Dags att flyga till Chania, Kreta, igen.
Om en stund ska jag gå till pick-up med crewet.
Vi flyger från Göteborg.
Tomma ner och fulla hem till ARN.
Crew Controll, aka Trafikvakten, ringde igår och erbjöd mig denna flight.
Skulle egentligen suttit på ett tåg till Sthlm i morse.
Men nu slapp jag det och fick jag en sovmorgon.
Min dag skulle egentligen bestått av en ToR Köpenhamn och sedan en till Östersund.
Nu blev det Kreta i stället.
Gillar de där kasten.
Medan jag gör mig iordning funderar jag.
På det där som rev och slet i mig.
Som fick det att göra lite ont.
Om känslor som inte lyder.
Som inte är lika rationella som hjärnan.
” Vad fan ska man med känslor till.
Dom gör ju ändå som dom vill” sjunger Magnus Carlsson.
Jag förstår vad han menar.
Men guppen och groparna kommer.
Det är livet.
Ingen går fri från dem.
Jag är en i grunden mycket positiv människa.
Det finns liksom inget depressivt i mig.
Men jag är full av olika känslor inuti.
De allra flesta sprittande och glada.
Jag är bra på att ta för mig av livet.
Missunnar mig inget.
Men de som är kvar är väl det nordiska tungsinnet.
Och det kommer upp till ytan då och då.
Stråken av vemod som går som tunna trådar genom glädjen.
Och sakta tar jag mig upp.
Jag bearbetar genom att prata om det jag känner.
Det är mitt sätt att hantera.
Tvingar blicken uppåt.
Framåt.
Och det blir alltid bättre.
En torsdagskväll med vänner.
En helg med flygningar.
Tyngden av de sorgsna känslor från veckan börjar snabbt lätta.
De stannar aldrig så länge hos mig.
Jag resonerar med mig själv när de kommer.
Känslorna vill inte alltid lyssna.
Försöker klamra sig fast.
Men till slut vinner alltid logiken.
Och livet är så förbaskat bra just nu.
Skulle bara behöva bli lite förälskad tror jag…
Jag fixar facet och tar på mig uniformen.
Sätter upp håret och knyter scarfen.
Sen tar jag på solbrillorna och hoppar in i hissen.
Jag går Kungsgatan neråt.
Fullt med folk.
Fredagsfeeling.
Och så sitter jag i ett tomt flygplan på väg ner över Europa igen.
Det är bara vi sju i besättningen.
Solen kommer in från höger.
Den är på väg ner.
Jag tittar ner på det mjuka molntäcket under oss.
Det är glipor i det nu.
Jag kan se land som övergår i vatten därnere.
Det ser ut som vi rör oss så sakta.
Men vi är uppe i ca 900-1000 km/h.
Det luktar flygplan.
Och lite kvardröjande jetbränsle.
Och så det är det där ständiga ljudet.
Ett slags susande dån.
Du vet precis, eller hur?
Men vi landar inte på Chania, Kreta.
Dimman är som en vägg där så piloterna vänder nosen mot Kos.
Jag har för mig sikten måste vara 100 meter, men jag kan minnas fel.
I Chania är den inte det.
På Kos tankar vi och sedan gör vi ett nytt försök med Kreta.
Vi får landa på Heraklions flygplats istället.
Passagerarna är på väg hit i buss.
I bästa fall är vi i luften vid midnatt.
Deadline är 01:10.
Har vi inte lyft innan dess då får vi inte lyfta.
Det handlar om antalet tjänstgöringstimmar.
Framför allt för piloterna eftersom de fått göra en extra landning.
Sedan har vi nästan fyra timmar hem…
Det blir nog hotellet i natt igen.
Eller så kanske Expressen har börjat gå så jag kan ta mig till Hässelby.
Nåväl, jag får se när i sätter hjulen på svensk mark igen.
Klockan 00:30 lyfter vi.
Med passagerarna på plats, trötta och hungriga.
Samordningen var så bra att vi faktiskt fick med cateringmaten också.
Och allt bagage.
Vi serverar snabbt och sedan släcks kabinen ner.
Nästan alla somnar direkt.
En del sover redan när vi lyfter.
Vi i besättningen äter när vi är klara.
Den mat som var lastad till oss åt vi på nervägen.
Så vi tar var sin av boxarna som blir över.
Det ger lite energi till de långa timmarna vi har hem.
För nu är det lite tungt.
Vid 03:50 landar vi äntligen.
Jag struntar i hotellet och tar den första Arlanda Express in till stan.
Den går 04:50.
Och det tar en stund för oss att tömma planet och ta oss ifrån gate F31.
Jag får vänta 20 minuter.
Möter kollegor som stiger av för att börja sin dag.
Kl 06:00 stänger jag dörren om mig i Hässelby.
Jag sover när huvudet landar på kudden.