Månad: augusti 2021

I hans telefon, på hans KIK-app, kan jag se dem.
Alla de kvinnor han haft kontakt med.
Under lång tid.
I flera år.
Bilder han skickat.
Vad de skrivit till varandra.
Och det inte är fika han vill göra med dem…
En av mina bästa vänner varnar mig.
Han säger:
”Tänk dig för innan du läser för det kommer att göra ont.”
Och det gör det.
Men jag vill veta.
Jag måste.
Och det jag ser är inte vackert.
Det gör mig rasande, gråtfärdig, förödmjukad, äcklad…
Jag får bekräftat vilket svin jag levt med.
I hans egna chattar med andra kvinnor.
Med hans egna ord, får jag det svart på vitt.
Så här har alltså mannen jag levt med hållit på.
Han jag valde att dela mitt liv med.
När jag suttit bredvid honom i soffan.
Legat och sovit bredvid honom i sängen.
Medan jag trott att det fanns ett ”vi”.
Jag skulle kunna slå in tänderna på det aset!

Jag vänder mig om i dörren.
Tar ett steg tillbaka och står stilla.
Låter blicken sakta svepa över det som är kvar av vårt hem.
Det vi köpte för 2,5 år sedan.
Som aldrig blev mitt hem.
Där jag aldrig kände mig hemma.
I fyra månader har vi bott under samma tak efter den morgonen då jag tog steget och påbörjade vårt uppbrott.
Fyra gräsliga månader.
När hans dubbelliv kom upp till ytan.
Och jag insåg att jag levt i en lögn.
Jag tog mig igenom för att jag var tvungen.
Stod ut så gott jag kunde.
Timma för timma.
Dag för dag.
Vecka för vecka.
Med vetskapen att det snart skulle vara över.
Med siktet inställt på denna dag.
På flytten.
På friheten.
Jag går ett varv till genom rummen.
Det är tomt och utplockat.
Bara de prylar han ska behålla finns kvar.
Det är ett halvt hem som står där.

Inuti mig säger jag hej då.
Hej då till allt det som inte blev.
Nu lämnar jag en epok av mitt liv.
Den som började i en virvel av lycka.
Och som slutade i några av de värsta åren av mitt liv.
Jag ber mig själv om förlåtelse för att jag stannade alldeles för länge.
Lovar mig själv att aldrig någonsin mer ha med honom att göra.
Det är inte ditt fel, säger jag till mig själv.
Du gjorde vad du kunde.
Jag ber lägenheten om förlåtelse för att jag aldrig kunde tycka om den.
Det är inte ditt fel, säger jag till den.
Det var vi som skulle fyllt dig med liv som bär skulden.
Vi skulle aldrig bli gamla tillsammans.
Som jag trodde, när jag gick in det.
Aldrig trodde jag att jag skulle vara tvungen att gå.

Över stolarna som jag ställt upp hänger de tvättade sängkläderna som är hans.
Sängen är borta.
Den ska jag behålla.
Den bärs just nu upp i mitt nya hem.
Jag har dammsugit och torkat golven efter flyttkillarna.
Mamma har varit hos mig sedan igår eftermiddag och hjälpt mig med det sista.
Nu är hon nere i mitt nya hem och tar emot möbler och lådor.
Minnen smyger längst golvlisterna.
Det värker svårt i hjärtat av vemod och sorg.
Inte sorg över att lämna honom utan över allt det jag hoppades på.
Åren som jag slösade på honom.
Så stänger jag dörren för sista gången.
Låser och låter nycklarna glida in genom brevinkastet.
Ner på hallmattan.
Jag trycker upp hissen.
Och åker ner.

Jag går sakta över innergården.
Där stannar jag till.
En sista gång vänder jag mig om och tittar upp mot det som var vårt köksfönster.
Nu slipper du lamporna jag köpte och som du gav mig en utskällning för, tänker jag.
Nu slipper jag sitta mitt emot dig vid bordet.
Nu slipper jag hitta dig sovandes i soffan med ett vinglas.
Nu slipper jag dina aggressiva utbrott.
Dina hånfulla kommentarer.
Nu slipper jag se dig mer.
Och så vänder jag ryggen åt det som var och går mot mitt nya.

Dagarna i Nice känns långt borta allaredan.
Kvar är svaga ränder på mina lår efter shortsen jag hade när jag vandrade.
Och de ljusa skuggorna av linnet över axlarna.
Och så myggbettens små röda fläckar på benen…
Borta är värme, svett och sol.
Den ständigt klibbiga huden.
Alla ljuden och dofterna som hör det ”hemma” till.
Nu har livet i Göteborg rivstartat.
Och det är en nygammal tillvaro jag har framför mig.

