Månad: maj 2021

Klockan 03.30 på lördag morgon ringer klockan.
Tittar ut på majmorgonens dunkel från köksfönstret.
Det börjar ljusna svagt i öster.
I väntan på att lyfta rinner regnet sakta över planets ovala fönstren.
Men ovanför regnet är det blått.
Och sol.
Pumpar kroppen full av kaffe.
Rensar bilder och läser.
Sedan sätter vi hjulen på Mallorcamark.

Hotellet har tårna i vattnet.
Det ligger i Cala Major.
Glupska som jakthundar ger vi oss ut i jakt på mat.
Hittar ett sjavigt ställe som får duga.
Får i oss var sin toast.
På rummet packar vi upp och röjer runt.
Och sen beger vi oss ut igen.
Går till Zhero Beach Club och dricker rosé.
Vid fyratiden tar den tidiga uppstigningen ut sin rätt.
Då måste jag ha en liten power nap.
Somnar trots det snabbt och tungt på kvällen.

Söndagen kommer med sval luft och hängande regn.
Vi ger oss ut på en PW på 11.000 steg.
Runt Illetas.
Går ner på beachen och tar en kaffe.
Toppiga strandparasollen av torkade palmblad på en tom strand.
Ser plan flyga in över Medelhavet.
Regnet som kommer driver svala vindar.
På natten kommer det mer.
Vädret.
Det där man inte kan styra över.
Maj har varit ovanligt sval även här nere säger de.
Men vi har sol de övriga dagarna och tempen ligger runt 20-strecket.

Vi ägnar flera dagar åt roadtripper runt ön.
Men stegen vi tar varje dag är betydligt fler än kilometrarna vi kör.
Cala Lombards och Ses Salines i söder.
Med olivträd och gamla stenmurar utmed vägen.
De typiska väderkvarnarna.
Och runda höbalar som torkar på åkrarna.
Ett flackt landskap.
Hamnar i Cala Lombards först av allt.
Petra kommer PW:ande och möter upp oss på stranden.
Vi åker till hennes hem där i Mallorcabyn och fikar.
Hon har utvandrat hit sedan många år.
Förundras över vart livet tagit oss barndomsvänner så här 50 år senare.
På kvällen blir vi bjudna på ett glas vin hos en annan hembygdsvän, Johan.
Med en vidunderlig utsikt över Illetasviken dricker vi svalt vitt och pratar om allt.
Livet alltså.
Möten.
Dessa korta små stunder.

Dagen efter, Valdemossa, Deia och Soller på östsidan.
Kullar och berg.
Inland och strand.
Chopins pittoreska Valdemossa had me at hello.
Gamla stenbyggnader och smala vägar.
Älskar det.
Och så det dramatiska Formentor i norr.
Slingriga bergsvägar med branta stup på ena sidan och höga bergsväggar på den andra.
Hårnålskurvor och cyklister.
Pinjeträd och oändligheten i en horisont.
Getter som betar vid vägkanten.
Vi tar oss ända ut till den allra nordligaste udden.
Den med fyren.
Sen dricker vi kaffe i Artà i öster.
Med solen i ryggen utmed den lilla gågatan.
Tar god tid på oss.

Jag älskar det icke-tillrättalagda på dessa gamla badorter runt Medelhavet.
Trapporna är sneda och vinda ner mot vattnet.
Man tar sig fram på toppiga klippor och stundtals stupar det brant.
Husen i byarna ligger tätt utmed gatorna.
Trottoarerna är smala.
Jag slås av likheten med det Provence jag känner så väl.
Medelhavsnaturen och det branta klippiga.
Dofterna och ljuden.
Närheten till det turkosa vattnet.
De små byarna.
Det föränderliga landskapet.
De smala trånga vägarna.
Svalorna som tjuter och leker.

