Månad: november 2021

När jag kommer ur duschen drar jag på mig det svarta understället.
Jag packade ner det inför denna jobbslinga.
Fick det av Mats en gång.
Den Mats jag gör fraktdokument åt i Högsbo nästan varje vecka.
Han hade över efter en give-away så jag fick ta ett.
Det är mansmodell så det är inte så anpassat i grenen om man säger så.
Men what the heck!
Här sitter jag ensam på ett hotellrum i Luleå.
Med kaffe i muggen.
Och håret i en tofs på huvudet.

Tåget stannar i Hallsberg och jag inte har en aning om när vi skulle rulla vidare.
Inte lokföraren som informerar oss heller.
Det står ett trasigt tåg längre fram och det måste tömmas på folk.
Fler och fler tåg köar upp.
Och tiden går.
Jag känner stressen komma krypande där jag sitter bredvid en man som luktar inpyrd cigarettrök från varje fiber av sina kläder.
När vi suttit i 45 minuter ringer jag Crew Control, Trafikvakten, på SAS.
Jag måste tala om att jag kanske inte hinner i tid.
Vill ge dem möjlighet att hitta en ersättare för mig om det behövs.
Punktlighet är så jätteviktigt för ett flygbolag.
Där funkar liksom inte flextid…
Det är Trafikvakten som ser till att det finns besättning på planen bl.a.
Som ser till att sjuk personal blir ersatt.
Och som stuvar om och fixar om det behövs.
De vet att jag bor i Göteborg och ringer mig ibland om problem uppstår där och de snabbt behöver ha in någon.
Eller om de ser att jag ska upp och jobba så kan de erbjuda mig att börja slingan redan i Göteborg om det saknas folk, istället för att jag åker upp till Sthlm först och de måste skicka ner någon.
Det är också till dem vi skickar in om vi vill byta pass med någon kollega.
Bytet läggs in i datorn och blinkar det inte rött så går det igenom.
Det finns ju en del olika anledningar till att byten inte får ok.
Men det berättar jag om en annan gång

Efter 1,5 timmar börjar det röra på sig för oss.
Jag kollar Arlanda Express-appen.
Det går ett tåg 12:05.
Då är jag framme 12:25.
Och check-in är 12:30.
Med en liten tjurrusning från tåget bör jag hinna.
Jag ringer upp Trafikvakten igen.
”Hej Helena! Nu tycker jag det låter som det rullar”, svarar han.
”Ja! Äntligen! Jag bör komma till Stockholm strax före 12.”
”Vad bra! Då håller vi tummarna för det. Jag har så svårt med folk idag”, säger Erik.
Och så lägger vi på.
Går till cafévagnen och blir bjuden på en kaffe av en fantastiskt trevlig kvinna som jobbar där.
Precis vad jag behöver nu.

Jag släpar med min kabinväska till tågets handikapptoalett.
Behöver lite space.
Hade tänkt byta om till uniform på basen, men nu finns inte den tiden längre.
Det får bli här.
Luktar inte allt för mycket piss.
Torkar av golvet med toapapper.
Drar av mig mina privata kläder.
På med byxor, bälte, tröja och kavaj.
Sist scarfen.
Jag byter ut mina stora ringar i öronen till de mindre pärlorna.
Dödskalleringen tar jag också av.
Viker ihop mina kläder hjälpligt.
Vill inte lägga dem på golvet trots att jag torkat av.
Stänger väskan och går tillbaka till min plats.
Och den fimpluktande sätesgrannen.

Jag hann till Arlanda och check-in på basen.
Med en minut till godo.
Ibland är de där marginalerna på ens sida.
Första leggen går till Köpenhamn.
Där har vi ett mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en tonfisksallad på Joe and The Juice.
Sen går vi till gate B10 för att ta med ett gäng passagerare tillbaka till ARN.
Där har vi ett nytt mealstop på dryga 2 timmar.
Äter en yakiniku på Itamea.
21:10 lyfter vi mot Luleå där vi ska sova.

Jag minns min första lay-over jag hade när jag börjat på SAS 2018.
Det var här i Luleå.
Det var midsommar och solen gick aldrig ner i Norrland.
Och det doftade björkar, syllar och hundkex på min PW.
Nu är det mörk kall vinter.
Idag vet jag inte om jag ens kommer att sticka ut nosen.
Det är -13 just nu.
Jag kanske stannar i understället på rummet.
Tills det är dags för pick-up och jobb igen.