När jag går nerför trappan bakom Riverton, ner mot Skeppsbron, där jag gick i 3,5 år tidigare, är det som att komma hem lite.
När jag valde att tacka ja till fast anställning 80% på SAS i september 2019, sa jag upp mig från det lilla kontoret vid älven.
Lämnade rekryteringsföretaget.
Slutade med administration och ekonomi.
Lade det bakom mig.
Trodde jag…
Men livet ville annorlunda.
Nu skjuter jag upp den tunga porten igen.
Stiger in i det svala pampiga stentrapphuset.
Och går uppför trapporna till fjärde våningen.
Mycket är sig likt.
Det mesta faktiskt.
Annat har förändrats.
En av de viktigaste bitarna när jag tackade ja var möjligheten att arbeta på distans.
Och på tider som passade mig.
Och det ska jag göra på 20%.
Ha koll på ekonomin och administrationen.
Lägga upp annonser för konsulterna som rekryterar.
Och ha en allmän överblick över de uppdrag som är pipelinen.

Denna vecka hade vi konferens nere i Falkenberg:
Jättekul att träffa ”min flock” igen!
Och att få ha en heldag tillsammans där jag fick inblick i nuläget på ett bra sätt.
Det känns fantastiskt roligt att bli så väl mottagen.
Jag känner att de är genuint glada att se mig igen.
Så något rätt måste jag ju ha gjort… 😊
Jimmy, den ene ägaren, kontaktade mig i maj för att fråga om jag var intresserad av att komma tillbaka.
Och det var jag.
Jag hade trivts bra tidigare och den enda anledningen till att jag sa upp mig var för att kärleken till livet i luften var större.
Nu har jag varit tillbaka här sedan början av juni.

Och så började jag på advokatbyrå i veckan också.
Det är en helt ny miljö för mig.
Och det känns jätteroligt!
Jag ska arbeta i receptionen varannan vecka, ca 12 timmar.
I två halvdagar har jag försökt proppa huvudet fullt med praktiska saker.
Hur växeln fungerar.
Den körs på dator numera…
Hur jag kopplar fram samtal.
Hur jag kollar om respektive advokat är på plats.
Hur jag parkerar ett samtal.
Och sen mailen.
Alla ärendeförfrågningar som kommer in ska skickas ut till den mest lämpade…
Inte lätt att veta och välja.
Det finns ju en hackordning och jag ska försöka få koll på den.
Nästa vecka kör jag igen.
Och då är jag ensam…

Utöver detta ska jag hålla snyggt i köket.
Sätta igång och tömma diskmaskinerna vid behov.
Ha koll på konferensrummen så att de är rena och snygga.
Beställa och hämta mat när det efterfrågas.
Beställa bud om något måste budas.
Ta emot, dela ut, frankera och skicka iväg post.
Och sen är det ju tusen småsaker…
Nyckel till det hänger där.
Frankeringmaskinen funkar så här.
Scannar gör du så här och skickar så här.
Här ligger block och pennor.
Här är kuverten.
Här är chokladen som ska fyllas på här.. och där..
Här är kaffet till kaffemaskinen.
Den sorten i den behållaren och den andra i den andra…
De här glasen ska ställas fram i konferensrummen, inte de där..
Och dessa tillbringar ska användas för vatten.
En riktig Ulla-Bella-tillvaro med andra ord.

Men nu är det dags att kicka igång datorn och jobba här hemma.
Ska kolla över mina godmanskap.
Se så allt flyter där.
Ska ta en ekonomikoll och mailkoll på rekryteringsföretaget också.
Se om det kommit in något jag behöver fixa inför helgen.
Ikväll blir det AW med vänner.
Tänker att vi ska gå på lokal idag faktiskt.
2112 nere på Magasinsgatan har stans bästa burgare så det blir dit.
Och vädret är härligt så vi kan sitta ute.
Livet har vänt och svängt för mig igen.
Det som en gång var ”då” blev ”nu” för mig igen.
Visa saker går att påverka.
Andra inte.
Det gäller att jobba med det som är möjligt.
Resten får jag lämna därhän.
Men visst hoppas jag att möjligheten till ett liv i det blå kommer tillbaka.
Och de jobb jag har idag går fint att kombinera med det.
Well, well… time will tell!

