Månad: augusti 2022

Sjunker ner på mitt säte på tåget mot Göteborg.
Lite svettig.
Mycket varm.
Tunga väskor.
Fyllda av doftande ljus.
Och av doftande pinnar.
Vemodigt och melankoliskt inre.
Fyll av minnen från 26 år med Formex.
Nu stänger jag den dörren.
Nu är det förbi.
På årsstämman i onsdags avträdde jag min plats i branschföreningens styrelse.
11 år som styrelseledamot varav 6 som styrelsens ordförande.
Nu är det dags för nya krafter och idéer att ta vid.
Det sista bandet till den bransch jag varit en del av sedan 1996 är klippt.
Men en del av de människor som befolkar den finns kvar i mitt liv.
Och mina miljoner minnen.

Allt har sin tid.
Det var dags för mig att släppa nu.
Branschen har glidit längre och längre bort från mig.
Och de sista två covidåren, utan Formex och alla möten där, har avståndet ökat.
Jag har känt det så tydligt.
Under vår-vintern talade jag med en styrelsekollega.
Frågade honom om han kunde tänka sig att ta över.
Han var villig att ta stafettpinnen.
Då var tanken att lämna min plats 2023.
När min mandatperiod var slut.
Han undrade om jag kunde tänka mig att stiga åt sidan redan till denna årsstämma.
Jag behövde inte tänka så länge.
Beslutet var mentalt taget.
Det var klokt att släppa nu.
Jag var ju redan på väg.

Mellan orden jag skriver tittar jag ut på åkrar och ängar som glider förbi.
Augusti därute.
Augusti är Formex.
När sommaren skälver till mot höst, men fortfarande är tungt grön.
Och januari är Formex.
När julen packats ner och mörkt kall och svart-vit januari tagit vid.
Så många mässor jag varit med på.
Så många mil jag gått i hallarna.
Sett kaoset sista byggdagen på kvällen.
Och magin när man kommer första morgonen.
Som om någon svingat ett trollspö över allt.
Så många människor jag lärt känna.
En del kvar.
Andra borta.
Har gått vidare med annat.
Eller lämnat jorden för alltid.

Det är så oerhört många minnen.
Hur ska jag ens kunna återge en bråkdel av dem.
Livet i inredningsbranschen har tagit mig på en resa runt jorden.
Något jag aldrig hade kunnat tro när jag som ny utställare 1996 byggde min lilla monter i Hall B på Stockholmsmässan.
Hong Kong, Kina, New Delhi, Paris, Provence, Frankfurt, Birmingham, Oslo, New York, Bangkok…
Men alltid Formex.
Två gånger om året för att visa upp och sälja allt det jag hittade.
Sedan 2015 har jag inte varit utställare.
Då har jag istället varit där för att prata med våra medlemmar.
Och med nya potentiella sådana.
Intensiva och fullmatade dagar.
Inom mig kan jag höra ljuden.
Och känna lukterna.
Och se besökare och utställare.
Hur de hastar in på morgonen.
Och med trötta fötter lämnar på kvällen.

Mina sista Formexdagar har jag jobbat med Anna.
Hon håller i valberedningens arbete.
Och är också en gammal mässräv.
Hon drev företag i branschen i många år.
Har det här i sina gener liksom.
Vi har malt mässgångar.
Pratat med våra medlemmar.
Druckit kaffe.
Och vatten.
Och vin.
Och haft så förbannat roligt.
Pappukaja ett och två.
Inte samma smak på dofter.
Eller män.
Eller Håkan Hellström.
Men vi gillar Earl Grey te.
Och finska legender.
Och Formex.
Och varandra.
Det kommer vi långt på.

Jag fyller på mitt vinglas medan tåget tar mig hemåt.
Mot västkusten.
Tåget fullt av människor på väg till Håkan Hellströms fjärde och sista konsert.
I lurarna sjunger Elton John en hyllning till Marilyn Monroe.
Sensommaren mörknar över sjöar och skogar när vi närmar oss Göteborg
Granarnas siluetter är skarpa och taggiga mot den gråblå himlen.
På onsdag flyger jag igen.
Då fortsätter det liv jag lever idag.
Jag är glad att jag en gång tog beslutet att sälja mitt företag.
Då var den tiden kommen.
Och jag är glad för beslutet att lämna styrelsen.
Men det drar ändå ett stråk av vemod genom kroppen.
Det går inte att hindra.
Att säga adjö till något är inte alltid lätt.
Även om man vill.
Det finns människor jag aldrig mer kommer att träffa.
Några av de jag pratat med under dessa dagar har jag sett för sista gången.
Sånt är livet.
Och imorgon när jag vaknar ska jag tvätta håret.
Det är det första jag ska göra.
Det var över en vecka sedan sist…