Det har blivit en del långa flighter sedan jag började igen.
Både i oktober och november.
Och det kommer i december också.
Men jag klagar inte.
Det är bra timmar när jag ändå är uppe och jobbar.
Men vad är det med mig och de långa flighterna?
Förra helgen var det dimma på Kreta.
Nu är det aska från vulkanen på La Palma som täcker motorns rotorblad efter landning.
Vi riskerar än en gång att bli kvar därnere.
Inte mig emot, men nu blev det inte så.
Det finns ju alltid en deadline när vi inte kan lyfta längre.
När vi inte kommer att nå ända till vår slutdestination.
Då tiden vi får vara i luften är passerad.
Sånt är inget som vi kan avgöra själva.
Det är luftfartsmyndigheterna som bestämmer.

Många tekniker är på plats och det är mycket kommunikation med tekniker både i Köpenhamn och Stockholm.
Allt för att säkerställa att säkerheten är ok.
Ulf, som är kapten, håller oss hela tiden informerade om vad som händer.
Och hur allt utvecklas.
Till slut kan vi lyfta, med 1,5 timmas försening.
Så istället för landning strax efter 23 i Oslo så blir det 00:30.
Det är en lång dag.
Nästa 15 timmar.
Då är vi 19 minuter från att tvingas gå ner någonstans.
På vägen upp bokar kapten om oss så vi ska slippa sitta i crewbuss i en timma in till Oslo.
Nu blir det airport hotel.
Gott så.
Min Oslo-PW får jag spara till ett annat tillfälle.

På natten kurrar min mage så jag har svårt att somna…
Den håller mig vaken.
Den ska väl jobba lite med de spicy räkorna den fick på hemvägen.
Kommer att tänka på passagerare som blir magsjuka på flighterna.
Som har ätit något dåligt på flygplatsen.
Och när vi väl kommer upp i luften då slår det till.
Matförgiftning deluxe.
Denna gång har vi två.
De hade ätit varsin likadan baguette innan boarding.
Och det blev inte bra…

Vi fixar vatten med det salt vi kan hitta i våra units.
Vi upplät de två bakersta raderna som egentligen är till för crew på Las Palmas-flighter.
På så sätt var de nära toaletterna.
Och vi som jobbar bak kan ha koll på dem.
Att de är ok.
Hemresan blir en veritabel pärs för dem.
Det är tydligt.
Men det är ingen risk för smitta då det är matförgiftning och inte maginfluensa.
Min kollega är sjuksköterska.
Det känns bra att ha henne i bakre galleyet.

När magen har lugnat sig med sitt kurrande somnar jag.
Då kommer nästa grej.
Kramp i hålfoten.
Jag försöker trycka ut musklerna under foten.
Pressar tårna mot madrassen.
Ger upp.
Går på toaletten.
Dricker vatten för att hjälpa till att lösa krampen.
Det är ju ofta vätskebrist som är orsaken.
Sen går jag fram och tillbaka i rummet.
Trycker hålfoten mot golvet.
Fram och tillbaka.
Jag drar ifrån gardinerna.
Därutanför glittrar Gardermoen i mörkret.
Lugnt och tyst nu.
Klockan är halv fyra.
Det är fuktigt natt.
Tomt på folk.
Tunga snöblandade droppar faller glest.
Ett andetag från vinter.
Dagen efter flyger jag passiv tillbaka till Stockholm.
Det är allt jag gör den dagen.
Tar in på hotellet vid Arlanda.
Äter och lägger mig tidigt.
Dagen efter är det check in 05:10 och Malta på rostern.

Det är en bra jobbhelg.
Till LPA fick jag flyga med min väninna Gudrun.
Och nu ska jag få flyga med en annan väninna, Maria.
Dessa kollegor va!
Maria och jag hamnar snabbt i ett snack om män.
Detta eviga samtalsämne.
Vi har båda ruttna erfarenheter bakom oss.
Som vi talat om tidigare när vi jobbat ihop.
Men det är ett ämne som kan manglas många varv.
Det blir mycket som dryftas.
Så mycket att jag tror det får bli ett eget blogginlägg.