Värmeböljan höll hårt om kusten när jag satte mig på planet och lämnade Nice.
Och här i Göteborg vaknade jag till regn mot fönsterblecket i morse.
Hemma.
På båda ställena.
Mina varma walks sitter fortfarande i benen.
Är fortfarande lite vattensvullen om fötterna efter dessa och värmen.
Lever ju ungefär som vanligt oavsett om jag är här eller där.
Jobb, långa walks, vänner.
Nu snurrar tvättmaskinen nere i källaren.
Tvättar bort svetten ur mina linnen, klänningar och sockar.
Men på min hud finns fortfarande en svag färg efter medelhavssolen.

Det låter annorlunda när mina fötter går över golvet.
Trä istället för sten.
Nu stänger jag balkongdörren mot den svala luften.
Istället för att sätta mig i skuggan under markisen med kaffe och dator om morgonen.
Jag hittar en spellista med franska låtar.
Den får snurra i bakgrunden när jag fixar en batch med fröknäcke.
Sen sätter jag mig och skriver.
I torsdags satt jag i värmen på Place Garibaldi.
Fred och jag i den 30-gradiga skuggan med var sitt glas vin.
Och en Happy Hour-pizza för 5€ som vi delade på.
Igår satt jag med mina väninnor och såg regnet piska fönstren.

Fred, min ”brother from another mother”.
Vi lärde känna varandra när jag bodde i Nice på 80-talet.
Träffades på den krog, brasserie Felix Faure, som vi båda frekventerade.
Och sen den där våren 1985 har vi varit vänner.
Vi har följt varandras liv och varit med om både good and bad.
Sorg och glädje.
Vi är lika i en del och olika på väldigt många sätt.

Och så Jacques, en annan vän från samma bekantskapskrets, finns också kvar.
Honom hittar jag alltid på mer eller mindre samma ställen.
Han lever väldigt mycket ”in his box”.
Och hans liv måste vara så.
Då vi umgicks här på 80-talet hade han problem med alkohol.
Idag är han helt fri från det sedan början av 90-talet och lever hälsosamt.
Det är jag mycket glad för.
Men det gör också att han behöver ha sina vanor och sitt inrutade liv.
Det ger honom stabilitet.

Och så Christina.
Min fina Christina.
Hon, på vars lägenhetshotell jag bodde i 1,5 år.
I ett litet rum på 8 kvm, utan dusch och toa.
Men det fanns precis mitt emot min dörr, allra längst bort i hörnet av korridoren, så det funkade fint.
Där jag hjälpte till med städning och lite av varje.
Och hon gav mig förtroendet att ha nyckeln till deras kontor.
Det som var inrymt i köket.
Som gav mig tillgång till vettiga kokmöjlighetet och en tvättmaskin.
Det var mycket värdefullt för mig.
Hon blev som en storasyster för mig.
Och vi hade mycket kul ihop.
När jag sedan flyttade till Sthlm i slutet på 80-talet fick jag hyra hennes 1:a på Kungsholmen i 7 år.

Jag träffade Nadine denna gång.
Det var 35 år sedan sist.
Hon och hennes fd man var vänner till Fred.
Vi var bjudna på den mest fantastiska franska barbecue på hennes lantställe en bit ovanför Nice.
Och sedan var hon med Fred och mig ute en kväll och åt middag.
Det var hemma hos henne och hennes ex som jag spelade dataspel för första gången i mitten på 80-talet.
Jag minns hur galet roligt jag tyckte det var att ”spela draken”!
Och jag minns en tidig vårdag på stranden med henne och Fred då jag brände mig kräftröd eftersom jag inte haft vett att skydda mig.
Hade ont i flera dygn.
Jävla idiot!

På tisdagen gick jag till en rolig lunch.
Caroline, Manuel och deras lilla dotter råkade befinna sig i samma område som jag.
Så vi stämde träff för ett möte.
Caroline jobbade hos mig, på kontoret, i slutet av 90-talet.
När hon pluggade i Hong Kong passade vi på att ses där.
Och när jag var i London och hon bodde där så sågs vi.
När hon sedan under en period bodde Göteborg och hade arbetet där var vi ute vid några tillfällen.
Och denna gång blev det i Nice.
Vill man så går det att få till mötet.
Oftast.
Om man säger mer ja än nej..
Hon är idag en mycket framgångsrik kvinna.
Det är roligt att hon började sin jobbana hos mig en gång för längesedan.

