händer en då och då i livet.
Och jag är inte ensam om att ha upplevt den känslan.
Igår gick jag in på crew base på Arlanda som SAS-anställd för sista gången.
Jag vet inte om jag någonsin får möjlighet att utöva detta yrke igen.
Vi var tre kollegor som mötte upp och gjorde vårt avslut tillsammans.
Och vi hade turen att få träffa våra managers och prata en stund med dem.
Sorgligt och roligt på samma gång.
Men ett bra avslut.
Och när Gudrun och jag tog Expressen tillbaka till stan kändes det redan lättare.
Vi hamnade på St Eriksplan, drack en massa vin och sedan sov jag över hos henne.
Vissa SAS-band kommer att finnas kvar länge.
Hon är ett av dem.
Och idag hade jag träff med en riktigt suverän författare.
Britt Peruzzi och jag åt förmiddagsfrukost på Café Frankfurt på Pipersgatan.
Pratade böcker och livet.
Hon skriver deckare förlagda i Nicemiljö.
Och det är kärleken till Nice som fått våra vägar att korsas.
Nu väntar vi på möjligheten att få sitta tillsammans med ett glas rosé därnere.
I värmen.
På andra sidan covid.
Och jag får med mig en massa skrivarlust.
Lust att bli klar med det jag håller på med.
Och se om de vingarna bär.
För jag har funderat mycket detta år.
Och extra mycket de senaste veckorna.
På hur framtiden ska se ut.
Vilken min nya identitet kommer att bli.
Situationen som den är.
Och jag måste dra upp nya kaniner ur hatten.
Och det kommer jag att göra.
Jag vill inte leva ett 9-5 liv igen.
Jag behöver vara fri.
Så fri det går.
Så där som jag fick vara när jag flög.
Jag kommer att hitta andra vägar.
Fortsätta skapa det där livet jag sagt jag vill ha.
Ett liv jag inte behöver ta semester från.
Hon, min väninna som fick mig att söka jobbet på SAS, befinner sig på Maldiverna.
Hon har hoppat på en utbildning inom hotell.
Och så klart fixar hon en praktikplats på Maldiverna!
Hon är en inspirationskälla utan dess like.
Sitter inte fast någonstans.
Vare sig mentalt eller fysiskt.
Hennes fria själ svävar och har en förmåga att hela tiden hitta sin väg.
Och någonstans där bakom buskarna kommer jag att hitta min.
Jag håller på som bäst.
Skapar en framtid som passar den person jag är.
Men får jag flyga igen så kommer jag att göra det.
”For once you have tasted flight,
you will forever walk the earth with your eyes turned skyward.
For there you have been,
and there you will always long to return.”