Det kan verka som om mina dagar, och veckor, är fullmatade.
Det är de inte.
Jo, ibland, men sällan för någon längre tid.
Jag är bra på att skapa luft i tillvaron.
Behöver det om mitt liv, som jag inte ska behöva ta semester ifrån, ska fungera.
Jag är bra på att bara släppa.
Och på att snabbt se vad som är viktigast här och nu.
Ta en sak i taget.
Att fokusera på det som är just nu.

När jag åker upp till Sthlm för att flyga så släpper jag det andra.
Och när jag tar av mig uniformen släpper jag flyget.
Då ligger de leggarna bakom mig.
De kommande ligger i framtiden.
Jag kan inte göra något eller förbereda dem förrän strax innan.
Men jag har järnkoll på mitt schema.
Både flygschemat och det som rör de andra uppdragen.
Jag vill ju inte ”fucka up” och missa något…
Och nu har jag äntligen lyckats tvinga mig att använda enbart digital agenda.
Det var en plågsam förlossning, men nu är det gjort.
Börjar redan älska det faktum att jag alltid har med mig min kalender.

Men på ett ställe är jag fortfarande analog.
Och det är när det gäller vissa förberedelser inför flygningarna.
Det är inte så mycket, men några smågrejer kan vara bra att ha på en lapp i fickan när jag jobbar.
Då jag inte behöver ta fram ipaden varje gång jag undrar något.
Jag brukar notera namnen på mina kabinkollegor och på piloterna.
Jag skriver ner avgångs- och ankomsttiden, samt flygtiden.
Om det är en tidsskillnad på destinationen skriver jag ner den också.
Jag noterar vilken gate vi går från.
Och vilket flightnummer vi har.
Och hur många passagerare vi har.
Hur många det är i Plus och i Go.
Förändringar sker ända fram till vi är boardade så detta kan ändras en del, men då har jag i alla fall en grundkoll.

Sen jag går jag in lite mer på specialen.
Jag skriver ner om vi har några Pandion- och Diamondpassagerare och var de sitter.
Dessa är ju våra mest frekventa kunder och har en del förmåner.
Jag vill därför ha koll på var de sitter när jag arbetar med serveringen.
Sen vill jag veta var passagerare med mindre barn sitter.
Dessa ska ju ha speciell flytväst och ett barnsäkerhetsbälte som fästs i förälderns.
Vi har personer med nedsatt rörelseförmåga ombord.
Och har vi blinda personer så ska dessa ska briefas på ett speciellt sätt.
Ibland har vi ensamresande barn.
De har vi ansvar för så fort de kommer ombord.
Och så kan det vara djur som är med i sin lilla väska.
Allt sådant kan jag se innan flighten.
Och det gillar jag att ha koll på innan jag boardar och när jag rör mig i kabinen.

Maten är en annan viktig grej att ha koll på.
Om det är crewmat lastat vill jag veta det.
Beroende på vilken position jag har i kabinen så ska jag ansvara för att kolla att den är lastad.
Vår crewmat är nämligen ett ”no go item”.
Maten till passagerarna på de längre flighterna tittar jag inte på i detalj.
Jag bara noterar hur mycket det är.
Resten tar jag när jag är ombord och vet vilken position jag ska arbeta i.

Jag gör så här också i jobbet på rekryteringsföretaget.
Jag har en rider jag jobbar efter för att inte missa något.
Och det är ett datum varje månad som jag inte får missa – redovisning av moms och arbetsgivaravgifter till Skatteverket.
Och inbetalningen av dessa.
Inte lika mycket att ha koll på som på flighterna eftersom här är dagarna sig lika på ett annat sätt.
Men jag vill inte missa något.
Jag vill att de ska lita å mig och att det jag ska göra blir gjort.
Och så den där ”att-göra-listan” som alltid ligger på mitt skrivbord hemma.
Jag skriver ner och låter huvudet släppa det.
Allt från bokslut i eget bolag, kallelser till styrelsemöten som ska skrivas till att boka klipptid.
Det blir enklare att leva då.

Dags att flyga till Chania, Kreta, igen.
Om en stund ska jag gå till pick-up med crewet.
Vi flyger från Göteborg.
Tomma ner och fulla hem till ARN.
Crew Controll, aka Trafikvakten, ringde igår och erbjöd mig denna flight.
Skulle egentligen suttit på ett tåg till Sthlm i morse.
Men nu slapp jag det och fick jag en sovmorgon.
Min dag skulle egentligen bestått av en ToR Köpenhamn och sedan en till Östersund.
Nu blev det Kreta i stället.
Gillar de där kasten.