Så landade jag på svensk jord igen.
Och där väntade en kväll med mina bästisar i huset.
Har saknat dem även om jag älskar att vara borta ett tag.
Jag känner mig ”blessed”.
Det finns människor i mitt liv som tycker om mig.
Som vill träffa mig.
Som blir glada av att se mig.
Det är jag så tacksam för 🙏

Det blev en sorglig start på veckan.
För det påverkar en starkt när en människa man känner dör alldeles för tidigt.
Ens egen dödlighet gör sig brutalt påmind.
Cancer.
Denna fruktade sjukdom.
Skräcken jag känner för att någon i min närhet ska drabbas.
Eller jag själv.
Hon hade klarat sig en första omgång.
Men så kom den tillbaka.
Jag plockade fram fotoalbum från slutet av 90-talet.
Tittar på bilderna från då, när hon jobbade hos mig.
Hon och hennes två vänner som delad på tiderna i butiken.
Jag ser hennes leende.
Denna långa ståtliga kvinna.
Med det röda lockiga håret.
Nu finns hon inte mer.

Jag hoppas ingen sa åt henne att kämpa.
Att hon kommer att klara det om hon vägrar acceptera.
För jag vet att det är det enda den som drabbas gör.
Kämpar med sin dödsångest.
Försöker förtränga och vill inte acceptera.
Men cancer slår urskiljningslöst.
Det kvittar hur hälsosamt jag lever.
Jag kan drabbas ändå.
Även om jag inte utsätter min kropp för cigaretter eller sol.
En del klarar sig.
Andra inte.
Och det har inget med själslig styrka eller fysisk renlevnad att göra.
Att de inte är ”starka i anden”.
Att de har levt ”fel”.
Det är en fråga om tur om du klarar dig.
En fråga om när cancern upptäcks.
Vilken sort den är.
Och var i kroppen den sitter.
Jag har hört att får du tillbaka samma cancer två gånger så klarar du dig inte.
Och då brukar det gå fort och inte finnas något hopp om tillfrisknande.
Jag har sett det förr.
Och det gick fort denna gången också.
Bara 2,5 månad.

Vi skrev till varandra i samband med att hon berättade på fb att hon fått tillbaka sjukdomen och att hoppet var ute.
Hon skrev så vackert till mig, att ”hennes rymddräkt hade fått en rev för mycket och att hon inte skulle orka ända fram dit hon tänkt”.
Jag kan inte en föreställa mig hur det kan kännas att få ett sånt besked.
Att ens dagar är utmätta.
Tiden kan kännas oändligt när vi går här på jorden.
För visst är det så.
Så länge inget slutdatum har getts, så lever vi på.
Utan att ha en aning om när vi kommer att vakna upp till vår sista dag…

Tårarna rinner när jag läser vad hennes man skrivit om hennes sista två dygn i livet.
Om de sista minuterna.
Om ögonblicket när hon dog.
Nu är hon fri från smärta och förtvivlan.
Från ångest.
Från vetskapen att hennes liv fått ett slutdatum.
Att döden valt ut henne denna gång.
Men den kommer att välja oss alla, döden.
Ingen skonas.
Det är det enda vi är lovade.
Det enda som är säkert för oss.
Om det finns något efter detta är det ingen som vet.
Men till dess så måste jag leva.

Jag har ingen ”bucket list” med storslagna saker jag vill göra innan jag dör.
Det är det lilla livet jag inte vill missta.
Mitt eget lilla liv, med vardagen och vännerna som getts mig.
En varm stentrappa om sommaren.
Kaffe en vintermorgon.
PW över båda broarna en ljum höstdag.
Ett seriemaraton i soffan med smattrande vårregn mot rutan.
Eller som igår när jag startade min resa.
En månskära som bleknade på himlen när dagern kom.
Måsarna och jag på Kungsportsplatsen.
Ner till min bästa vän i Nice.
Till mitt andra hem.
Och få vandra utmed Medelhavet igen.
Gatorna i Vieux Nice.
Doften av salt och värme och cypress.
Väcka det franska språket till liv igen.
Och inse att jag efter ett par dagar tänker på franska igen.
Sitta på hans terrass och höra planen lyfta från flygplatsen.
Och se hur de vänder ut över havet.
Få gå mina PW-rundor i värmen.
Och inte minst, få munhuggas, diskutera och skratta med min ”bror” sedan 36 år.
Det är lycka för mig.
Det är mitt liv.
En vardag jag inte vill mista