Månad: december 2021

Sista dagen på slingan före jul blev inte som planerat.
Schemat var Manchester med check-ut vid 23-tiden.
Kvällen innan blev det ändrat.
Då skulle jag istället jobba ToR Östersund och gå av vid 21:00.
Kollade omgående om det fanns något plan till Gbg som jag kunde hinna med.
Det gjorde det inte.
Det sista gick samtidigt som vi landade.
Men jag skulle i alla fall få två timmar mer sömn innan jag skulle upp vid 5-tiden.
För att ta tåget hem till julen.

Sitter och äter med pursern på Östersundsflighten.
Då ringer Trafikvakten.
”Hej! Vill du flyga en Göteborg ikväll och gå av där?”
Försöker svara med munnen full av Yakiniku…
”Och så ska du ha en Luleå ToR innan det. Med samma piloter och samma plan så du kommer inte att missa.”
”Deal!”, svarar jag mellan tuggorna.
”Men det är bråttom. Flighten går om 25 minuter.”
Bad att få maten i en doggybag och snabbade på upp till basen.
Greppade mina väskor och hastade iväg till Gate 20.

På vägen ner från Luleå värmer jag min mat och äter.
Tänker på mina kokta ägg, min kaviartub och min frukt som ligger kvar hos Marina.
Det jag skulle ha till frukost innan tåget hem.
Nu får det ligga tills jag kommer upp i mellandagarna.
Och jag tänker att jag skulle följt min instinkt.
Att plocka med mig ALLT från Marinas även om planen var att jag skulle tillbaka.
För i detta jobb vet jag aldrig var jag hamnar…
Och det vet jag ju.
Det är som med livet.
Du vet aldrig var du hamnar

För mig är julen alltid en sammanfattning av året.
Var befann jag mig då?
Och var är jag idag?
Nu vet jag.
Om förra året var annus horribilis så blev detta så mycket bättre.
Då var hoppet om ett liv i luften långt borta.
Saknaden som ett hål inuti.
Då trodde jag aldrig att jag skulle vara där jag är idag.
Inte så snart.
Inte någonsin…
Tillbaka på jumpseat.
Med kollegorna, mitt i dånet av jetmotorerna.
När jag får det där telefonsamtalet från Trafikvakten och senare går de sista stegen uppför backen mot min lägenhet med små vita flingor som faller på min väska känner jag mig så glad.
Och tacksam.
Jag fick möjligheten att komma tillbaka till livet ovan molnen.
Och jag har lyckats ”designa” min tillvaro runt omkring så bra.
Det är verkligen älsk på livet just nu.

Och som person..?
Vad har hänt med mig?
Vem är jag idag?
Jag tänker tillbaka fem år i tiden.
Till 2016.
När jag lämnat det där förhållandet jag levt i.
All energi som gick åt till att ta mig därifrån och börja om.
Gräva fram mig själv igen.
Hitta balansen.
Resa mig.
Och så jämför jag med den person jag är nu.
Det finns inte mycket som är sig likt.
Jag har rensat ut allt det som åt upp mig.
Jag känner mig som minst 20 år yngre.
Både fysiskt och mentalt.
Jag inser att jag blivit mer oförsonlig.
Mer pansar runt sårbarheten.
Mer vaksam mot människor.
Och jag inser återigen hur viktigt det är att våga ta jobbiga steg.
Lämna energitjuvar och toxicpeople bakom sig.
Det må vara vänner eller partners.

Och jag lovar mig själv att aldrig någonsin gå emot mig själv.
Jag själv är det enda som är permanent i mitt liv.
Den enda person som alltid kommer att vara kvar i mitt liv.
Den viktigaste.
Jag lovar mig själv att aldrig göra något för att någon annan vill det.
Jag ska leva på det sätt som passar mig.
Strunta i normer.
Välja det som gör mig mest glad.
Och inse att jag alltid, alltid får ta ansvar för de val jag gör.
På alla plan.