Min farmor och farfar fick 15 barn.
Nio pojkar och sex flickor födda mellan 1929 och 1950.
Min pappa var nummer fem i barnaskaran.
Idag är han och ytterligare tre bröder borta.
De andra finns fortfarande kvar.
Gun-Britt är idag den äldsta.
Hon fyllde 91 i år.
Pappa skulle varit 87.
Alla 15 barnen gifte sig och fick egna barn.
Vi barnbarn är 41 stycken.
Nästan alla av oss har egna barn.
Jag är en av de enda som inte har det.
Barnbarnsbarnen är 86 stycken.
Och barnbarnens barnbarn är i dagsläget 26 stycken.
And counting!
Vi är alltså just nu 168 stycken i fyra generationer med blodsband från två personer.

Igår var vi 162 eller om det 164 som kunde närvara.
Då var det så klart en massa ”respektive” också.
Totalt tror jag vi är 204 stycken.
Festen var egentligen tänkt att hållas 2020.
Så blev det inte.
Sen var tanken att vi skulle ses 2021.
Blev inte så heller.
Men nu!
Äntligen blev det av.
Några nya småttingar har tillkommit sedan dess.
Och ingen har försvunnit.
Men jag tror att någon eller några av dem jag träffade igår kommer jag troligtvis att ha sett för sista gången.
Med tanke på familjens storlek så har vi inte möjlighet att ses så ofta.

Efter jättesläktfesten hoppade jag och syster med familj in i bilen och styrde mot Skövde.
Dags för nästa fest!
Det är kusiner från mammas sida som har en sommarfest i sin trädgård.
Massor av folk.
Partytält, levande musik och fri bar.
Jag minns knappast hur jag tog mig därifrån och upp till Billingens camping och stugby.
För det är enda stället i hela staden där det finns rum denna helg.
Jag sover i en stuga, den sista som fanns kvar när jag bokade.
Min bror och hans fru sover också där.
Ja, inte i min stuga.
De har en egen.
Eller om det är så att de sover på vandrarhemmet.

Jag och kabinväskan tar oss upp till dusch- och toalettlängan.
Inser dagen efter när dimman i huvudet har lättat att jag i natt sminkade av mig på herrarnas.
Tur ingen karl bestämde sig för en nattlig dusch…
Det finns ingen toa och ingen dusch i stugan.
Detta är jobbigt för mig.
Jag som är så bekväm av mig.
Campinglivet är inte för mig.
Mitt i natten ska jag dessutom bädda sängen.
Slåss rejält med lakan och påslakan.
Vaknar på morgonen och tänker att jag smiter bakom stugan och kissar.
Inser att det inte kommer att funka.
Alla kommer att se mig.
Fan!
Försöker somna om.
Har glömt bettskenan märker jag.
Kissnödig.
När brorsan ringer vid 09:40 drar jag snabbt på mig kläderna.
Snabb som en iller upp till toaletten.
Tar en raggardusch och drar på mig facet.
Bäddar ur sängen.
Hittar boken under huvudkudden.
Hade tydligen tänkt läsa innan jag somnade…

Rullar iväg nerför Billingen.
I baksätet på brorsans Volvo.
Sommarsöndagen klämmer ur sig fint väder och utsikten magnifik.
Stannar vid första bästa mack och köper kaffe och macka.
Svägerskan och jag konstaterar att vi mår oförskämt bra.
Brorsan behöver mer kaffe.
Så det blir att stanna halvvägs till Göteborg igen.
Hemma packar jag om väskan.
Äter middag och går till Centralen för att åka till Sthlm.
Nu stundar mässlivet.
Formex i dagarna fem.

Fredag och Håkan!
Hur många superlativer kan man inte spotta ur sig om den mannen.
Han som faktiskt blev profet i sin egen stad.
Fredrica och jag sitter på läktaren.
Mitt emot scenen.
Långt där framme ser vi en liten myra som är en sån gigant kila runt på scenen.
Fyra utsålda konserter.
Det är mäktigt.
Syrran och svågern står och väntar uppe i Skår.
Fredrica och jag tar oss snabbt dit och snart är vi ute på motorvägen hemåt.
Somnar hos mamma.

Vaknar till ljudet av klockan som slår i hallen.
Morgonkaffe i köket.
Och doften av luktärt som mamma plockat i trädgården och satt i en vas
Luktärt är barndomsdoft.
Hela mammas hem är barndom.
Och ungdom.
Och minnen.
Sen gör vi oss iordning.
Och går på jättesläktfesten.

