På tåget hem från Stockholm somnar jag till.
Huvudet faller åt sidan och lutar mot det svala fönstret.
När jag öppnar ögonen ser jag en lång rad av vita bleka björkstammar.
Med sitt skira ljusgröna lövverk.
Och en nedgående sol mot blå himmel i bakgrunden.
Nordiskt så in i norden.
Hemma.
Fosterlandshemma.
På lördag blir det en annan typ av stammar och träd jag kommer att njuta av.
En annan natur och en annan luft.
Men det är inte Nice den här gången…
Det är lustigt, men när jag beslutade mig för att inte jobba på det där traditionella sättet mer, hände det saker.
Helt plötsligt blev jag erbjuden två deltidsjobb.
Mina fd chefer på ”kontoret vid älven” hörde av sig.
Dvs rekryteringsföretaget där jag arbetade tidigare.
De ville att jag skulle komma tillbaka.
Det gjorde mig glad.
Och smickrad.
Vi tog en diskussion.
Jag vill ju vara så fri som möjligt nu.
Inte vara bunden till tid och plats för mycket.
Och det löste vi.
Nu ska jag jobba där 20%.
Jag kan jobba när det passar mig.
Och jag kan var på distans.
Kan alltså sitta var som helst och jobba om jag vill.
Det är administration och ekonomi jag ska ansvara för.
Och jag ska hjälpa de som rekryterar att lägga upp annonser.
Men inte nog med det…
Jag fick ytterligare ett erbjudande.
På en advokatbyrå.
I receptionen, varannan vecka, ca 10–12 timmar.
Perfekt.
Där ska jag svara i telefon.
Hålla konferensrummen snygga och fixade.
Kolla mailen och skicka ut till rätt personer.
Ta emot post och frankera den som ska ut.
Plus en massa annat.
Ska bli kul att lära känna en helt ny miljö.
Utöver dessa två har jag fortfarande mina uppdrag som GodMan/Förvaltare.
Det har jag haft sedan 2015.
Från juni kommer jag att ha 8 personer jag hjälper.
Det handlar om att ta hand om deras ekonomi.
Och se till att de har den hjälp de är berättigade från samhället.
Jag är inte där för att vara ”kompis”.
Träffa dem eller sitta och fika.
Jag är ingen ”vårdande” person överhuvudtaget.
Och det är inte heller det som är min uppgift.
Och så åker jag som vanligt till Mats och fixar med fraktdokument.
Det är den där resan till Högsbo varje vecka.
Eller nästan varje vecka.
Vi är lite flexibla, båda Mats och jag.
Har han jobb åt mig så kommer jag.
Och kan jag inte en vecka så skjuter vi på det till nästa.
Har jag gjort detta i sex år nu.
Herregud vad tiden går!
Och den där tågresan jag somnade på.
Den med björkarna.
På väg hem från Stockholm.
Det var från ytterligare ett uppdrag jag har.
Det som styrelseordförande för en branschorganisation för grossister inom interiör, present och design.
Att med jämna mellanrum få sätta sig ner med denna kompetenta samling av entreprenörer är fantastiskt.
Det är ett stort intresse för en bransch jag kan och en fot kvar i ett liv som en gång var hela min tillvaro.
Det är fascinerande när den vardag som så totalt upptar ens tid plötsligt försvinner.
Hur dörrar stängs om då.
Och andra öppnas om nu.
Ibland är det omständigheter som tvingar en vidare.
Ofta har det varit jag själv som knuffat ut mig.
Och jag undrar många gånger…
Hur många liv får jag?
Hur många tillåter jag mig att få?
Jag tror det är bra att ifrågasätta sin vardag.
Tycker jag detta är kul?
Vill jag göra detta i ytterligare x antal år?
Hur vill jag att mina dagar ska vara?
Jag säger att jag inte ska ”jobba” mer.
Det är så klart en sanning med modifikation.
Men jag har skruvat till det så jag är ganska fri.
Fri att hålla på med mitt bokprojekt.
Att bestämma över min dag.
Fri att resa.
Så vill jag ha det just nu.