Dimman ligger tung natten den 18:e december när jag ska gå och lägga mig.
Jaktslottet är mjukt i kanterna.
Som om det låg ett filter över det.
Jag tänkte alltid att det var runt midvinter jag skulle gifta mig.
Om jag nu skulle göra det.
De där tunga, mörka dagarna precis före jul.
Som jag tycker så mycket om.
Nu vet jag att det aldrig kommer att hända.
Gott så.
Paula och Monica har gått hem.
Jag plockar in våra tomma glas i diskmaskinen.
Går mellan köket, badrummet och fönstret.
Tandborsten i munnen.
Mina nakna fotsulor låter tyst mot det slipade golvet.
Jag stänger dörren till mitt sovrum.
Vrider av elementet.
Öppnar fönstret ett par cm.
Sätter mig på sängkanten.
Tar handkräm och jobbar in den i huden.
Den kyliga vinternatten mot bar hud.

På morgonen packar jag.
Börjar med att putsa mina skor och stövlar.
Och sätter 7 ägg på kokning.
Reser aldrig på jobb utan kokta ägg och kaviar i min väska.
Sen packar jag enligt min ”lista”.
Vill inte missa något viktigt.
Vill ha koll.
Spelar julmusik i bakgrunden.
Och dricker en megamugg med kaffe.
Jag kollar vad det ska vara för temperatur på de ställen där jag ska sova.
Tänker ge mig ut på PW.
Blommorna får vatten.
Och soporna ska slängas.
När jag är klar äter jag frukost.

Dimman ligger kvar när jag går mot Centralen.
Kungsgatan full av julhandel.
Barn som skriker och kassar med paket,
Julmusik och Faktumförsäljare.
Strax före tre sätter jag mig på tåget till Sthlm.
Allt är ett grått dis i decembersverige.
Det glimmar till här och där av ljusprydda buskar och träd utanför husen vi passerar.
Imorgon flyger jag ner till Las Palmas.
Lite ljumma vindar på flygplanstrappan.
Önskar vi skulle ha layover där.
Hade velat ha ett dygn med värme.
Nu ska jag jobba till 22/12.
Sedan sätter jag mig på tåget ner igen på morgonen den 23/12.

Fick ett lite dåligt schema i januari.
Hade biddat lördag 15:e och söndag 16:e, samt lördag 22:e och söndag 23:e.
Däremellan ska jag jobba på Formex måndag 17:e till fredag 21:e så då passade det bra att ta helgen före och efter tänkte jag.
Och så fick jag lördag 15:e och söndag 23:e…
Två lediga dagar, en före och en efter.
Inte bra!
Hängde på vår ”Bortskänkes/Önskas”-sida för att se om någon kollega ville ge bort någon av just dessa dagar.
Missade med några sekunder den 16:e.
En annan kollega hann före.
Köade ifall bytet inte skulle gå igenom, men det gjorde det.
Sen missade jag lördag 22:e med 30 minuter.
Köade där också, men också det bytet gick igenom.
Vi skickar förfrågan om byte till Trafikvakten som lägger in dagen/dagarna i datorn.
Om den ”visar rött” går inte bytet igenom.
Det kan vara olika anledningar till det.
Tex för kort nattvila, eller för många jobbtimmar i ett block.
Det gäller att ha lite koll själv så man inte plockar dagar som inte funkar.

Men till slut kom den!
Lördag 22:e skänktes bort och jag var först att nappa på den.
Perfekt dag.
Perfekt check in-tid och lika perfekt check ut-tid.
Det måste ju passa med den dagen jag har därefter.
Så att nattvilan håller.
Skickade in bytet till Trafikvakten och ett par timmar senare fick jag svar att bytet var genomfört.
Nu ska jag se om jag kan ha samma tur när det gäller söndag 16:e.
Håll tummarna!
Eller då får det bli en mellandag i Sthlm.
Träffa vänner och gå ut och äta.
Hur som helst, jag kommer göra något bra av den.

Det luktar julmackor på tåget.
Sådana med skinka och köttbullar.
Det är säkert det där muntra medelålders gänget vid bordet bakom mig som förlustar sig.
Inser att de troligtvis är ganska jämnåriga med mig…
Bestämmer mig sedan för att de nog är över 60…
Håller mentala tummar för att tåget ska gå som på räls till Sthlm denna gång.
Sen drar jag på lite musik i lurarna och tittar ut på vintern.

