Månad: september 2022

Har en charterhelg med danska kollegor.
Fantastiskt kul!
Men det där med danskan…
Får ju erkänna att den inte är det enklaste att förstå av våra nordiska språk.
De gånger jag inte gör det frågar jag.
Eller låtsas…
Sussi som jag huserar med i bakre galleyet har en lätt danska.
Det funkar fint.
Bo pratar en lugnare danska.
Det funkar bra.
Men Bent, pursern, är svårare.

De låter mig sköta annonseringen eftersom passagerarna är svenskar.
Vi tycker det är ett bra upplägg.
– Och så tar vi ”Safety Demo” på göteborgska, säger Bent och lägger på luren.
Och jag snackar på.
Medan passagerarna boardar talar jag om att de inte får öppna taxfreepåsarna förrän vi kvitterat dem.
Och att de ska vara så snälla och ta ett steg in i stolsraden för att släppa förbi bakomvarande passagerare.
Och jag inser, som så många andra, att jag får en ”annan” röst och intonation när jag annonserar.
Det blir väldigt ”rikssvenskt”.
Det blir inte göteborgska.
Jag har iofs inte göteborgsdialekt.
Men Bent hör nog ingen skillnad…

På lördag flyger jag till Antalya i Turkiet.
På planet hem är det flera passagerare som jag var med och flög ner för en vecka sedan.
Riktigt roligt när de känner igen en.
Och jag känner igen dem.
En kvinna som blev rejält dålig under flighten kommer ombord frisk och kry.
– Mår du bättre nu? frågar jag henne.
– Åh! säger hon. Kommer du ihåg? Jag var sååå dålig.
– Ja, dig minns jag mycket väl, säger jag.
Det är en helt annan person än den kvinna vi släppte av i Turkiet förra lördagen.
Så roligt att se!
Och så roligt att få prata med henne och hennes lilla dotter när de väntar i toalettkön.

Men hur roligt jag än har är det en helg fylld av vemod.
Av farväl.
För imorgon flyger jag min sista flight för SAS…
Från Göteborg till Sthlm.
Jag har sagt upp mig.
Och jag ska lämna in mina skandinaviska vingar.
Det har varit så svårt att ta det där sista steget.
Att ringa det där samtalet.
Att säga till min manager att jag ska säga upp mig…
Jag kan vara en sån lipsill i denna typ av situationer.
Har svårt att hålla tårarna tillbaka.

SAS har varit så oerhört mycket glädje för mig.
Jag har älskat jobbet i luften.
Kollegorna, passagerarna, de tidiga morgnarna, de sena nätterna…
Faktiskt även nätterna.
Så jag ger inte upp det livet!
Jag tänker fortsätta med det.
För den 4/10 börjar jag min utbildning till cabin crew på TUI!
Jag kommer att få bas i Göteborg.
Och jag kommer att få flyga långt!
Det var det som avgjorde saken!

Men SAS finns för alltid i mitt hjärta.
I mitt DNA.
För det var här jag fick möjligheten till ett liv jag inte visste att jag älskade!
Det var här jag sålde min själ till livet i det blå.
Till en ganska annorlunda tillvaro.
Där dagar är dagar och inte helg eller vardag.
Där tider är tider och du jobbar oavsett vad klockan visar.
Där du får kollegor som du delar hela ditt liv för under en flight.
Galleymoments!
Så det har varit en helg fylld av mycket vemod.
Och samtidigt blandat med glädjen över det som ska komma.
Med blicken framåt.
Mot det nya.

Det ligger ett snärje av rosa och vita tarmar utanför råttans mage.
Och en magsäck som fortfarande är hel.
Dess kropp i övrigt är platt och lite våt där den ligger på övergångsstället.
Munnen lite öppen.
Ögonen också öppna.
Så kan ett råttliv sluta.
Dödare kan ingen vara…
En liten kåre av äckel bubblar upp.
Både för att det är en råtta, men också för att behöva konfronteras med dess inälvor så här tidigt på morgonen.
När det fortfarande är mörkt.
Och lite chilly.
Sömnen har jag precis lämnat där hemma.
Under den varma duschen.
Och i de sista snabba, stora klunkarna kaffe.

Ofta när jag landar efter en sån här tidig morgon och går hemåt på eftermiddagen får jag feeling.
Nu går jag genom en solig stad där folk sitter på uteserveringar.
Känner mig så himla pigg och på G.
Vill ut och träffa folk.
Sitta en stund i solen och prata.
Och så kommer jag hem.
Tar av mig uniformen.
Kollar igenom väskan.
Sätter mig i soffan och kollar på morgondagens pick-up tid – 04:25
Sätter klockan – 02:50…
Och så blir jag sittande där en stund.
Med lite musik.
Lågt och lugnt.
Känner gruset bakom ögonlocken.
Borstar tänderna för att få en ny smak i munnen.
Inser att jag behöver gå och lägga mig om 3 timmar.