Medan jag gör mig iordning funderar jag.
På det där som rev och slet i mig.
Som fick det att göra lite ont.
Om känslor som inte lyder.
Som inte är lika rationella som hjärnan.
” Vad fan ska man med känslor till.
Dom gör ju ändå som dom vill” sjunger Magnus Carlsson.
Jag förstår vad han menar.
Men guppen och groparna kommer.
Det är livet.
Ingen går fri från dem.
Jag är en i grunden mycket positiv människa.
Det finns liksom inget depressivt i mig.
Men jag är full av olika känslor inuti.
De allra flesta sprittande och glada.
Jag är bra på att ta för mig av livet.
Missunnar mig inget.
Men de som är kvar är väl det nordiska tungsinnet.
Och det kommer upp till ytan då och då.
Stråken av vemod som går som tunna trådar genom glädjen.

Och sakta tar jag mig upp.
Jag bearbetar genom att prata om det jag känner.
Det är mitt sätt att hantera.
Tvingar blicken uppåt.
Framåt.
Och det blir alltid bättre.
En torsdagskväll med vänner.
En helg med flygningar.
Tyngden av de sorgsna känslor från veckan börjar snabbt lätta.
De stannar aldrig så länge hos mig.
Jag resonerar med mig själv när de kommer.
Känslorna vill inte alltid lyssna.
Försöker klamra sig fast.
Men till slut vinner alltid logiken.
Och livet är så förbaskat bra just nu.
Skulle bara behöva bli lite förälskad tror jag…

Jag fixar facet och tar på mig uniformen.
Sätter upp håret och knyter scarfen.
Sen tar jag på solbrillorna och hoppar in i hissen.
Jag går Kungsgatan neråt.
Fullt med folk.
Fredagsfeeling.
Och så sitter jag i ett tomt flygplan på väg ner över Europa igen.
Det är bara vi sju i besättningen.
Solen kommer in från höger.
Den är på väg ner.
Jag tittar ner på det mjuka molntäcket under oss.
Det är glipor i det nu.
Jag kan se land som övergår i vatten därnere.
Det ser ut som vi rör oss så sakta.
Men vi är uppe i ca 900-1000 km/h.
Det luktar flygplan.
Och lite kvardröjande jetbränsle.
Och så det är det där ständiga ljudet.
Ett slags susande dån.
Du vet precis, eller hur?

Men vi landar inte på Chania, Kreta.
Dimman är som en vägg där så piloterna vänder nosen mot Kos.
Jag har för mig sikten måste vara 100 meter, men jag kan minnas fel.
I Chania är den inte det.
På Kos tankar vi och sedan gör vi ett nytt försök med Kreta.
Vi får landa på Heraklions flygplats istället.
Passagerarna är på väg hit i buss.
I bästa fall är vi i luften vid midnatt.
Deadline är 01:10.
Har vi inte lyft innan dess då får vi inte lyfta.
Det handlar om antalet tjänstgöringstimmar.
Framför allt för piloterna eftersom de fått göra en extra landning.
Sedan har vi nästan fyra timmar hem…
Det blir nog hotellet i natt igen.
Eller så kanske Expressen har börjat gå så jag kan ta mig till Hässelby.
Nåväl, jag får se när i sätter hjulen på svensk mark igen.

Klockan 00:30 lyfter vi.
Med passagerarna på plats, trötta och hungriga.
Samordningen var så bra att vi faktiskt fick med cateringmaten också.
Och allt bagage.
Vi serverar snabbt och sedan släcks kabinen ner.
Nästan alla somnar direkt.
En del sover redan när vi lyfter.
Vi i besättningen äter när vi är klara.
Den mat som var lastad till oss åt vi på nervägen.
Så vi tar var sin av boxarna som blir över.
Det ger lite energi till de långa timmarna vi har hem.
För nu är det lite tungt.
Vid 03:50 landar vi äntligen.
Jag struntar i hotellet och tar den första Arlanda Express in till stan.
Den går 04:50.
Och det tar en stund för oss att tömma planet och ta oss ifrån gate F31.
Jag får vänta 20 minuter.
Möter kollegor som stiger av för att börja sin dag.
Kl 06:00 stänger jag dörren om mig i Hässelby.
Jag sover när huvudet landar på kudden.