När vi kommit en liten bit ringer min telefon.
Det är en läkare från Östra Sjukhuset.
En av de personer jag är god man åt ligger inlagd.
Och nu får jag veta att hon inte kommer att klara det.
Livet är kort.
Och skört.
På morgonen när jag vaknar i Hässelby får jag meddelande att hon avlidit under natten.
Nu är mitt uppdrag som god man över.
Så fort en person dör kopplas jag bort.
Jag går in på hennes bankkonto och sparar ner kontoutdrag.
Vill hinna göra det innan banken stänger av mig.
Inom en månad efter dödsfallet måste jag slutredovisa till Överförmyndarförvaltningen och då måste jag ha detta som underlag.

På crew base svidar jag om.
Tar en hisselfie och åker ner till SkyCity för att äta.
Möter upp crewet vid briefingborden.
Sen lyfter vi i mörkret mot Kiruna.
Jag har position 2A.
Då ska jag kolla nödutrustningen så fort jag kommer ombord.
Att brandsläckarna är fulla och plomberade.
Att ficklamporna fungerar.
Att våra livvästar ligger där de ska.
Och att det lilla Manual release tool ligger på plats.
Känner efter så våra säkerhetsbälten funkar.
Och PA-system från aft också.
Syrgastuberna är fyllda och syrgasmaskerna inkopplade.
Hjärtstartaren blinka grönt.
Alla säkerhetsvästar och bälten för barn ligger där de ska.
Och så är de Dangerous Goods Kit och Universal Precaution Kit också.
Och megafonen – den klickar fungerande.
Jag går fram till pursern och signar på att allt är ok.

På fredagen får jag flyga med ett nytt crew.
Nu ska jag hänga ihop med dem resten av helgen.
Jag jobbar i aft med Jeanette.
Hon har position 2A och jag 2L.
Så idag jobbar jag i kabinen och har hand om våra betalningsterminaler.
Vi ska till Göteborg.
Där snöar det kraftigt och vi måste sakta ner farten så att de ska hinna ploga landningsbanan.
Vi blir en timma försenade till Arlanda pga snön.
Men vi ska flyga vidare med samma piloter och samma plan.
Bra – det spar tid för oss.
Så när vi landar i Luleå är vi bara en halvtimma sena.

Fredagskväll på ett hotell i Luleå.
Igen.
Bestämmer mig för att gå ner till hotellbaren.
Gillar att sitta ensam bland folk.
Observera och kolla hur de beter sig.
På bordet mitt emot sitter fyra medelålders kvinnor.
Den ena är rejält berusad.
Hon skrattar med ett raspigt gnäggande och öppen mun.
Läpparna är svullna och röda.
En del har hamnat utanför.
Ögonen svartkladdiga.
Det är för mycket urringning.
Och för kort kjol till för stor kropp.
Nagellacket är avskavt och håret sönderblonderat och tovigt.
Bredvid mig på det långa barbordet sitter ett par mitt emot varandra.
De fyllebråkar.
Eller det är mest hon.
Han svarar enstavigt om alls.
Hennes ögon är dimmiga och ofokuserade.
Det är gråt och tårar.
Hon är rejält dragen.
De tar på sig och går.
När de passerar fönstret där jag sitter går de en bit ifrån varandra.
Han en halv meter framför.
Hon drar upp huvan på sin täckjacka för att skydda sig mot vind och snö.
Sen försvinner de nerför gatan.
Jag kommer aldrig mer att se dem.
Men en kort stund tog jag del av deras liv.

Lördagsmorgon.
Vaknar ganska tidigt.
Tar en riktigt varm dusch.
Och en kaffe.
Känner att jag behöver frisk luft och rörelse.
Det är bara -2 ute.
Bestämmer mig för att dra på understället och ge mig ut.
Tänker gå min runda.
Den jag gick förra gången i -17…
Ska bara äta frukost först.
Har kokta ägg, kaviar och mörkt bröd i packningen.
Och bananer, persimoner, mandariner, äpple och skivad ananas.
Kaffe finns på rummet.
Idag blir det inte så mycket jobb.
Imorgon desto mer.

Hela lördagen pratar vi om var vi ska äta på kvällen.
Lotta, som bott i Luleå i sin ungdom, får uppgiften att hitta ställe.
Det är hockey i stan så det är fullt nästan överallt.
Vi jobbar två leggar idag.
LLA – ARN / ARN – LLA.
Det är rättvist.
Nu ska vi sova i Luleå för andra natten.