Vattenpölen utanför ”Jalla Habibi” har dunstat bort.
Då är det varmt.
Högsommarvärme.
På ersättningsbussen till Alingsås blir det hett.
Svetten som en hinna.
Det syns inte.
Men det känns.
Under kepsbrättet är det fuktigt.
Helena och jag hann med en middag ihop i eftermiddag också.
Och ett glas vin till det.
Why not.
Vi carpade dag liksom.
Det där livet utan, och alltid med, semester.
Gäller att grabba tillfället.

Ser augustimörkret sänka sig över sommaren.
Stockholm glittrar i Riddarfjärden när vi rullar in.
Väskorna och jag tar oss ner till t-baneperrongen.
Luktar varm tunnelbana.
Varm somrig underjord.
Åker mot St Eriksplan.
Fixar mig en over-night-oat som jag ställer på jäsning över natten.
Öppnar fönstret mot sommarnatten.
Och öppnar en ny bok.
”Sockerormen” av Karin Smirnoff.
Bra insug.
Bra story.
Fastnar snabbt i den.
Släcker lampan sovande.

Fredag morgon.
Drar mig länge.
Har väldigt humana standbytider denna gång.
10:00-20:00 i fem dagar.
Scrollar sociala medier.
Duschar och fixar facet.
Ifall det skulle ringa.
Kollar Swedavia och flighter som skulle vara möjliga för mig.
Söker i min roster för att se om de är bemannade.
Det är de.
Chansen för jobb idag verkar liten.
Hoppas jag inte blir sittande alla fem dagar utan något flygande…

Fastnar i mahjong på ipaden.
Fönstret är öppet.
Ljuden från gatan hörs tydligt.
Vid lunch kurrar magen uppfordrande.
Ger den vad den vill ha.
Frukost.
Min over-night-oat från igår.
Skivar apelsin, nektarin och jordgubbar över den så den inte syns.
Fixar en macka med kaviar och kokt ägg som jag hade med mig upp.
Reser ju aldrig utan det i väskan.
”Torrfoder” har jag i lägenheten där jag hyr rum.
Jobbar en stund.
Går igenom alla dokument som rör försäljningen av bostadsrätten för min huvudman.
Skickar dem till Överförmyndarförvaltningen för godkännande.
Allt är i ordning så det kommer att gå snabbt.
När de har kollat går köpet igenom.
Kanske ska det någon gång finnas en god man som säljer mitt hem.
Man vet inget om sin framtid.
Tur är väl det.

Funderar på att ta med mig väskorna och åka in till stan och fika.
Vi ska kunna inställa oss inom 80 minuter på Arlanda.
Behöver alltså ha med dem om jag skulle bli utkallad.
Jag är begränsad i standbyläge.
Helst hade jag velat gå en lång pw.
Det går inte.
Då hinner jag inte hem, fixa till mig och sedan ut.
Om vädret varit dåligt hade bio varit ett alternativ.
Eller inte…
Risken att behöva avbryta mitt i filmen.
Telefonen måste ju var på också…
Nej, det funkar inte.
Möta upp med någon för mat eller fika.
Javisst, men det kan ju också bli så att jag måste avboka innan jag ens kommit iväg.
Eller mitt i maten…
Men en fika med väskorna på släp.
Det funkar faktiskt.
Men innan jag hinner längre ringer telefonen…

Flyger en Oslo ToR.
Och sedan jobbar jag mig ner till Göteborg.
Vi lyfter från ARN med augustimånen som en gigantisk strålkastare rakt in i planet.
Blir hemskjutsad av Micke eftersom han ändå ska samma väg som mig.
Transportföretaget som har hand om oss i Göteborg är de bästa.
Somnar med västkustluft genom öppet fönster.
Och vaknar tidigt.
Kaffe, tjutande svalor och en hejdundrande sommar.
Morgon på balkongen.
Idag blir det Skiathos.
Det ska det bli imorgon också.
Hinner både mahjong och PW innan pick-up vid hotellet.
Och två rejäla muggar java.

Min standby kickar in bra.
Jag får tre nätter i Göteborg.
Måndag är det tänkt att flyga passiv tillbaka till Arlanda.
Med fortsatt standby på flygplatsen.
Till 14:00.
Och om inte det blir jobb så ska jag gå ut en lång PW.
I sommarstockholm.
Jag ska äta på något ställe som ser inbjudande ut.
Kanske möta upp med någon vän.
Tisdagen är än så länge oklar.
Det är hemma-standby 10:00 – 20:00.
Hoppas jag kommer ut på något.
Tycker bättre om när jag vet mina tider.
Passar väl bättre för ett kontrollfreak som jag.
Och två tågbiljetter är bokade.
En för tisdag kväll.
Och en för onsdag morgon.
Båda återbetalningsbara.
Men det kanske blir flyg hem.
Beror på hur dagen utvecklas.
Time will tell.

