Hela lördagen pratar vi om var vi ska äta på kvällen.
Lotta, som bott i Luleå i sin ungdom, får uppgiften att hitta ställe.
Det är hockey i stan så det är fullt nästan överallt.
Vi jobbar två leggar idag.
LLA – ARN / ARN – LLA.
Det är rättvist.
Nu ska vi sova i Luleå för andra natten.
Vi hamnar på en gammal anrik kinakrog.
Mats, Marie-Louise, Lotta, Knut, Kari och jag.
Den ligger inte långt från hotellet.
Passar bra med tanke på temperaturen.
Vi får en fullständigt galen kines till servitör.
Kari vill ha en lättöl.
”Vad har du för olika sorter att välja på”, undrar han.
”Här finns bara en om du ska ha lättöl”, svara servitören. ”Detta är inte Bishop Arms”.
Marie-Louise och jag ska vitt vin.
”Ni ska ha husets”, konstaterar servitören.
”Nja… jag tar gärna ett glas riesling”, säger Marie-Louise.
”Ok, det är också gott”, svara han.
”Vad kan du rekommendera från menyn”, frågar Mats.
”Finns bara en som är god. Fyra smårätter! Ta den”, får han till svar.
”Jag hade tänk mig scampi med ingefära och chili”, säger jag, men börjar tveka lite.
”Det är den näst bästa. Du kan ta den.”
När han går skrattar vi ohejdat.
Och konstaterar att han är för galen för sitt eget bästa.
Marie-Louise – tänk att jag får flyga en slinga med henne.
Vi har nämligen ett förflutet.
Sedan början av 1990-talet.
Då när jag jobbade på Dramaten.
Och hängde på baren mitt emot sceningången efter föreställningarna.
Då jobbade hon där, på Thalia som det hette.
Och nu korsas våra vägar igen.
På en helt annan plats i livet.
Tänk om vi redan då, 1989 när vi lärde känna varandra, fått en sekundsnabb glimt av oss två nu.
Hur vi sitter i bakre galleyet på våra jumpseats.
Åren som skulle ta oss dit.
Där vi skulle mötas igen.
Jag kan inte sluta förundras över hur människor kommer tillbaka i ens liv.
I helt nya situationer.
Livet alltså!
Vi pratar om människor vi minns från då.
Vi pratar om vännerna.
De vi höll nära och de vi undvek.
De som är kvar och de som lämnat.
Skådisarna – de levande, de döda, guldkornen och svinen.
Om händelser som påverkade oss.
Om han som tog sitt liv inför alla som var på personalfesten den där vackra junikvällen i Marmorfoajén.
Vi pratar om våra kärlekar och våra sorger.
De som gjort oss illa och de som funnits där.
Vart livet tagit oss sedan vi sågs sist.
Söndagen kommer med kyla i norr.
Det är -17 och jag bestämmer mig trots det för att ta en PW.
Jag måste ha luft.
Har dubbla sockor i mina kängor.
Och strumpbyxor, underställ och fodrade träningsbyxor.
Och underställströja, stickad uniformskofta, tunn täckjacka och fodrad SAS-kappa.
Dubbla mössor och dubbla handskar.
Och halkbroddar…
Jag är preppad och redo.
Kölden luktar kall metall.
Jag försöker skydda mitt bara ansikte.
Drar upp halsduken och glasögonen immar igen.
Får försöka ändå.
Tar en bild på solen som går ner över staden.
Håller på att förfrysa fingrarna.
Slår armen hårt neråt för att få blodet att rusa ner i handen.
Lyssnar på bok i lurarna.
Efter ett tag slutar det att funka.
Kölden gör att kontakten med sladden i mobilen blir för kall.
Fan!
Lovar mig att aldrig mer gå ut på frusen PW.
Och nere i Göteborg kommer snön när jag kommer hem.
Faller tät och tung i ett par dagar.
Snösvängen hinner inte med.
Gatorna blir moddiga och hala.
Trottoarerna likaså.
Slirar mig fram när jag vågar mig ut.
Går på julmingel och föredrag på partikansliet.
Pajar sladden till ljusslingan på balkongen.
Och jag får beställa en ny.
Fan!
Det här med vinter är inte min grej.
Längtar till värme.
Till sommar.
Till enkelheten som det klimatet innebär.
Vill sitta på balkongen i skymningen i eftervärmen.
Vill ta en PW över broarna och se solen gå ner i västerhavet.
Och samtidigt…
Staden är bedårande i sin snöskrud.
Vacker som på film.
Som ett julkort.