Vi hamnar på en gammal anrik kinakrog.
Mats, Marie-Louise, Lotta, Knut, Kari och jag.
Den ligger inte långt från hotellet.
Passar bra med tanke på temperaturen.
Vi får en fullständigt galen kines till servitör.
Kari vill ha en lättöl.
”Vad har du för olika sorter att välja på”, undrar han.
”Här finns bara en om du ska ha lättöl”, svara servitören. ”Detta är inte Bishop Arms”.
Marie-Louise och jag ska vitt vin.
”Ni ska ha husets”, konstaterar servitören.
”Nja… jag tar gärna ett glas riesling”, säger Marie-Louise.
”Ok, det är också gott”, svara han.
”Vad kan du rekommendera från menyn”, frågar Mats.
”Finns bara en som är god. Fyra smårätter! Ta den”, får han till svar.
”Jag hade tänk mig scampi med ingefära och chili”, säger jag, men börjar tveka lite.
”Det är den näst bästa. Du kan ta den.”
När han går skrattar vi ohejdat.
Och konstaterar att han är för galen för sitt eget bästa.

Marie-Louise – tänk att jag får flyga en slinga med henne.
Vi har nämligen ett förflutet.
Sedan början av 1990-talet.
Då när jag jobbade på Dramaten.
Och hängde på baren mitt emot sceningången efter föreställningarna.
Då jobbade hon där, på Thalia som det hette.
Och nu korsas våra vägar igen.
På en helt annan plats i livet.
Tänk om vi redan då, 1989 när vi lärde känna varandra, fått en sekundsnabb glimt av oss två nu.
Hur vi sitter i bakre galleyet på våra jumpseats.
Åren som skulle ta oss dit.
Där vi skulle mötas igen.
Jag kan inte sluta förundras över hur människor kommer tillbaka i ens liv.
I helt nya situationer.
Livet alltså!

Vi pratar om människor vi minns från då.
Vi pratar om vännerna.
De vi höll nära och de vi undvek.
De som är kvar och de som lämnat.
Skådisarna – de levande, de döda, guldkornen och svinen.
Om händelser som påverkade oss.
Om han som tog sitt liv inför alla som var på personalfesten den där vackra junikvällen i Marmorfoajén.
Vi pratar om våra kärlekar och våra sorger.
De som gjort oss illa och de som funnits där.
Vart livet tagit oss sedan vi sågs sist.

Söndagen kommer med kyla i norr.
Det är -17 och jag bestämmer mig trots det för att ta en PW.
Jag måste ha luft.
Har dubbla sockor i mina kängor.
Och strumpbyxor, underställ och fodrade träningsbyxor.
Och underställströja, stickad uniformskofta, tunn täckjacka och fodrad SAS-kappa.
Dubbla mössor och dubbla handskar.
Och halkbroddar…
Jag är preppad och redo.
Kölden luktar kall metall.
Jag försöker skydda mitt bara ansikte.
Drar upp halsduken och glasögonen immar igen.
Får försöka ändå.
Tar en bild på solen som går ner över staden.
Håller på att förfrysa fingrarna.
Slår armen hårt neråt för att få blodet att rusa ner i handen.
Lyssnar på bok i lurarna.
Efter ett tag slutar det att funka.
Kölden gör att kontakten med sladden i mobilen blir för kall.
Fan!
Lovar mig att aldrig mer gå ut på frusen PW.

Och nere i Göteborg kommer snön när jag kommer hem.
Faller tät och tung i ett par dagar.
Snösvängen hinner inte med.
Gatorna blir moddiga och hala.
Trottoarerna likaså.
Slirar mig fram när jag vågar mig ut.
Går på julmingel och föredrag på partikansliet.
Pajar sladden till ljusslingan på balkongen.
Och jag får beställa en ny.
Fan!
Det här med vinter är inte min grej.
Längtar till värme.
Till sommar.
Till enkelheten som det klimatet innebär.
Vill sitta på balkongen i skymningen i eftervärmen.
Vill ta en PW över broarna och se solen gå ner i västerhavet.
Och samtidigt…
Staden är bedårande i sin snöskrud.
Vacker som på film.
Som ett julkort.