Och där någonstans kommer en trötthet.
Den där lusten att gå ut försvinner.
Inser att jag behöver ta hand om mig själv.
Utelivet får vänta tills jag kan sova ut dagen efter.
För skulle jag kunnat göra det hade det varit annorlunda.
Ibland tänker man att sova kan man göra när man är död.
Och det är väl sånt man kan säga.
Men att bränna sitt ljus i båda ändar är nog allt annat än smart.
Det sliter så oerhört på kroppen.
Och kortat faktiskt mitt liv.
Ska jag hålla, både fysiskt och psykiskt, finns det all anledning att prioritera mig själv.
Min sömn är urviktig.
Och min egentid likaså.
Jag älskar att sova.
Och att umgås med mig själv.
Hinna tänka tankar till slut.
Det jag så ofta saknade när jag drev eget företag.
När det snurrade så himla fort emellanåt.

Flyglivet gör det extra viktigt att ta hand om sin sömn.
När jag ska flyga tidiga morgnar börjar jag preppa redan en dag innan.
Stiger upp innan jag brukar och går till sängs tidigare än vanligt.
Och samma, fast tvärtom, om jag flyger sena flighter.
Sova så länge jag kan och stanna uppe den där timmen/timmarna extra.
Ja, du fattar.
För de som flyger långt är det ännu viktigare.
När du flyger över flera tidszoner så tappar du sömn.
Då gäller det att få så mycket du behöver av den när du kan.
Jag tar oftast inte någon ”nap” på dagen.
För mig pajar det nattsömnen.
De där samman hängande timmarna som är så viktiga.
Men måste jag så måste jag.
Då blir det max 30-45 minuter.
Sedan skräller telefonen.
Och tvingar upp mig.

Flyger in över Gbg på sista leggen.
Genom de tunna molntrasorna följer jag det blå bandet som är Göta Älv.
Ser det runda huset där jag en gång bodde.
Det som aldrig blev mitt hem.
Och strax nedanför det mitt nuvarande.
Där jag trivs så oerhört bra.
Tänker att jag snabbt ska hämta min telefon och spela in det jag ser.
Men då då hör jag pursern säga ”cabin crew take your seats” och jag måste sätta mig.
Och spänna fast mig inför landningen.

September är sommar just nu.
Även om morgnarna blir mörkare för var dag som går.
Göteborg är strålande sol och ljumma grader när vi landar.
Jag går och hämtar mitt nybakade pass och inser som så många gånger förr att september alltid känns som starten på något nytt.
Så blir det i år också.
Det kommer mycket nytt denna höst.
Känns som en virvel av förändringar.
Jag tog ett stort steg i veckan.
Och det kommer jag att skriva mer om.
Men jag kommer att vänta ett litet tag till.

När jag går nerför backen mot stan passerar jag en död fågel.
Det är något så övergivet och sorgligt över den lilla fågelkroppen.
Den har dragit upp benen mot magen.
Så där som döda fåglar gör.
Jag har en normal vecka.
Med normala arbetstider.
Börjar 08:30 och slutar 17:00.
Lunch en timma.
Mina morgnar brukar vara folktomma.
Och betydligt tidigare.
Så tidiga att nattklubbarna inte stängt.

Nu upplever jag en normal morgon.
Med septemberkrisp i luften.
Och folk på väg till sina jobb.
Och leveranser till restauranger och caféer.
På Brogyllen handlar jag bröd till advokatbyrån.
Jag jobbar där hela veckan.
På Rosengrens.
I receptionen.
Normala dagar och tider.
Känner mig lite ringrostig den första timman.
Men sen är det som vanligt igen.
Kul att träffa alla efter mitt tre månaders uppehåll.

I Sverige är det valfeber.
Det kampanjas och duelleras.
Mina partikollegor jobbar stenhårt.
Jag är inte längre aktiv i politiken.
När jag började flyga avsade jag mig mina uppdrag.
Tyckte det var svårt att kombinera och hinna med.
Idag är jag bara med i valberedningen för en stadsdel.
Och revisor i en grupp.
Men att rösta är viktigt.
Jag bestämmer mig för att förtidsrösta.
Om jag inte gör det och spar det till söndag kan det bli strul.
Tänk om Trafikvakten ringer och undrar om jag kan ta en flight…

Och det är precis det som händer.
På fredag förmiddag när jag sitter i repan ringer det.
Så nu flyger jag en charter till Rhodos imorgon.
Jag nappade direkt när jag fick frågan.
Det började rycka i flygvibbarna efter en vecka på marken.
Så det blir en mycket tidig morgon på söndag.
Uppstigning kl 02:15…
Det betyder ett tidigt sänggående ikväll.
Preppar det med att sätta klockan redan idag.
Inte sova så länge jag vill…

Så innan AW med vännerna på fredagen hastar jag iväg och röstar.
För är det något man måste göra så är det det.
Att ta vara på sin rätt att rösta.
Många som inte har den möjligheten.
Det är en skam att struntar i att rösta.
När det kommer till politik är jag ideologistyrd.
Jag röstar inte på någon partiledare.
Det är partiets ideologi och den kurs det har som är viktigt.
Det handlar inte om en fråga, eller två, som är viktigt för just mig.
Det är helheten som betyder något.
Riktningen på sikt.
Sen kan en partiledare och partitoppen styra den riktningen fel.
Som med Centerpartiet.
Ett traditionellt borgerligt parti som lierat sig med socialister och kommunister.
Skulle det parti jag tror på göra så skulle jag hoppa av.
Och välja ett annat parti som står närmast den ideologi jag tror på.