På torsdag morgon skriver jag.
Tar en lång lugn frukost med datorn.
Sedan träffar jag en styrelsekollega.
Medan vi går 31.000 steg utmed Palmas kustremsa pratar vi.
Om allt.
Och dricker kaffe, rosé och cava.
Stannar vid ett ställe och äter.
Vi går i timmar.
Ju mer vi pratar, desto mer inser vi hur lika vi tänker.
I allt från livsval och politik, till ekonomi.
Varför bondar man så bra med vissa människor?
Vad är det som gör att en del är så lätt att vara med?
Där det blir ett lugn.
Ett djup och en kommunikation.
Ingen behöver bevisa något för den andra.
Där båda kan blotta sig och vara den de är.
Sänka garden.
Där jag inte ifrågasätts för det liv jag lever.
De val jag gör och gjort.
Jag har sedan länge valt att ta avstånd från människor som gör det.
Har inte längre tid att lägga på dem.
Måste fokusera på de som är bra.
Och det som passar mig.
Livet brukar bli bra då.

På tåget hem från Stockholm somnar jag till.
Huvudet faller åt sidan och lutar mot det svala fönstret.
När jag öppnar ögonen ser jag en lång rad av vita bleka björkstammar.
Med sitt skira ljusgröna lövverk.
Och en nedgående sol mot blå himmel i bakgrunden.
Nordiskt så in i norden.
Hemma.
Fosterlandshemma.
På lördag blir det en annan typ av stammar och träd jag kommer att njuta av.
En annan natur och en annan luft.
Men det är inte Nice den här gången…

Det är lustigt, men när jag beslutade mig för att inte jobba på det där traditionella sättet mer, hände det saker.
Helt plötsligt blev jag erbjuden två deltidsjobb.
Mina fd chefer på ”kontoret vid älven” hörde av sig.
Dvs rekryteringsföretaget där jag arbetade tidigare.
De ville att jag skulle komma tillbaka.
Det gjorde mig glad.
Och smickrad.
Vi tog en diskussion.
Jag vill ju vara så fri som möjligt nu.
Inte vara bunden till tid och plats för mycket.
Och det löste vi.
Nu ska jag jobba där 20%.
Jag kan jobba när det passar mig.
Och jag kan var på distans.
Kan alltså sitta var som helst och jobba om jag vill.
Det är administration och ekonomi jag ska ansvara för.
Och jag ska hjälpa de som rekryterar att lägga upp annonser.

Men inte nog med det…
Jag fick ytterligare ett erbjudande.
På en advokatbyrå.
I receptionen, varannan vecka, ca 10–12 timmar.
Perfekt.
Där ska jag svara i telefon.
Hålla konferensrummen snygga och fixade.
Kolla mailen och skicka ut till rätt personer.
Ta emot post och frankera den som ska ut.
Plus en massa annat.
Ska bli kul att lära känna en helt ny miljö.

Utöver dessa två har jag fortfarande mina uppdrag som GodMan/Förvaltare.
Det har jag haft sedan 2015.
Från juni kommer jag att ha 8 personer jag hjälper.
Det handlar om att ta hand om deras ekonomi.
Och se till att de har den hjälp de är berättigade från samhället.
Jag är inte där för att vara ”kompis”.
Träffa dem eller sitta och fika.
Jag är ingen ”vårdande” person överhuvudtaget.
Och det är inte heller det som är min uppgift.
Och så åker jag som vanligt till Mats och fixar med fraktdokument.
Det är den där resan till Högsbo varje vecka.
Eller nästan varje vecka.
Vi är lite flexibla, båda Mats och jag.
Har han jobb åt mig så kommer jag.
Och kan jag inte en vecka så skjuter vi på det till nästa.
Har jag gjort detta i sex år nu.
Herregud vad tiden går!

Och den där tågresan jag somnade på.
Den med björkarna.
På väg hem från Stockholm.
Det var från ytterligare ett uppdrag jag har.
Det som styrelseordförande för en branschorganisation för grossister inom interiör, present och design.
Att med jämna mellanrum få sätta sig ner med denna kompetenta samling av entreprenörer är fantastiskt.
Det är ett stort intresse för en bransch jag kan och en fot kvar i ett liv som en gång var hela min tillvaro.

Det är fascinerande när den vardag som så totalt upptar ens tid plötsligt försvinner.
Hur dörrar stängs om då.
Och andra öppnas om nu.
Ibland är det omständigheter som tvingar en vidare.
Ofta har det varit jag själv som knuffat ut mig.
Och jag undrar många gånger…
Hur många liv får jag?
Hur många tillåter jag mig att få?
Jag tror det är bra att ifrågasätta sin vardag.
Tycker jag detta är kul?
Vill jag göra detta i ytterligare x antal år?
Hur vill jag att mina dagar ska vara?
Jag säger att jag inte ska ”jobba” mer.
Det är så klart en sanning med modifikation.
Men jag har skruvat till det så jag är ganska fri.
Fri att hålla på med mitt bokprojekt.
Att bestämma över min dag.
Fri att resa.
Så vill jag ha det just nu.

