Det känns lite overkligt.
Som om tiden stått stilla ett tag.
Allt är nästan som det var då.
Då, 2018-2019, när jag jobbade på SAS och samtidigt med admin och ekonomi på rekryteringsföretaget.
Livet tog ett steg framåt, men knuffade sedan tillbaka mig igen.
Det var väl något ofärdigt med hela det där.
Något som fanns kvar att genomleva.
Och jag kände det så tydligt att jag inte var färdig med flyget.
Det var ju detta jag skulle göra nu.
Ville inte jobba med något annat.
Så jag är så otroligt glad att jag nu fått chansen att komma tillbaka.
Känslan av att få hämta ut Swedaviabadgen var dock blandad.
En djup tillfredsställelse över att få den tillbaka, så klart!
Men en stor besvikelse över att inte få ta nytt foto…
Jag får fortsätta se kriminell ut på den badgen ett tag till.
Det visade sig att vi var många i gruppen som närt hoppet om ny bild.
Och detta var starten på fem mycket intensiva dagar.
Med uppstigning vid 5-tiden.
Och sänggående vid 23-tiden.
Ett rejält djupdyk ner i flyglivet igen.
Men det var mycket som satt kvar i huvudet fortfarande visade det sig.
What a feeling att få stiga in på crew base igen!
Inte för att avsluta denna gång, utan för att komma tillbaka!
Att få ta en kaffe från apparaten som fräser och låter.
Att sätta sig i soffan och kolla på alla som kommer och går.
Och en efter en troppade mina nya kursare in.
Några familiar faces, andra nya.
Vid kaffeapparaten träffar jag gamla kollegor som också fått komma tillbaka och nu skulle göra sina första flygningar.
Deras kurser är klara så de låg några dagar före oss.
Vår första kursdagen hölls på basen.
En dag som mest präglades av allt praktiskt runt vår återanställning.
Installation av våra iPads.
Upphämtning och provning av våra uniformer och väskor.
Uppfriskning av hur vi söker i alla våra omfattande manualer.
Genomgång, nedladdning och uppstart av appar som vi behöver för jobbet.
Och så blev det lunch på Itamae.
Så klart!
Dag två satt vi hemma och tryckte i oss webbkurser.
Alla skulle göras och markeras som ”completed” i iPaden.
Till en del av dem var det exams som skulle göras.
Dessa skulle markeras som ”passed”.
Vi fick gå igenom hanteringen av farligt gods.
Och vad som räknas dit.
Visste du att det bl.a. är litiumbatterier?
De får INTE checkas in utan måste vara i ditt handbagage.
Vi gick igenom säkerhet, både i plan och på flygplats, men också rörande oss själva.
Ett avsnitt handlade om sömn, kost och mediciner.
Och självklart nödutrustningen på planen och var den ligger placerad.
Det var en genomgång av våra standardrutiner före och efter flygningarna.
Det var beskrivning av diverse sjukdomsfall som kan tänkas inträffa och hur vi hanterar dessa.
Och vad som finns i våra nödkit för att kunna bistå på bästa sätt om någon blir dålig ombord.
Dag tre sätter jag mig återigen på Arlanda Express och rullar iväg mot ARN.
Fastigheterna på Kungsholms strand passerar förbi i morgonsolen.
Jag älskar de pampiga byggnaderna på var sin sida om fästet på Sankt Eriksbron.
När jag kommer fram åker jag rullbandet upp till SkyCity.
Det första min blick möts av är ett SAS-plan som lyfter mot en knallblå septemberhimmel.
Det suger till i magen av synen.
Snart, tänker jag, snart sitter jag där igen och får lyfta mot det blå.
Solglasögonen åker på och jag går hela vägen ut till hangaren.
Med ett leende på läpparna.
Och ”What a beautiful morning” på repeat i hörlurarna.
De följande dagarna blir en genomgång, praktiskt och muntligt, av det vi gjort på webbkurserna.
Och mer dykningar i våra manualer.
Sista dagen har vi praktiska övningar ute på CAE.
Där finns ”simulatorer” för piloter och ”mock-uper” som vi kan öva praktiskt i.
Vi öppnade dörrar, både i normalläge och i nödläge.
Ropade våra nödkommandon och gjorde allt vi ska göra vid evakueringar.
Vi gick igenom hur vi hanterar en dekompression.
Vi släckte bränder.
Vi gjorde HLR.
Vi gick igenom och kände och klämde på all nödutrusting.
Vi hanterade avsvimmade piloter och deras stolar.
Vi testade vårt restraint kit.
Och så hade vi tre teoretiska exams.
Dessa tre skulle vi klara och ha minst 90% rätt.
Och vi skrattade och bondade och lärde känna varandra.
Det gick som vanligt fort.
Många av våra passagerare tror ofta att vi har jobbat ihop länge.
Men många gånger har vi aldrig flugit ihop tidigare.
Jag vet inte om det är en särskild personlighet vi har, vi som hamnar i detta yrke.
Som trivs, söker oss tillbaka och blir kvar.
Jag vet bara att vi teamar upp väldigt snabbt.
Att det redan efter en kort stund är som om vi känt varandra länge.
Oavsett ålder, kön eller nationalitet.
Vi pratar om allt möjligt.
Högt och låg.
Privat och allmänt.
Det känns så förbaskat kul att var tillbaka!
Att få kontakt med människorna på SAS igen.
Att få bli en del av dem.
Jag har hittat hem känns det som.
Och jag känner mig oerhört tacksam för det.
Att livet och SAS gav mig möjligheten.
Nästa vecka ska jag äntligen få flyga igen!
Det ska bli helt underbart!