Och så dör hon, drottning Elisabeth II av Storbritannien.
Hon som alltid funnits.
Och samma dag slutar också min fd företagarkollega andas.
Förlorar kampen mot cancern.
Hennes man ger beskedet på hennes instagramsida.
Det gick så fort.
Livet är så skört.
Så snabbt till ända.
Jag står i köksfönstret och tittar på hur vinden får vildvinet i slottsträdgården att vaja.
Tunna stråk av löv på väg att gulna i dess hängande rankor.
Som silvertrådarna i mitt hår.
Det är stråk av höst nu.
En del löv har blivit gula.
Andra är fortfarande frodigt gröna.
Kampen mellan sommar och höst.
Den som hösten alltid vinner.
Precis som våren alltid vinner över vintern.

Valet närmar sig och det är kulturkalas i stan.
Varför man valt att kalla det fd Göteborgskalaset för kulturkalas lurar ingen.
Samma langosvagnar.
Samma uppträdanden.
Ja, artisterna är ju nya, men det är samma upplägg.
På dagen familjer.
Och på kvällen party.
Låter lite bättre med ”kultur” tänkte tjänstemän och politiker.
Mig har det dock glidit spårlöst förbi.
Tills jag på onsdagseftermiddagen gick till pick-up vid crewhotellet.
Då var det fullt pådrag med bygget.
Hade gärna suttit på en uteservering med ett glas vin och några vänner.
Men bidrog istället till ”arbetslinjen” och flög folk till södra Europa.
För september är inte höst.
September är sensommar på det mest fantastiska sätt.

Har haft kvällsturer dessa dagar.
Och börjar dagarna under parasollet på balkongen.
I kortärmat och solglasögon.
Med mycket kaffe.
Lyckades till slut vända dygnet.
Åt kvällstid.
Fick till det de här sista dagarna på slingan.
Nästa vecka har jag kontorsgöra på schemat.
Då får jag de där 9-5 tiderna.
I repan på advokatbyrån.
Inser att jag tycker väldigt mycket om de där kasten som flyglivet ger.
Urtidiga morgnar kontra sena nätter.

På tisdagen börjar jag lätt.
Jobbar en Köpenhamn ToR i en Airbus 321:a.
De går ofta till CPH och OSL.
Mycket folk på dessa turer.
321:an är annorlunda än Airbus 320.
Där är 4 bemannade dörrpar.
Vi sitter var och en för sig.
En bak och en fram som vanligt.
Men de andra två, på position 2 och 3, sitter i kabinen vid de två dörrparen där.
I Airbus 320 sitter vi två fram och två bak.
Ingen i kabinen.
Där är inga dörrar utan fönster.
Det behöver bara vara bemannat där det är dörrar.
I 320 vet jag i sömnen var all nödutrustning finns.
Här får jag tänka till lite.
Så är det med en maskin man inte flyger så ofta.

Jag sover hemma mellan tisdag och onsdag.
Vaknar tidigt.
Än har jag inte hittat kvällsrytmen.
Ska till Malaga från Gbg och sedan landa i Sthlm 01:15.
Om allt går på tid utan sloter.
Redan på förmiddagen har jag fått en rosterändring.
Istället för att sova varje natt i Sthlm och ha standby på lördagen blir jag satt på en slinga nere i Gbg.
Perfekt för mig!
Efter Malaga får jag lift med kapten in till stan.
Underbart.
Hade fått vänta på flygbussen i en dryg timma annars.
Nu stänger jag dörren om mig på St Eriksgatan när den rullar iväg från Arlanda och ut på motorvägen.

Och det är Köpenhamn och Malaga och Göteborg och Kreta och Malaga igen.
Och sensommaren på västkusten.
Och solnedgångarna över Europa.
Och valupptakt i Sverige.
Sista dagen flyger jag Malaga igen.
Ombord har jag en klasskamrat från grundskolan.
Så roliga dessa möten är!
Vi hinner pratas vid en stund mellan mina sysslor.
Hon ska till Malaga med sin bror och son med flickvän.
Vi bestämmer att det är dags att ses och ”catcha up” under hösten.
Man vet aldrig när nästa tillfälle kommer.
Om det kommer…

För här står jag idag.
Frisk och levande.
Och samtidigt på ett sjukhus i Göteborg ligger en fd företagarkollega och dör.
I mitten av juni fick hon sitt cancerbesked.
Och i mitten av augusti gav läkaren henne 4–10 veckor.
Det kan gå så skrämmande fort.
Och så är ditt liv helt förändrat.
Det är så många nu.
De där jag känner som lämnar jorden.
Det blir så när åren packar in under en.
Men jag är inte rädd för att åldras.
Jag är rädd för att mista livet.
Mista förmågan att leva fullt ut.
Att inte orka längre.
Att inte få andas.
Men idag gör jag det.
Idag lever jag fortfarande.
Mitt i sensommarseptember.