”Det är bara pengar”
”Jag vill leva i nuet”
”Man ska unna sig”
Har du hört dessa uttryck?
Det har jag.
Flera gånger.
Och jag blir lika förvånad varje gång.
Förvånad över människors lättsinnighet när det gäller pengar.
Och jag tänker; måste det ena utesluta det andra?
Vad är det som hindrar att jag lever nu och samtidigt sparar?
Privatekonomi är något av det viktigaste i livet för mig.
Det är det som gett mig möjlighet att leva ett annat liv idag.
Frihet att välj att inte jobba mer än jag gör just nu.
Byt ut pengar mot frihet.
För det är vad det är för mig.
Pengar är frihet.

I många år har jag gjort en budget.
Inte för att pengarna ska räcka utan för att se vad de går åt på.
Bli medveten om vad saker och ting faktiskt kostar under ett år.
Den är mycket detaljerad.
Ett excelblad med massor av olika konton.
Annars är det svårt att få en bra överblick.
På så sätt kan jag se att kostnaden för att ha bil var i snitt 3.300 kr/månad.
Och så har jag kört 570 mil… på TRE år.
Nu blir det carsharing istället.
Från fast kostnad till behovskostnad.

Jag ser att min matkostnad, alltså mat jag köper för att laga själv och äta hemma steg från 900 kr/månad 2019 till 1400 kr/månad 2020.
Inte så konstigt.
Covid och slut på flygjobbet gjorde att jag åt mer hemma.
Krogkontot däremot, sjönk drastiskt.
En del har reagerat på att mitt matkonto är så litet.
Jag vet, men jag köper bara hem det jag behöver.
Och jag äter upp det jag köper hem.
Jag passar på när det är extrapris.
Gör storkok och fryser in.
Jag vägrar att kasta mat.
Det är något mycket oetiskt i matsvinn.
Att en tredjedel av all mat som produceras, den kastas.
Och påverkan på vårt klimat för att framställa den är enorm.
Jag är övertygad om att vi skulle komma till rätta med mycket miljöproblem om vi slutade upp med detta gigantiska slöseri.
Och så påverkar det också den egna ekonomi negativt.

Redan för flera år sedan såg jag vilka summor jag lade på tidningar varje månad.
Jag okynnesköpte kvällstidningar och magasin när jag var ute med hunden på kvällarna.
Ibland läste jag dem, men många gånger blev det bara lite slött bläddrande innan de hamnade i pappersåtervinningen.
Samma sak med en ”latte-to-go” lite här och var.
Och så slutade jag med dessa ovanor.
Bara på detta fick jag närmare 1000 kr över varje månad.
Det kan tyckas vara småsummor.
Men tänker jag så när det gäller alla mina utgifter så blir det mycket.
Det gäller att få det mindsetet, att tänka ekonomiskt.
Det är förvånande hur mycket det till slut blir på ett år.

Sedan flera år har jag tagit hjälp av en kapitalförvaltare.
Jag vill inte ha en bank som förvaltar.
Jag vill ha en kunnig expert som har hela världen som sin spelplan.
Någon som verkligen jobbar på att hitta bra lösningar.
Vi är väl inarbetade med varandra sedan många år.
Jag litar på honom fullt ut.
Och utan honom hade inte min privatekonomi sett ut som den gör idag.
Jag är ingen gambler.
Bara lite.
Jag vill ha trygghet.
För jämte frihet är pengar trygghet för mig.

Jag ”älskar” inte pengarna i sig.
Jag älskar vad de kan göra för mig.
Ge mig frihet och trygghet.
Ge mig möjligheter att förverkliga drömmar.
Både nu och i framtiden.
Jag är glad att jag tagit hand om min ekonomi på ett så strukturerat sätt.
(Typiskt mig… Rutin och kontroll)
Jag frågar mig vad jag verkligen behöver och tycker om.
Vad som gör mig glad.
Sen tillåter jag mig att prioritera det.
Jag är ingen prylmänniska.
Tycker inte om att shoppa.
Köper aldrig på impuls.
När pengarna ”bränner i fickan” ringer jag Fredrik, kapitalförvaltaren, istället.
Fy fan, vilken tråkig människa, tänker säkert många.
Men jag lovar, jag kan vara jävligt rolig ibland.
För det mesta faktiskt!
Och jag unnar mig…
Men inte allt och alltid.

