Julivärme på min balkong mitt i stan.
Förmiddag, kaffe och musik på låg volym.
Solen hettar på mina ben.
Jag drar ner parasollet för att få skugga.
Ser grannar på sina ”ballar” mitt emot.
Ljud från en bildörr som slår igen.
Och en mås som skriker.
Lugnt
Där sitter jag och funderar på det där med känslor.
Och kärlek.
Att älska en annan människa.
Om det finns någon ”livs kärlek” i mitt liv.
Jag har ju ändå 58 år bakom mig.
Hur många gånger har du varit förälskad?
Många gånger, kan jag säga när det gäller mig själv.
Jag har förlorat mig i många män.
I många famnar.
Drunknat i mina känslor.
Dragits med i dess malström.
Jag har lätt för det.
Är nog en person som känslomässigt lever här och nu.
När det gäller kärlek är det nog så.
Jag har tagit det som det kommit.
Stunden för vad den är.
Har aldrig sökt den där ”livskamraten” som en del gör.
Det blev inte så.
De jag träffat genom livet.
Männen.
En del lämnade inga spår alls.
Jag minns dem knappast.
De rann mellan mina fingrar.
Utan saknad när det var över.
Med andra blev tiden för kort.
Jag hann inte uppleva det jag hade hoppats.
Hann inte säga det jag velat.
Hann inte med avslutet.
Ibland verkade allt stämma.
Och ändå försvann det bort.
Vi var på olika platser i livet.
Timingen var fel.
Fast mannen var rätt.
För mig.
Kanske inte jag för honom.
Eller tvärtom.
Men hur många gånger har jag egentligen älskat någon?
På riktigt älskat.
Inte många gånger.
En handfull kanske.
Men det fanns en man.
Som när jag tittar i backspegeln, inser att han var mitt livs kärlek.
Han som aldrig blev min.
På riktigt.
Som fanns i mitt liv i fem år.
Honom älskade jag.
Han var inte en bland de andra.
Han var unik för mig.
Jag minns hur han såg på mig.
Alltid med ett leende.
Hur han höll om mig.
Tog i mig.
Nästan som om beröringen fortfarande finns kvar.
Han lät mig vara precis den jag var.
Det fanns aldrig kritik från honom.
Jag minns oss.
Men det blev aldrig vi.
Våra vägar skildes.
Jag flyttade till Göteborg.
Det blev slutet på oss.
Jag glömmer honom aldrig.
Allt på en gång.
Idag har jag ett annat förhållande till kärlek.
Till relationerna med männen.
Jag älskar dem.
Kan inte leva utan dem.
Men jag släpper dem inte för nära.
Och jag vill inte ha något fast förhållande just nu.
Fast ibland tar någon sig igenom min brandvägg.
Och jag får problem att hantera mina känslor.
Det blir svårt.
Hjärtat hamnar utanpå kroppen.
Och gör förbannat ont.
Jag får bära det försiktigt.
För det är svåra att glömma när de är borta.
Jag vill aldrig leva med någon igen.
Det växer sig starkare för varje årstid som passerar.
Ska ett förhållande fungera måste det finnas frihet.
Jag tror det.
Att kärleken mår bra av lite avstånd.
Och jag är lycklig med min tillvaro på mitt sätt.
Jag behöver frihet.
Och jag älskar mina relationer, på mitt sätt.
De har alla påverkat mig.
Även de som snabbt var över.
Möten som gett glädje.
Och värme.
Leenden jag spar.
Och ögon jag aldrig glömmer.