Hur kunde jag leva med en man så länge utan att förstå?
Jag hade ju sett hans två sidor.
En som var hans ansikte utåt.
I sällskap med andra.
Och en som han bara visade när vi var ensamma.
Den totala motsatsen.
En kvinna jag hade en arbetsrelation med hade kommit på sin man med att vara otrogen.
Jag sa: ”Nog för att NN är ett svin och behandlar mig som skit, men så skulle han aldrig göra. Det behöver jag åtminstone inte vara rädd för. Han skulle aldrig vara otrogen. Han fördömer alltid människor som gör så…”
Jag skäms när jag tänker tillbaka på detta idag.
Hur dum jag var.
Hur djupt hade han inte lyckats karva in bilden av den han ville framstå som.
Så djupt att jag inte ens så här i slutet kunde tro att han hade gått bakom ryggen på mig.
Till och med mig hade han fått att tro på hans höga moral.
Mig som han behandlade som skit och faktiskt bedrog.
När L hade åkt hade jag svårt att få grepp om mina tankar.
Jag var ensam hemma.
Gick runt runt i vår lägenhet.
Som ett jävla djur.
Jag gick till Willys för att handla.
Var tvungen att komma ut.
Andas.
På vägen dit ringde jag min syster.
Jag behövde få berätta vad jag just fått veta.
Jag var tvungen att få pysa ut en del av allt kaos inuti.
När jag var klar sa hon:
”Då måste jag få berätta något för dig…”
Det gjorde ont att inse att jag levt i en lögn.
Att allt det jag trott var sant visade sig vara en fasad.
En fasad jag inte såg utan levde vidare i och upprätthöll.
Åt honom.
Det är svårt att idag se minnen på FB och Instagram från den tiden.
Mina naiva ord om ett förhållande som jag kämpade för.
Som jag till varje pris vill få att fungera.
Varför?
Jag har funderat mycket på det.
Kanske var det så att jag investerat så mycket i förhållandet.
I honom.
Känslomässigt investerat alltså.
När det kommer till ekonomiska investeringar kallas det ”Sunk Cost Fallacy”.
Kortfattat betyder det att du fortsätta investera tid, pengar eller känslor i en förlorad aktivitet på grund av det man tidigare investerat.
Aktier som sjunker och sjunker, men som du ändå behåller i hopp om att de ska gå upp så du slipper sälja med förlust.
Att inte ge upp trots motgångar anses vara en dygd.
Fuck that!! säger jag.
Döda istället det där hoppet och tänk på vad det bästa är för dig från och med nu.
Förlusten är redan gjord.
Kasta inte bort mer tid, energi och känslor.
Ner i det bottenlösa hål som ett destruktivt förhållande är.
Min syster hade varit ute och gått med sin väninna för två dagar sedan.
Väninnan som NN fick till bordet på min systers 50-årsfest ett halvår tidigare.
Dagen efter hade han addat henne på FB och tackat för trevligt sällskap.
Hon tackade tillbaka.
Kamratligt och schysst.
Han var ju min sambo.
Hennes väninnas svåger.
Sen ville han att de skulle ses.
”Ja, men det är klart vi ska ses. Det blir fler fester i familjen”, svarade hon.
”Jag menar inte att ses så. Jag menar att ses bara vi två”, svarade han.
Han hade föreslagit att han skulle komma till byn där hon jobbade.
Att de skulle ses där.
Till slut hade hon skrikigt åt honom i text:
”Sluta! Sluta! Sluta! Jag vill inte träffa dig! Lämna mig ifred!”
Det gjorde han inte.
Han skickade röda hjärtan.
Han skickade godnatt- meddelanden.
Hans agerande var en stalkers.
Hans beteende var sjukt.
Hela situationen var djupt obehaglig.
Varje dag när hon gick från jobbet var hon rädd att han skulle stå där och vänta på henne.
Över 30 meddelanden skickade han dagen efter.
Medan jag låg i sängen bredvid.
Medan jag körde bilen hem till stan.
Medan vi satt i soffan och tittade på tv på kvällen.
Under tiden min syster berättade allt detta gick jag som i trans och handlade mat.
Jag minns inte ett enda av stegen hem.
Min syster hade inte vetat vad hon skulle göra med denna information.
Hon hade pratat med mamma.
Förstått att jag var på bristningsgränsen.
Skulle hon berätta för mig nu?
Eller skulle hon vänta?
När hon fick mitt telefonsamtal behövde hon inte fundera längre.
De kommande veckorna kunde jag inte titta på honom.
Jag undvek att vara i närheten av honom.
Hela han äcklade mig.
Hans rörelser.
Hans röst.
Hans lukt.
Men jag var tvungen att bida min tid.
Mitt enda mål var att snabbast möjligt komma ifrån honom.
Att få leva på andra sidan om allt detta.
Jag hade hittat en ny lägenhet som jag fallit pladask för.
Jag hade vunnit budgivningen och kedjan för köp hade satts igång.
Ville inte äventyra något just nu.
Vår lägenhet var ju ännu inte såld.
Inget fick hindra att det genomfördes smidigt och snabbt.
Så jag teg om allt jag visste.
Jag var tvungen att bära det inom mig tills vidare.
Och under tiden skulle jag försöka ta reda på mer.
Så fort papperen för försäljningen av vår lägenhet var klar skulle jag slå till.
Då skulle jag konfrontera aset med det jag visste.
Men jag skulle vara tvungen att leva under samma tak ett tag till.