Ute är det isande kall maj.
Endast 3 grader i morse.
Risk för snö igår.
Mamma fyllde år i onsdags.
Nu är hon 81.
Livet går fort.
Betyder det att jag också har åldrats?
Kan väl inte vara möjligt…
Inuti har jag varit 35 i många år.

Bokslutet över mina senaste 10 år visar sig vara turbulent.
De 10 åren dessförinnan var lugn och struktur.
Då hade jag mitt företag.
Jobbade jämt.
Levde ett inrutat liv med benhårda rutiner.
Jag har en tendens att bli sådan.
Cyklerna under året var fasta.
Försäljningsmässor följde på inköpsmässor.
De snurrade på sina givna tidpunkter.
Däremellan sattes kollektionerna ihop.
Order lades. Varor in och varor ut.
Ett ständigt flöde.
Singellivet med egentid varvat med vänner.
Och min lägenhet mitt i stan.
Där jag trivdes så bra.
Hade väl trott att det skulle fortsätta så.
Men ödet ville annorlunda.
Mitt liv skulle förändras radikalt.

Jag träffade den där mannen 2011.
Och helt plötsligt blev jag sambo.
Jag som alltid levt ensam och velat göra det.
Det känns som om det var startskottet på den roller coaster som skulle komma.
Inte bara känslomässigt.
Utan också när det gällde mitt arbete och mitt hem.
Mellan 2012 – 2016 skulle jag flytta tre gånger.
Byta hem och börja om.
Jag är inte typen som tycker om det.
Vill gärna ha en fast punkt.
Och samtidigt, när jag ser tillbaka, är jag den i min familj som varit mest rotlös.
Bott på flest olika ställen.
Haft flest olika jobb.
Jag har brutit upp och börjat om många gånger.

Jag älskade trippen mitt företag tog mig på.
Alla resor över hela världen.
Människor jag lärt känna.
Erfarenheterna jag fick.
Men när lusten försvann släppte jag.
Sålde och gick vidare.
Det sägs ofta att man ska kämpa.
Jag har alltid undrat varför?
Är lusten slut så är den.
Det gäller både relationer och jobb.
Varför inte greppa hammaren och slå in nya spikar i livet.
Så jag gjorde det.
Och det var nog där någonstans som jag bestämde mig.
Att jag skulle försöka skapa ett liv jag inte behöver ta semester ifrån.
När jag nu står inför en ny start igen har jag fortfarande det som mål.

Jag har en känsla av att de kommande 10 åren inte blir lugna.
Jag hoppas faktiskt att de inte blir det.
Inte lugna på det sättet att jag blir fast.
Fast till tider och platser för mycket.
För jag har insett att jag har ett obändigt behov av att få vara fri nu.
Därför har jag bestämt mig för att jag inte ska jobba mer.
Ja, alltså inte på det där sättet som vi ofta förknippar med att jobba.
Måndag till fredag.
Nio till fem.
Heltid.
Det kommer inte att hända.

Därför måste jag hitta sätt att försörja mig.
Försörja mig samtidigt som jag fortsätter river ner mina inre murar.
Utmana instinktiva tankar som vill strukturera min tid, mitt liv och hur jag ska leva.
Designa en ny tillvaro.
Både rutin och inte.
Svårt för en sån som jag.
Men det går.
Mycket handlar om ekonomi.
Men det tänkte jag ta i ett annat inlägg.
Hur jag tänkt när det kommer till ekonomi.
För jag har lyckats ganska bra med det jag vill åstadkomma.
Det är möjligt för mig att ha det liv jag vill.
Nu ska jag leva, skriva, resa och jobba på mitt sätt.
Tills jag vill något annat.
Jag har ju bara detta liv.
’Cause if I don’t follow my heart this time
I’m gonna forget what this life is all about
I’m gonna take that path I’m going in on my own
I’m gonna take that fear and wear it like a crown

Wear it like a crown – Rebekka Karijord