Har en charterhelg med danska kollegor.
Fantastiskt kul!
Men det där med danskan…
Får ju erkänna att den inte är det enklaste att förstå av våra nordiska språk.
De gånger jag inte gör det frågar jag.
Eller låtsas…
Sussi som jag huserar med i bakre galleyet har en lätt danska.
Det funkar fint.
Bo pratar en lugnare danska.
Det funkar bra.
Men Bent, pursern, är svårare.
De låter mig sköta annonseringen eftersom passagerarna är svenskar.
Vi tycker det är ett bra upplägg.
– Och så tar vi ”Safety Demo” på göteborgska, säger Bent och lägger på luren.
Och jag snackar på.
Medan passagerarna boardar talar jag om att de inte får öppna taxfreepåsarna förrän vi kvitterat dem.
Och att de ska vara så snälla och ta ett steg in i stolsraden för att släppa förbi bakomvarande passagerare.
Och jag inser, som så många andra, att jag får en ”annan” röst och intonation när jag annonserar.
Det blir väldigt ”rikssvenskt”.
Det blir inte göteborgska.
Jag har iofs inte göteborgsdialekt.
Men Bent hör nog ingen skillnad…
På lördag flyger jag till Antalya i Turkiet.
På planet hem är det flera passagerare som jag var med och flög ner för en vecka sedan.
Riktigt roligt när de känner igen en.
Och jag känner igen dem.
En kvinna som blev rejält dålig under flighten kommer ombord frisk och kry.
– Mår du bättre nu? frågar jag henne.
– Åh! säger hon. Kommer du ihåg? Jag var sååå dålig.
– Ja, dig minns jag mycket väl, säger jag.
Det är en helt annan person än den kvinna vi släppte av i Turkiet förra lördagen.
Så roligt att se!
Och så roligt att få prata med henne och hennes lilla dotter när de väntar i toalettkön.
Men hur roligt jag än har är det en helg fylld av vemod.
Av farväl.
För imorgon flyger jag min sista flight för SAS…
Från Göteborg till Sthlm.
Jag har sagt upp mig.
Och jag ska lämna in mina skandinaviska vingar.
Det har varit så svårt att ta det där sista steget.
Att ringa det där samtalet.
Att säga till min manager att jag ska säga upp mig…
Jag kan vara en sån lipsill i denna typ av situationer.
Har svårt att hålla tårarna tillbaka.
SAS har varit så oerhört mycket glädje för mig.
Jag har älskat jobbet i luften.
Kollegorna, passagerarna, de tidiga morgnarna, de sena nätterna…
Faktiskt även nätterna.
Så jag ger inte upp det livet!
Jag tänker fortsätta med det.
För den 4/10 börjar jag min utbildning till cabin crew på TUI!
Jag kommer att få bas i Göteborg.
Och jag kommer att få flyga långt!
Det var det som avgjorde saken!
Men SAS finns för alltid i mitt hjärta.
I mitt DNA.
För det var här jag fick möjligheten till ett liv jag inte visste att jag älskade!
Det var här jag sålde min själ till livet i det blå.
Till en ganska annorlunda tillvaro.
Där dagar är dagar och inte helg eller vardag.
Där tider är tider och du jobbar oavsett vad klockan visar.
Där du får kollegor som du delar hela ditt liv för under en flight.
Galleymoments!
Så det har varit en helg fylld av mycket vemod.
Och samtidigt blandat med glädjen över det som ska komma.
Med blicken framåt.
Mot det nya.