Augusti, allaredan.
Vad hände med maj?
Någon som såg maj passera…?
Snart sitter vi mitt bland pumporna…
Och adventsljusen…
Måste vara något som inte stämmer med tiden.
Den fullkomligt dånar fram.
Och vi springer för att hinna med.
Det ska upplevas och carpas dag.
Försöker att strunta i det.
Går sådär.
Vill hinna med så mycket.
Känner hur livet packar in under mig.
Har fyllt 59 nu.
Vart tog alla år vägen?
Men jag fortsätter fråga mig vad som gör mig glad.
Vad som driver mig.
Vad som är viktigt för mig.
Och så får jag försöka följa de spåren.

Har i alla fall upplevt en jobbvecka.
Med nya möten och härliga kollegor.
Hade grav sömnbrist efter nattmanglingen till Malaga i söndags.
Kommer i säng strax före fyra.
Och vaknar redan 0815.
Går som i bakfylla hela dagen.
Piggnar till först framåt sextiden när det började närma sig sänggående.
Har dock inga problem att somna.
Tre meningar in i boken går jag ner för räkning.
Stiger upp kl 0300 och låter en varm dusch väcka mig.
Split på rostern.

Ligger i Göteborg och flyger från Landvetter.
Precis som förra flygslingan.
Då var jag inte i Sthlm överhuvudtaget.
Trafikvakten ringer redan på torsdagen.
Undrar om jag kan ta en flight till Malaga redan på söndagen.
En dag innan jag egentligen ska börja.
Det blir nattmanglingen.
Men sen är jag ledig på måndagen istället.
Och går på de tidiga morgnarna på tisdagen.
Blir kontaktad av trafikvakten igen.
Undrar om jag kan tänka mig en natt ytterligare i Gbg.
Och jag är ju inte den som är den.
Det blir ytterligare en Split från GOT.
Sen åker jag passiv till Sthlm.

Fredagen, sista dagen på slingan, flyger jag till Kiruna.
Ljust och kallt och väldigt mycket norr.
Det var längesedan jag flög en inrikes.
När jag kollar min roster så ser jag att det är två månader sedan.
Då när juni just hade börjat.
Den där tiden alltså…
Forsar fram.
Då såg planerna för framtiden lite annorlunda ut.
På det där temat ”uppleva” och ”carpa dag”.
Eller tillfälle kanske – carpa tillfälle.
Förändringar.

Har en hel vecka flygledigt framför mig nu.
Ska låta dagarna gå i slow motion.
Jobba när det passar.
Fixa med saker på ”att-göra-listan”.
Rensa mailen och svara på det som behöver svaras på.
Mappa in det som måste sparas.
Få full koll och överblick.
Igen.
Umgås med vänner.
Gå några fina pw’s.
Kolla på bra serier.

Denna vecka ska vi ha en ”garantibesiktning” av det stora underhållsarbete vi gjorde på fastigheten 2020.
Jag ansvarar från styrelsen sida ihop med besiktningsmannen och entreprenören som gjorde jobbet.
Vi i BRF:ens styrelse ska ha vårt första styrelsemöte för hösten.
Och jag ska till rekryteringsföretaget och göra ett månadsavslut för juli.
Se till att Skatteverket får sina moms- och arbetsgivarrapporter.
Jag ska lägga upp nya annonser åt en av konsulterna.
Och jag ska göra betalningar och se till att vi fått betalt.
Troligtvis ska jag hoja ut till Högsbo och fixa med fraktdokument åt Mats.
Det har varit stiltje i lastningarna under juli.
Och mycket förseningar.
Kanske blir en ketchupeffekt nu i augusti.
Och så håller jag i en försäljning av en bostadsrätt åt en av mina huvudmän.
Mäklaren har visning på tisdag.
Hoppas på ett bra pris.
Marknaden för lägenhetsförsäljning är lite skakig just nu.
Inflation och räntor på väg upp.
Men Gunn har hamnat på demensboende och lägenheten måste säljas.
Det kan inte vänta.
Och det är den gode mannens uppgift.

Ni vet ju hur regeringen slog sig för bröstet och sa:
”Det här är en seger för Sveriges pensionärer. Vi socialdemokrater har säkrat en förstärkt ekonomi för totalt en miljon pensionärer redan i höst. Det är särskilt viktigt i det osäkra läge vi befinner oss i när priserna stiger i höjden, säger socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin.”
Bullshit, säger jag!
Alla som har behov av samhällets hjälp, dvs bor på äldreboenden eller har hemtjänst osv får höjda avgifter där.
Då det sk förbehållsbeloppet räknas på hur mycket pension du har så höjs kostnaderna på boendena eller hos hemtjänsten istället.
Jag ser det hos alla mina huvudmän som har hjälp från samhället.
Så inte fick de några extra slantar i plånboken…
Men det talas det tyst om.
Så!
Där har ni min politiska knytnäve!