BRANSCHDAGAR & PEPPING

Åker till Sthlm för annat än flyga.
Ja, det händer ju faktiskt.
Men jag brukar försöka kombinera det.
Slå två i en smäll liksom.
Det gjorde jag inte denna gång.
Och nu sitter jag på tåget hem till västvärlden.
Så jäkla nöjd!
Men trött.
Förstår inte vad som hände.
Glömde visst att det var en dag idag också…
Och dansade like there was no tomorrow.
Och drack vin och bubbel…
Lite för mycket, lite för sent…
Av allt…

Vi har haft branschdagar för våra medlemmar i branschföreningen.
Som styrelseordförande har jag varit med från början i all planering.
Och nu var det äntligen dags!
Vi har haft 1,5 fullmatade dagar.
Föredrag, mat och underhållning.
Sju föredrag, faktabaserade blandade med inspirations diton.
Två luncher, middag med vin, eftermiddagsfika, mingel med bubbel, underhållning, DJ, samt övernattning på The Winery Hotel för de som önskade.
Allt detta till det facila priset av 1000 kr/medlem!
Fattar du?
Allt det ovan för 1000 kr/person!
Vem vill inte vara med i en sån förening..?!?!

Om vi bortser från dessa två hektiska dagar har jag haft en soft vecka.
Jag flög en Oslo-Teneriffa-Oslo i söndags.
Därefter passiv flight till ARN.
Landade för sent för att hinna med sista kärran till GOT.
Fick lift med en kollega in till stan.
Blev avsläppt utanför dörren.
Och hoppade direkt i säng.
En ToR Teneriffa tar ut sin rätt.
Efter fem timmar ruskade jag sömnen ur kroppen.
Duschade och dressade mig.
Och letade desperat efter min vänstra airpod.
MÅSTE ha tappat den någonstans i lägenheten på St Eriksgatan.
Jag hade den på kvällen innan jag jobbade till Nice i fredags.
Och på morgonen på t-banan var den borta…
Hur kan sånt bara hända?
Jag som brukar ha sån koll på mina grejer…
Hittade den inte.
Och fick till slut kasta mig iväg för att inte missa tåget hem.

Vi var ett äkta skandinaviskt crew på den där Teneriffa-flighten.
Två danskar, två norrmän och två svenskor.
Jag var den enda från STO-basen.
Och vi hade ett glatt gäng med passagerare.
Både dit och hem.
När jag satt och chillade en stund kom det fram en ung kvinnan till mig.
”Du är så himla trevlig och glad”, sa hon.
”Du gör sån skillnad.
Du får oss andra att bli glada och må så bra.
Sluta aldrig vara så som du är!”
Herregud!
Vilken otroligt fin feedback!
Jag blev alldeles rörd.
Rörd och otroligt glad.
Och varm i magen.
Hon gjorde min dag minst lika mycket som jag tydligen gjort hennes och hennes resesällskaps.
Och hon valde att säga det till mig.
Det kunde lika gärna blivit osagt.
Och jag hade aldrig fått veta.

Vi är ofta så snabba på att framföra klagomål.
Vi borde istället bli bättre på att säga när något är bra!
Tänker att jag ska bli bättre på det själv.
Att faktiskt säga det där jag tänker när jag ser eller upplever något jag gillar.
Jag försöker tänka på det.
Brukar göra det.
Men det gör inget om jag gödslar lite extra, eller hur?
Lovar mig att jag ska göra mer av det.
Säga det.
När jag menar det.
För jäklar vad glad jag själv blev!

Och alla de där som betyder så mycket för en.
Familj, vänner och kollegor.
Som får en att må bra.
Att känna tillhörighet.
Acceptans.
Som låter en vara som man är.
Som får en att känna sig trygg som människa.
Och som får en att skratta.
De måste också få vet det.
Hur mycket de betyder.
Att mitt liv skulle varit en människa fattigare om inte de fanns där.
Vi vet aldrig när vi träffar en människa för sista gången.
Och sen är det försent.